Arbete – för människans eller statens bästa?

Pväg som går framåtolitikernas mål gällande arbetsmarknaden i den svenska debatten har under lång tid varit entydig: skapa mera jobb. Motfrågor ställs emellanåt, fast relativt sporadiskt, huruvida arbetslinjen är till gagn för individen och människorna i allmänhet. Dessa motfrågor får dock sällan utrymme i den politiska agendan som domineras av ett endimensionellt synsätt och kan sammanfattas i parollen: ”desto fler människor i arbete, desto bättre”.

Synen på arbete som något nödvändigt gott kan dock diskuteras ur många perspektiv: politiska, filosofiska och inte minst psykologiska.

Människans arbete ur ett historiskt perspektiv

Att människan alltid tvingats arbeta i någon form för överlevnad är en självklarhet (även om fördelningen varit skev mellan privilegierade och oprivilegierade där den förra kategorin snarare utnyttjat den senare som arbetskraft). Vår inställning till arbetet har däremot varit i förändring genom historien.

När det gäller arbetets status har en förskjutning skett sedan antiken. Från att arbete betraktats som en lägsta form av sysselsättning under antiken, då lättjan sågs som en dygd, har det senare tider upphöjts. Under 1500-talet tillskrev reformatorerna Martin Luther och Jean Calvin arbetet som en del i Guds skapelse och menade att människan var skapt för att arbeta.

I vår tid ses arbetet som del i ett socialt erkännande och som en möjlighet till att kunna tillgodose sig materiella behov. Det är dessa materiella anspråk som idag sporrar många till att frivilligt arbeta mer än heltid, vilket får minskad fritid till följd och i vissa fall även utbrändhet. I Japan där arbetsbelastningen generellt är mycket hög finns det rentav en term för ”att arbeta ihjäl sig”: karoshi. Under de senaste åren har också allt fler unga och kvinnor fallit offer för karoshi och landet har ett särskilt råd för karoshi-offer genom vilket ekonomisk ersättning kan fås.

Intensifieringen av arbetet under perioden före den industriella revolutionen kallades ”flitens revolution”. Psykologen Erich Fromm skriver i Flykten från friheten att ”Från det sextonde århundradet räknat uppträder i Nordeuropa en tvångsimpuls att arbeta, som inte haft motstycke bland de fria männen tidigare”.

Enligt Fromm var betingelserna för arbetet annorlunda under medeltiden då ”man arbetade för att tillgodose ett konkret behov och med ett konkret syfte”, vilket kretsade kring att behålla en viss levnadsstandard. Den nya inställningen däremot var i högre grad förenad med en strävan knuten till högre status (för arbetaren) och högre vinster (för arbetsgivaren).

Från att ha varit ett medel för överlevnad blev arbetet med tiden ett självändamål och Fromm menar att kapitalismen aldrig hade kommit till om det inte vore för att ”den största delen av människornas energi hade blivit kanaliserad i arbete”.

Under historiens lopp har det som utgör arbetet tagit nya former. Sedan mänskligheten övergick från jägarsamhällen till att bruka jorden har de sysselsatta i arbete genomgått tre stadier. Under det första stadiet var det jordbruk som stod för sysselsättningen, vilket i hög grad ersattes av industriarbete under 1800- och 1900-talen, vilket i sin tur under 1900-talets andra del till i hög grad ersattes av tjänstearbete. Dessa skiften har för de involverade arbetarna inneburit en övergång från hantverk via industrins ofta tunga och monotona sysselsättning till rollen som tjänstearbetare med bruten kontakt med vad som egentligen produceras (och kan liknas vid ett immateriellt arbete). För arbetarna uppstår på grund av denna utveckling en alienation, för att välja en marxistisk term. Den skapande verksamheten upphör som kreativ akt och arbetaren blir främmande för vad det är som produceras – i det moderna industriarbetet är sällan en person närvarande genom hela processen i framställningen av något.

Arbete och ekonomisk tillväxt är positivt?

Om ständig strävan efter ökad tillväxt vore önskvärt ur ett mänskligt perspektiv måste detta grundas i att individen föredrar dess konsekvenser i form av tuffare konkurrens om jobben med ökade kompetenskrav.

Idag har termer som ”sysselsättning” och ”ekonomisk tillväxt” positiva bibetydelser. Motfrågan att ställa är vilka reella värden dessa är förankrade i. Även om arbete för många människor i själva verket är positivt står de mest uppenbara incitamenten att finna hos näringslivet och andra områden där pengar ackumuleras.

Människors välstånd kan inte mätas i BNP eller aktievärde utan det behövs känsligare instrument som kartlägger den större bilden där materiellt välstånd och ekonomiskt trygghet ingår tillsammans med ”mjuka” faktorer som lycka och självförverkligande.

Om ständig strävan efter ökad tillväxt vore önskvärt ur ett mänskligt perspektiv måste detta grundas i att individen föredrar dess konsekvenser i form av tuffare konkurrens om jobben med ökade kompetenskrav. Resultatet blir då att en större ansträngning är nödvändigt för att få anställning och bibehålla en genomsnittlig livsstandard med eventuell följd att de som misslyckas med sina ansträngningar och de som inte väljer att lägga sina ansträngningar på att bli en konkurrenskraftig arbetssökande slopas.

Tänkbara brister i sambandet mellan ökad tillväxt och mänskligt välbefinnande finns sällan återspeglat i politikernas tankebanor. Forskning har kunnat påvisa att välbefinnandet ökar genom att ekonomisk trygghet uppnås, men efter att en ekonomisk trygghet av basal art uppnåtts ökar inte välbefinnandet genom ytterligare tillväxt eller – beroende på undersökning – ökar mycket lite (i en undersökning av Diener och Seligmn var korrelationsfaktorn 0,08).

I en kapitalistisk värld får ekonomin egenvärde, men hur mycket har den enskilde individen att tjäna – mätt i välbefinnande – på nya tillväxtmål när den nödvändiga livsstandarden redan uppnåtts? I boken Arbetssamhället vänder Roland Paulsen på perspektiven med påståendet att vi inte längre arbetar för att skapa tillväxt utan att ”den rådande ambitionen tycks vara att genom tillväxt skapa arbete.”

Arbete och konsumtion

För många går den största delen av lönen till konsumtion av sådant som inte är nödvändigt för överlevnaden. Det är förvisso ett privilegium för arbetaren att kunna köpa saker och tjänster utöver de nödvändiga, men den bieffekt som uppstår – att konsumtionen blir en del av meningen med vårt arbete – bör också ses med kritiska ögon då effekten är en grundpelare i ett kapitalistiskt system där vi snarast är tänkta att agera köpkraft.

Roland Paulsen skriver i ovan nämnda bok att ”konsumtionstvånget på en psykologisk nivå blivit en avgörande parameter i förklaringen av vad som får oss att uthärda arbetet”. Lägg här märke till rundgången: frukten av vårt arbete blir inte glädjen av att se vad vi producerat utan enbart pengar som vi kan använda för att uppmuntra oss i vår tillbeordrade ställning.  

I en vidare spekulation tänker sig Paulsen att konsumtionen också har den psykologiska funktionen att kunna byta roller från arbetare till köpare då det skulle finnas förnedrande inslag i rollen som de som utför tjänster för andra … ”Ju mer meningslöst arbetet är, desto större upplevd förnedring och desto större behov att få utlopp för denna förnedring genom att köpa en annan människas tjänster”. 

Inget arbete, inget att göra?

En förhärskande uppfattning är att utan arbete infaller individen i passiva mönster. Denna uppfattning missar likväl att se bortom typfallen; för många kan livet utan arbete leda i motsatt riktning: mot större och mer kvalitativa aktiviteter.

Från den tid då sex dagars arbetsvecka var standard härstammar termen ”söndagsneuros”, vilket beskriver den nedstämdhet som inträffar på veckans lediga dag då den som annars arbetade konfronteras med sitt liv och dess bristande innehåll utanför arbetet. Fenomenet i sig har knappast försvunnit och skulle idag kunna kallas ”helgneuros”.

Detta tillstånd är dock mer ett syndrom över vanemässigheten somuppstår från arbetet än arbetet som besparande oss från neuroserna. Eftersom heltidsförvärv gör arbetet till det normala tenderar vi delvis att glömma bort återstoden av livet och under dagarna då vi inte arbetar är vi så att säga utelämnade till vår egen påhittighet. Det är i detta den mest tragiska följden av arbete i modern form uppenbaras, att vissa på sin fritid har svårt att finna något att ta sig för.

En förhärskande uppfattning är att utan arbete infaller individen i passiva mönster. Denna uppfattning missar likväl att se bortom typfallen; för många kan livet utan arbete leda i motsatt riktning: mot större och mer kvalitativa aktiviteter.

Till detta tillkommer frågan hur arbete ska definieras. Arbete som lönearbete genom anställning eller arbete som strukturerad och produktiv sysselsättning rent allmänt? Att arbeta i trädgården kan vara lustbetonat, men pengar genom arbete sker först då beordringen kommer in i bilden och arbetet utförs efter någon annans villkor. Avlönat arbete är således alltid betingat av beordring uppifrån och här skulle man kunna peka på en distinktion mellan frivilligt arbete och beordrat arbete.

Det arbete som inbegrips i samhällets arbetslinje är det senare alternativet och utifrån denna avgränsning ter det sig orättvist att ge dem som hellre avstår från detta slags arbete etiketter som ”lata” eller ”ansvarslösa”. Att inte vilja inordna sig under det allmänna uppropet till arbete åt alla från samhällspolitiskt håll gör med andra ord ingen till afiloponist.

Ordet ”sysselsättning” som det används i politiska sammanhang bör alltså inte tolkas bokstavligt. Att vara sysselsatt fungerar bra som synonym åt att bedriva ett arbete, men bortom den politiska avgränsningen av ordet sysselsättning råder inte nödvändigtvis vegetering. För att infoga ett citat från den franske filosofen Guillaume de Conches: ”Den vise mannen har alltid något att göra”.

Drönarens förmenta parasitering

Den som inte arbetar betraktas av somliga som någon som parasiterar på andra eftersom denne inte bidrar med skatt. De som arbetar får därmed betala för de som inte arbetar.

Detta förvisso ojämlika tillstånd behöver inte nedskriva värdet i idén om att inte arbeta. Det är samhällets nuvarande uppbyggnad som skapar en konflikt mellan den som lojalt arbetar och den som avstår. Konflikten är därmed inte tvungen att existera i en annan uppbyggnad och frågan är då om det är den avvikande individens vilja eller samhällets syn på mänsklig ”sysselsättning” som ska lastas.

Den individ som försöker ”undkomma” den obligatoriska arbetsbördan ses för det mesta med oblida ögon; han eller hon kan beskyllas för att vilja vara förmer än andra, för att osolidariskt släppa taget medan de andra får dra lasset. Det kan å andra sidan ställas upp andra perspektiv där individen framhåller sin rätt att lyda sin innersta vilja, enligt vilket underkastelse av påtvingat arbete inte är en beståndsdel.

Sker självförverkligande genom arbete?

En konsekvens av samhällets arbetslinje är att människor tvingas underkasta sig lönearbetets betingelser och därmed ge upp en del av sig själva. För vissa är detta en överkomlig anpassning, för andra en förintande omständighet.

Att döma av ständigt återkommande slagord i politiska sammanhang är arbete vägen till självförverkligande. Det är svårt att bestrida att detta skulle kunna vara ett potentiellt utfall av just arbete, men däremot är det svårt att finna en given korrelation. Det skulle lika väl kunna vändas till att frånvaro av arbete är vägen till självförverkligande – för somliga.

Arbete, det vill säga avlönat arbete, är i regel per automatik en inskränkning av friheten eftersom den arbetande är styrd av ett schema som delvis eller helt bestäms av någon annan. Att följden av arbetet i form av löneersättning sedan skapar möjligheter till större ekonomisk frihet är sant, men det gör nödvändigtvis inte lönearbetet till den enda form av aktivitet som kan frambringa en sådan förutsättning.

En konsekvens av samhällets arbetslinje är att människor tvingas underkasta sig lönearbetets betingelser och därmed ge upp en del av sig själva. För vissa är detta en överkomlig anpassning, för andra en förintande omständighet. Det går därför att peka på en orättvisa i det obligatoriska inordnandet i arbetslivet då graden av uppoffring skiljer sig mellan individer.

Många arbeten innebär också högst begränsade sysslor som ständigt återkommer, vilket kan leda till understimulering och fördumning och inte otänkbart en känsla hos den som utför dem av en meningslöshet i tillvaron.

Ett yrkesarbete är högst involverat i rollen som identitetsskapare. Som motvikt mot de eventuellt positiva inslagen från detta är att arbetsrollen kan medföra att individen får svårt att hålla isär sina identiteter i form av yrkesroll och privatperson. En annan aspekt är vad som händer då en person ställs utanför arbetslivet. Eftersom arbetet för många är en sådan central del av livet kan sådana omkastningar medföra att självidentiteten förskjuts i en negativ riktning.

Allmän trivsel ökar med anställning – men inte för alla

Att få en anställning medför ekonomisk trygghet samt för många ett stärkande av identiteten. För många är uteblivelsen av anställning förenat med oro inför framtiden och i vissa fall påverkas självförtroendet negativt.

Att sakna ett arbete att gå till kan även skapa otrivsel i form av rastlöshet där dagarna förefaller långa och ostrukturerade. Särskilt svårhanterligt kan detta vara för den som vant sig med arbetet som en del av livsrytmen och under åren i arbetslivet eventuellt inte etablerat eller livnärt andra intressen.

Det finns dock siffror som visar på att människor trivs allt sämre i arbetslivet. I en rapport från 2015 av Jobbhälsobarometern fastslogs att 350 000 svenskar ”känner psykiskt obehag inför att gå till jobbet”, vilket angavs vara 7,8 procent av den arbetande delen av svenska befolkningen.

Det psykiska obehaget enligt denna undersökning var inte minst kopplad till hälsomässiga aspekter. Över 65 procent av de som svarade att de upplever psykiskt obehag att gå till sitt arbete trodde att deras hälsa påverkades negativt som en konsekvens av arbetet medan nästan 40 procent i samma kategori var missnöjda med möjligheten att kunna påverka sina arbetsuppgifter.

Rapporter som dessa är inte ovanliga, men tycks inte påverka det politiska klimatet på arbetsfronten. Ett mått på den konsensus som uppnåtts kring arbetslinjens förankring i det allmänna medvetande märks i inställningen att vantrivas på jobbet är något man får stå ut med, inte något som gör att andra alternativ söks. Alternativen avskrivs som alltför radikala.

Alternativen

Denna artikels syfte är inte främst att närma sig ämnet från ett politiskt perspektiv och därför ska inga konkreta alternativ till arbetslinjen framföras här. Däremot kan det ur ett psykologiskt perspektiv vara på sin plats att begrunda det svåra tankesprånget till tänka sig ett samhälle utan lönearbetandet som drivande motor.

Vårt tänkande som fast förankrat i rådande strukturer där synen på arbetets centrala roll är grundmurat är något Roland Paulsen berör i sin bok Arbetssamhället. Han skiljer mellan absolut och relativ deprivation: medan vi enkelt kan uppleva absolut deprivation när ett behov inte är tillfredsställt har vi svårt att uppleva relativ deprivation då vi oftast saknar insikt om vad som skulle kunna vara bortom det rådande (i det här fallet ett arbetssamhälle). 

Slutligen kan man dock fråga sig hur människan i allmänhet skulle må om hon ”befriades” från arbetstvånget. Med utgångspunkt i en tankegång av ekonomen J.M. Keynes instämmer Paulsen i ett scenario där ett uteblivet arbetstvång efter ”århundraden av arbetsideologisk indoktrinering” skulle framkalla en ”psykisk ambivalens”. Många av oss lider uppenbarligen av den pålagda arbetsbördan och den alltmer immateriella arbetssituationen, men frågan är när politikerna byter perspektiv och hur vi människor då kommer präglas av övergången.

Källor

  • Johan Söderberg (2015), Vår världs ekonomiska historia. D. 1, Den förindustriella tiden
  • Erich Fromm (1943), Flykten från friheten (övers. Tore Ekman och Alf Ahlberg)
  • Roland Paulsen (2010), Arbetssamhället
  • Joachim Vogel & Björn Halleröd, DN 2005-02-14, ”Med ekonomisk tillväxt bromsas välbefinnandet”.
  • Anders Bollingm DN, 2016-05-23, ”Allt fler unga och kvinnor faller offer för Karochi”
  • Jobbhälsobarometern 2015 (delrapport 2015:1), Sveriges Företagshälsor
  • Bilden ovan är en modifiering av ett fotografi av Rod Waddington

Artikel publicerad: 2018.02.13
Författare: Oskar Strandberg


Tillbaka till toppen av sidan | Alla artiklar