Vår förmåga till anpassning

Att vi anpassar oss till nya situationer beror på att det som avgör vår känsla inför något går via våra förväntningar. Vi blir sällan ledsna över något negativt om vi inte hade förväntat något positivt. Är vi däremot inställda på att något positivt ska hända och det inte gör det blir vi besvikna över det uteblivna. I takt med att förväntningarna stegras kommer besvikelsen bli så mycket större om vi berövas det förväntande.

Men hur mycket besvikelsen än blossar upp är det en tillfällig stormning inom oss. Den anpassningsförmåga vi människor besitter ser, på gott och ont, till att de stora känslorna förflyktigas.

Våra känsloreaktioner är därför inte objektiva utan relaterade till våra erfarenheter. När undersökningar görs över hur invånare i skilda länder uppfattar sin lyckograd är resultaten ibland anmärkningsvärt jämna. De återspeglar inte alls den spridning i materiell livstandard eller hur trygg livsmiljö som råder. Människor i fattiga länder känner sig inte betydligt mer olyckliga än de i rika länder. Detta beror till stor del på att deras lyckonivå hamnat på en relativt jämn nivå och att de snarare jämför sig med människor i sin omgivning än med de i rikare länder.

Till och med under helvetiska förhållanden som krig lyckas vi med tiden förlika oss med betingelserna. Ernst Jünger skriver om sina erfarenheter som soldat under första världskriget i romanen I stålstormen: ”Årstiderna avlöste varandra, det blev vinter och sommar igen, och man låg ständigt i krig. Man hade blivit trött och vant sig vid krigets ansikte, men just på grund av att man vande sig såg man händelserna i ett dämpat och annorlunda ljus. Man bländades inte längre av fenomenens våldsamhet på samma vis. Dessutom kände man att den mening man hade dragit ut med var förbrukad och inte längre räckte till.”

Den föreställda lyckan blir inte den realiserade lyckan

Vi kan drömma om miljonvinsten eller den stora förälskelsen som lyckosprång nästan bortom våra förstånd. På förhand kan vi tänka oss att saker som dessa kommer införa ett nästan evigt extatiskt rus i våra liv. Det gör vi eftersom vi står på en plats (där händelsen inte skett) och spejar mot en annan (där händelsen har skett). Det är och förblir ett konstant långt avstånd.

Låt oss ponera att vi mirakulöst vinner ett par miljoner. Nu sprängs nästan vår lyckotröskel. Men efter den initiala lyckan nått kulmen har vi utan vi insett det förflyttat oss till den nya platsen (där händelsen har skett). Vi befinner oss dessutom där hela tiden, vilket upplöser den tidigare kontrasten mellan de båda platserna. Därför kommer förändringen som inträffade avta i styrka – det är omöjligt för oss att oändligt uppleva förändringens överrumpling (från att inte ha vunnit till att ha vunnit). Vi befinner oss snart efter händelsen och inte längre i händelsen. 

Mer kring sådana här slags aspekter kan läsas om i artikeln Nyhetens behag.

Förr och nu

Idag är det lätt att tänka att människor förr i tiden borde känt sig smutsiga mest hela tiden då de inte kunde duscha eller ta ett bad med tvål. Men detta ingick inte i deras referenshorisont. De hade vant sig vid känslan och lukten från oregelbundna bad.

I boken Sapiens beskriver Yuval Noah Harari anpassningen från ett historiskt perspektiv. Han jämför oss människor idag med våra förfäder tusentals år bakåt i tiden: ”Vi moderna människor har en arsenal av lugnande och smärtstillande medel till vårt förfogande, men våra förväntningar om att livet ska vara lätt och smärtfritt, och vår oförmåga att uthärda besvärligheter och obehag har ökat till den grad att vi mycket väl kan lida mer av smärta än våra förfäder någonsin gjort.”

Harari fortsätter med reflektionen att vi inte kan förmå oss att leva oss in i våra förfäders emotionella situation. Vi kommer ofrånkomligen applicera våra förutsättningar på deras situation, fast de hade ett annat perspektiv. Han anger som exempel kroppshygien. Idag är det lätt att tänka att människor förr i tiden borde känt sig smutsiga mest hela tiden då de inte kunde duscha eller ta ett bad med tvål. Men detta ingick inte i deras referenshorisont. De hade vant sig vid känslan och lukten från oregelbundna bad. Harari skriver att schimpanser sällan tvättar sig och att ”många små barn i överflödssamhällen tycker illa om att duscha och det krävs år av fostran och disciplinering för att få dem att anamma denna förment tilltalande vana.”

Anpassningsförmåga är en specialitet som säkert varit grundläggande för hela vår arts överlevnad. Att den varit av stor vikt under tusentals år kan vi märka av i våra liv som ständigt återställer balansen mellan toppar och dalar i den känslomässiga turbulensen.

Nästa artikel: Att bryta vanor

Källor

  • Jünger, Ernst (2011, övers. Urban Lindström), I stålstormen
  • Noah, Yuval Harari (2015, över. Joachim Retzlaff), Sapiens: en kort historik över mänskligheten

Artikel publicerad: 2020.04.24
Författare: Oskar Strandberg


Tillbaka till toppen av sidan | Alla artiklar