Arbete – för människans eller statens bästa?

En kritisk betraktelse av människan som förvärvsarbetare.

Politikernas mål gällande arbetsmarknaden i den svenska debatten har under lång tid varit entydig: skapa flera jobb. Motfrågor ställs emellanåt, fast sporadiskt, huruvida arbetslinjen är till gagn för människorna i allmänhet. Dessa motfrågor får dock sällan utrymme i den politiska agendan som domineras av ett endimensionellt synsätt och kan sammanfattas i parollen: ”ju fler människor i arbete, desto bättre”.

Fast för vem? Synen på arbete som något nödvändigt gott kan diskuteras ur många perspektiv: politiska, filosofiska och inte minst psykologiska.

Människans arbete ur ett historiskt perspektiv

Människan har alltid tvingats arbeta i någon form för överlevnad, även om fördelningen varit skev mellan privilegierade och oprivilegierade där den förra kategorin snarare utnyttjat den senare som arbetskraft. Vår inställning till arbetet har däremot varit i förändring genom historien.

När det gäller arbetets status har en förskjutning skett under historien. Från att arbete betraktats som en lägsta form av sysselsättning under antiken, då lättjan kunde ses som en dygd, har det i senare tider upphöjts. Under 1500-talet tillskrev reformatorerna Martin Luther och Jean Calvin arbetet som en del i Guds skapelse och menade att människan var satt till jorden för att arbeta.

I vår tid ses innehavandet av ett yrke som del i ett socialt erkännande och som en möjlighet att kunna tillgodose sig materiella behov. Det är dessa materiella anspråk som idag sporrar många till att frivilligt arbeta mer än heltid, vilket får minskad fritid till följd och i vissa fall även utbrändhet. I Japan där arbetsbelastningen generellt är mycket hög finns det rentav en term för ”att arbeta ihjäl sig”: karoshi. Under de senaste åren har allt fler unga och kvinnor fallit offer för karoshi och landet har ett särskilt råd för karoshi-offer genom vilket ekonomisk ersättning kan fås.

Intensifieringen av arbetet under perioden före industrialismen kallades ”flitens revolution”. Psykologen Erich Fromm skriver i Flykten från friheten att ”Från det sextonde århundradet räknat uppträder i Nordeuropa en tvångsimpuls att arbeta, som inte haft motstycke bland de fria männen tidigare”.

Enligt Fromm var betingelserna för arbetet annorlunda under medeltiden då ”man arbetade för att tillgodose ett konkret behov och med ett konkret syfte”, vilket kretsade kring att behålla en viss levnadsstandard. Den nya inställningen däremot var i högre grad förenad med en strävan knuten till högre status (för arbetaren) och högre vinster (för arbetsgivaren).

Från att ha varit ett medel för överlevnad blev arbetet med tiden ett självändamål och Fromm menar att kapitalismen aldrig hade blivit till om det inte vore för att ”den största delen av människornas energi hade blivit kanaliserad i arbete”.

Under historiens lopp har det som utgör arbetet tagit nya former. Sedan mänskligheten övergick från jägar- och samlarsamhällen till att bruka jorden har de sysselsatta i arbete genomgått tre stadier. Under det första stadiet var det jordbruk som stod för sysselsättningen, vilket i hög grad ersattes av industriarbete under 1800- och 1900-talen, vilket i sin tur under 1900-talets andra hälft i hög grad ersattes av tjänstearbete. Dessa skiften har för de involverade arbetarna inneburit en övergång från hantverk via industrins ofta tunga och monotona sysselsättning till rollen som tjänstearbetare med bruten kontakt med vad som egentligen produceras (och kan liknas vid ett immateriellt arbete). För arbetarna uppstår på grund av denna utveckling en alienation, för att välja en hegeliansk-marxistisk term. Den skapande verksamheten upphör som kreativ akt och arbetaren blir främmande för vad det är som produceras – i det moderna industriarbetet är sällan en person närvarande genom hela processen i framställningen av något.

Arbete och ekonomisk tillväxt är positivt?

Idag har termer som ”sysselsättning” och ”ekonomisk tillväxt” positiva bibetydelser. Motfrågan att ställa är vilka reella värden dessa är förankrade i. Även om arbete för många människor är positivt står de mest uppenbara incitamenten att finna hos näringslivet och andra områden där pengar ackumuleras.

Människors välstånd kan inte mätas i BNP eller aktievärde utan det behövs känsligare instrument som kartlägger den större bilden där materiellt välstånd och ekonomisk trygghet ingår tillsammans med ”mjuka” faktorer som lycka och självförverkligande.

Om ständig strävan efter ökad tillväxt vore önskvärt ur ett mänskligt perspektiv måste detta grundas i att individen föredrar dess konsekvenser i form av tuffare konkurrens om jobben med ökade kompetenskrav. Resultatet blir då att en större ansträngning är nödvändigt för att få anställning och bibehålla en genomsnittlig livsstandard med eventuell följd att de som misslyckas med sina ansträngningar eller inte väljer att lägga sina ansträngningar på att bli en konkurrenskraftig arbetssökande slopas.

Tänkbara brister i sambandet mellan ökad tillväxt och mänskligt välbefinnande finns sällan återspeglat i politikernas tankebanor. Forskning har kunnat påvisa att välbefinnandet ökar genom att ekonomisk trygghet uppnås, men efter att en ekonomisk trygghet av basal art uppnåtts ökar inte välbefinnandet genom ytterligare tillväxt eller – beroende på undersökning – ökar mycket lite (i en undersökning av Diener och Seligmn var korrelationsfaktorn 0,08).

I en kapitalistisk värld får ekonomin egenvärde, men hur mycket har den enskilde individen att tjäna – mätt i välbefinnande – på nya tillväxtmål när den nödvändiga livsstandarden redan uppnåtts? I boken Arbetssamhället vänder Roland Paulsen på perspektiven med påståendet att vi inte längre arbetar för att skapa tillväxt utan att ”den rådande ambitionen tycks vara att genom tillväxt skapa arbete.”

Arbete och konsumtion

För många går den största delen av lönen till konsumtion av sådant som inte är nödvändigt för överlevnaden. Det är förvisso ett privilegium för den som arbetar att kunna köpa saker och tjänster utöver det nödvändigaste, men den bieffekt som uppstår – att konsumtionen blir en del av meningen med vårt arbete – bör också ses med kritiska ögon då effekten är en grundpelare i ett kapitalistiskt system där vi snarast är tänkta att agera köpkraft.

Roland Paulsen skriver i ovan nämnda bok att ”konsumtionstvånget på en psykologisk nivå blivit en avgörande parameter i förklaringen av vad som får oss att uthärda arbetet”. Lägg här märke till rundgången: frukten av vårt arbete blir inte glädjen av att se vad vi producerat utan enbart pengar som vi kan använda för att uppmuntra oss i vår tillbeordrade ställning.

I en vidare spekulation tänker sig Paulsen att konsumtionen också har den psykologiska funktionen att kunna byta roller från arbetare till köpare då det skulle finnas förnedrande inslag i rollen hos den som utför tjänster åt andra … ”Ju mer meningslöst arbetet är, desto större upplevd förnedring och desto större behov att få utlopp för denna förnedring genom att köpa en annan människas tjänster”.

Inget arbete, inget att göra?

Från den tid då sex dagars arbetsvecka var standard härstammar termen ”söndagsneuros”, vilket beskriver den nedstämdhet som inträffar på veckans lediga dag då den annars arbetande konfronteras med sitt liv och dess klena innehåll utanför arbetet. Fenomenet i sig har knappast försvunnit och skulle idag kunna kallas ”helgneuros”.

Detta tillstånd är förstås mer ett syndrom över vanemässigheten som uppstår från arbetet än arbetet som besparande oss från neuroserna. Eftersom heltidsförvärv gör arbetet till det normala tenderar vi delvis att glömma bort återstoden av livet och under dagarna då vi inte arbetar är vi så att säga utelämnade till vår egen påhittighet. Häri uppenbaras den mest sorgliga följden av arbete i modern form: att vissa på sin fritid har svårt att finna något att ta sig för.

En förhärskande uppfattning är att utan arbete infaller individen i passiva mönster. Denna uppfattning missar likväl att se bortom typfallen; för många kan livet utan arbete leda i motsatt riktning: mot större och mer kvalitativa aktiviteter.

Till detta tillkommer frågan hur arbete ska definieras. Arbete som lönearbete genom anställning eller arbete som strukturerad och produktiv sysselsättning rent allmänt? Att arbeta i trädgården kan vara lustbetonat, men ersättning från bemödandet sker först då beordringen kommer in i bilden och arbetsuppgifterna utförs efter någon annans villkor. Avlönat arbete är således alltid (undantaget egenföretagare som rent tekniskt ger sig själva lön) betingat av beordring uppifrån och här skulle man kunna peka på en distinktion mellan frivilligt arbete och beordrat arbete.

Det arbete som inbegrips i samhällets arbetslinje är det senare alternativet och utifrån denna avgränsning ter det sig orättvist att ge de som hellre avstår från detta slags arbete etiketter som ”lata” eller ”motsträviga”. Att inte vilja inordna sig under det allmänna uppropet till arbete åt alla från samhällspolitiskt håll gör med andra ord ingen till afiloponist.

Ordet ”sysselsättning” som det används i politisk kontext bör alltså inte tolkas bokstavligt. Att vara sysselsatt fungerar bra som synonym åt att bedriva ett arbete, men bortom den politiska avgränsningen av ordet sysselsättning råder inte nödvändigtvis vegetering. För att infoga ett citat från den franske filosofen Guillaume de Conches: ”Den vise mannen har alltid något att göra”.

Drönarens förmenta parasitering

Den som inte arbetar betraktas av somliga som någon som parasiterar på andra eftersom denne inte bidrar med skatt. De som arbetar får därmed betala för de som inte arbetar.

Detta förvisso ojämlika tillstånd behöver inte nedskriva värdet i att inte arbeta. Det är samhällets nuvarande uppbyggnad som skapar en konflikt mellan den som lojalt arbetar och den som avstår. Konflikten är därmed inte tvungen att existera i en annan uppbyggnad och frågan är då om det är den avvikande individens vilja eller samhällets syn på mänsklig ”sysselsättning” som ska lastas.

Den som försöker ”undkomma” den obligatoriska arbetsbördan ses för det mesta med oblida ögon; han eller hon kan beskyllas för att vilja vara förmer än andra, för att osolidariskt släppa taget medan andra får dra lasset. Det kan å andra sidan ställas upp andra perspektiv där individen framhåller sin rätt att lyda sin innersta vilja, enligt vilken underkastelse av påtvingat arbete inte är en beståndsdel.

Sker självförverkligande genom arbete?

Att döma av ständigt återkommande politiska slagord är arbete vägen till självförverkligande. Det är svårt att bestrida att detta skulle kunna vara ett potentiellt utfall av just arbete, men svårare är att finna ett givet samband. Det skulle lika väl kunna vändas till att frånvaro av arbete är vägen till självförverkligande – för somliga.

Avlönat arbete är i regel per automatik en inskränkning av friheten eftersom den arbetande är styrd av ett schema som delvis eller helt bestäms av någon annan. Att följden av arbetet i form av löneersättning möjliggör en större ekonomisk frihet är sant, men det gör nödvändigtvis inte lönearbetet till den enda form av aktivitet som kan frambringa en sådan förutsättning.

Även om egenföretagare arbetar mer än anställda i genomsnitt upplever de ett större välbefinnande, vilket säger något om vikten med arbetet som meningsskapande. Förklaringar som getts är att de är självständiga och att de känner att de har fler möjligheter än en anställd.

En konsekvens av samhällets arbetslinje är att människor tvingas underkasta sig lönearbetets betingelser och därmed ge upp en del av sig själva. För vissa är detta en överkomlig anpassning, för andra en förintande omständighet. Det går därför att peka på en orättvisa i det obligatoriska inordnandet i arbetslivet då graden av uppoffring skiljer sig mellan individer.

Många arbeten innebär också högst begränsade sysslor som ständigt återkommer, vilket kan leda till understimulering och fördumning och inte otänkbart en känsla hos den som utför dem av en meningslöshet i tillvaron.

Ett yrkesarbete är högst involverat i rollen som identitetsskapare. Som motvikt till de eventuellt positiva inslagen från detta är att arbetsrollen kan medföra att individen får svårt att hålla isär sina identiteter i form av yrkesroll och privatperson. En annan aspekt är vad som händer då en person ställs utanför arbetslivet. Eftersom arbetet för många är en sådan central del av livet kan sådana omkastningar medföra att självidentiteten förskjuts i en negativ riktning.

Allmän trivsel ökar med anställning – men inte för alla

För många är uteblivelsen av anställning förenat med oro inför framtiden och i vissa fall påverkas självförtroendet negativt. Att sakna ett arbete att gå till kan även skapa otrivsel i form av rastlöshet där dagarna förefaller långa och ostrukturerade. Särskilt svårhanterligt kan detta vara för den som vant sig med arbetet som en del av livsrytmen och under åren i arbetslivet eventuellt inte etablerat eller livnärt andra intressen.

Det finns dock siffror som visar att människor trivs allt sämre i arbetslivet. I en rapport från 2015 av Jobbhälsobarometern fastslogs att 350 000 svenskar ”känner psykiskt obehag inför att gå till jobbet”, vilket angavs vara 7,8 procent av den arbetande delen av svenska befolkningen.

Det psykiska obehaget enligt denna undersökning var inte minst kopplad till hälsomässiga aspekter. Över 65 procent av de som svarade att de upplever psykiskt obehag att gå till sitt arbete trodde att deras hälsa påverkades negativt som en konsekvens av arbetet medan nästan 40 procent i samma kategori var missnöjda med möjligheten att kunna påverka sina arbetsuppgifter.

Rapporter som dessa är inte ovanliga, men tycks inte påverka det politiska klimatet på arbetsfronten. Ett mått på den konsensus som uppnåtts kring arbetslinjens förankring i det allmänna medvetande märks i inställningen att vantrivas på jobbet är något man får stå ut med, inte något som gör att andra alternativ söks. Alternativen avskrivs som alltför radikala.

Alternativen

Många av oss lider uppenbarligen av den pålagda arbetsbördan och den alltmer immateriella arbetssituationen, men frågan är när politikerna byter perspektiv och hur vi människor då kommer präglas av övergången. Denna artikels syfte är inte främst att närma sig ämnet från ett politiskt perspektiv och därför ska inga konkreta alternativ till arbetslinjen framföras här. Däremot kan det ur ett psykologiskt perspektiv vara på sin plats att begrunda det svåra tankesprånget till att tänka sig ett samhälle utan lönearbetandet som drivande motor.

Vårt tänkande som fast förankrat i rådande strukturer där synen på arbetets centrala roll är grundmurat är något Roland Paulsen berör i sin bok Arbetssamhället. Han skiljer mellan absolut och relativ deprivation (en term som ungefär kan översättas med bristtillstånd): medan vi enkelt kan uppleva absolut deprivation när ett behov inte är tillfredsställt har vi svårt att uppleva relativ deprivation då vi oftast saknar insikt om vad som skulle kunna vara bortom det rådande (i det här fallet ett arbetssamhälle).

Slutligen kan man fråga sig hur människan i allmänhet skulle må om hon ”befriades” från arbetstvånget. Med utgångspunkt i en tankegång av ekonomen J.M. Keynes instämmer Paulsen i ett scenario där ett uteblivet arbetstvång efter ”århundraden av arbetsideologisk indoktrinering” skulle framkalla en ”psykisk ambivalens”. I en annan sociologisk studie skriver Roland Paulsen att om (när?) den dagen kommer då vi inte längre behöver arbeta för att överleva skulle det "utan överdrift innebära den största omdaningen av mänsklig existens sedan vi började bruka jorden."

Källor

• Söderberg, Johan (2015), Vår världs ekonomiska historia. Del 1, Den förindustriella tiden
• Fromm, Erich (1943), Flykten från friheten (övers. Tore Ekman och Alf Ahlberg)
• Paulsen, Roland (2010), Arbetssamhället
• Paulsen, Roland (2020), Tänk om. En studie i oro
• Vogel, Joachim & Halleröd, Björn, DN 2005-02-14, ”Med ekonomisk tillväxt bromsas välbefinnandet”.
• Bollingm, Anders, DN 2016-05-23, ”Allt fler unga och kvinnor faller offer för Karochi”
• Jobbhälsobarometern 2015 (delrapport 2015:1), Sveriges Företagshälsor
• Bilden ovan är en modifiering av ett fotografi av Rod Waddington

Artikel publicerad: 2018.02.13, uppdaterad version: 2022.01.13
Författare: Oskar Strandberg

Tillbaka till toppen av sidan | Alla artiklar