Intelligens: hur vi mäter och definierar den

IHjärna och kugghjulntelligensen sågs länge som huvudsakligen bestämd av arv. Fast senare har vikten av miljö framhävts, särskilt hur miljö- och arvsfaktorer kan samspela och det att våra anlag kan gynnas av miljön.

Intelligens som något mätbart

Psykometri kallas tester av mental förmåga, men frågan är om intelligens är mätbart och i så fall hur den bäst utmäts.

De första intelligenstesterna gjordes av Alfred Binet runt år 1900, först för barn och några år senare även för vuxna. Sedan dess har många intelligenstester utvecklats och idag associerar vi mätning av intelligens främst med det så kallade IQ-testet.

IQ-testet utgår från intelligenskvoter där normalvärdet är 100. Ett resultat som understiger 100 anses indikera under ”normalintelligens” och omvänt med resultat högre än 100.

Sambandet mellan IQ och intelligens och kritik mot intelligenstester

Det är oriktigt att se IQ som identiskt med en persons intelligens. De flesta är överens om att det ger en sorts uppskattning, men när det gäller i vilken grad går meningarna isär.

Flera invändningar har framförts mot IQ-test och liknande tester som en kvalitativ mätning av intelligensen. Framför allt har många menat att intelligenstest av dessa slag är för snäva och bara mäter en del av intelligensen. Dessutom menar många att de är kulturbetingade och därför gynnar eller missgynnar människors testvärden beroende var de är hemmahörande i världen (om man skulle använda IQ-tester som kriterium är japanska barn de smartaste i världen; deras genomsnitt på IQ-tester är så pass högt som 111).

En av de mer uppmärksammande kritikerna var Robert Sternberg som ansåg att det var vanligt att intelligenta personer fick dåliga resultat på intelligenstester på grund av anledningar som låg motivation, låg uthållighet, lågt självförtroende eller för högt självförtroende.

Utökade intelligenstester

Sedan de tidiga testerna av intelligens har senare tester utvecklats vilka är indelade i fler delmoment och som därför innefattar fler områden, sådant som verbala tester och andra faktorer som förutsatts höra ihop med intelligensen. Nämnas kan också dem två ytterligare begrepp som Charles Spearman införde: g-faktor för generell intelligens och s-faktor för specifik intelligens.

Ett än senare tillskott på området är emotionell intelligens (se mer nedan), vilket är ett exempel på begrepp som gjort synen på intelligens mer mångfasetterad och därför svårare att mäta och definiera.

Hur intelligens definierats under olika tidsperioder

Thurstone betraktade intelligensen som bestående av flera faktorer som verkade åtskilda. Bland faktorerna fanns logiskt tänkande, beräkning av tal, perceptuell förmåga, spatial förmåga, verbal förståelse och förmåga.

Psykologen Louis Leon Thurstones (1887–1955) intelligensteori blev viktig under en lång period i mitten av 1900-talet och gick i riktning mot en mer mångfaldig syn på intelligensen. Thurstone betraktade intelligensen som bestående av flera faktorer som verkade åtskilda. Bland faktorerna fanns logiskt tänkande, beräkning av tal, perceptuell förmåga, spatial förmåga, verbal förståelse och förmåga.

En annan psykolog som gett bidrag till områdets teoribildning är J.P. Guilford (1897–1987) genom att dela upp intelligensen i logiskt och kreativt tänkande samt konvergent och divergent tänkande.

En tredje är Robert Sternberg (f. 1949) som varit negativt inställd till intelligenstester som utfördes för att erhålla kvantitativa resultat. Enligt hans syn kan de inte tillräckligt väl återspegla begåvning hos vissa personer och sådana begåvade personer underpresterar därför av olika skäl på traditionella tester som mäter intelligens.

Hans eget sätt att dela in intelligens kallas triarkisk intelligensteori och består av tre delar:

  1. Analytisk intelligens – den komponentiella delen som består av analys av problem och metoder att lösa dem, förmåga att hantera och samla information i korttidsminnet och att lagra och återkalla information från långtidsminnet. 
  2. Kreativ intelligens – den erfarenhetsmässiga delen som inbegriper att se samband och mönster samt förmåga att anpassa sig till nya situationer.
  3. Praktisk intelligens – den kontextuella delen som handlar om att förstå och hantera uppgifter som uppstår i vardagen och att relatera till den omgivande miljön samt hur man bearbetar livssituationer.

Ett annat centralt namn inom detta forskningsområde är Howard Gardner (f. 1943). Han har framfört teorin om multipel intelligens. Den koncentrerar sig kring personers anpassningsförmågor och förmågor att uppnå framgång inom olika områden, som inte behövde vara inom vetenskap utan kunde vara sport eller kriminalitet.

De sju områden av intelligens som enligt Gardner ingår i multipel intelligens:

  1. Lingvistisk
  2. Matematisk
  3. Visuell-spatial
  4. Musikalisk
  5. Kroppslig-kinestetisk
  6. Interpersonell (förmåga att förstå andra)
  7. Intrapersonell (förmåga att förstå sig själv).

Under 1990-talets blev EQ, eller emotionell intelligens, i ropet efter att Daniel Goleman (f. 1946) introducerat begreppet 1995. Tesen med EQ är att de traditionella intelligensfaktorerna missat att ta med vår förmåga att hantera känslor och insikter kring sociala situationer.

Goleman har sammanfattat EQ i fem faktorer:

  1. Empatisk förmåga.
  2. Kontroll av negativa emotioner.
  3. Kompetens i relationer till andra.
  4. Inre motivation (att kunna bortse från kortsiktiga belöningar för att nå långsiktiga mål).
  5. Självinsikt.

Goleman menade att hans faktorer var ett bättre mått på vad som skapade framgång i livet (att intelligens i sig måste ha samband med framgång i livet är dock ingen självklarhet även om vissa intelligenstester förvisso är framtagna delvis i detta syfte). EQ har kritiserats på en del punkter, bland annat för svårigheten att mäta det.

Hur intelligensen utvecklas under livet

Vuxna har ibland en förmåga att tillskriva mängden erfarenheter som en intäkt för intelligens. Men kanske är mognad ett bättre ord än visdom för samlade erfarenheter.

Att intelligens utvecklas över tid har sedan länge varit allmänt accepterat och kunde konstateras av Binets IQ-test. Att en vuxen person i normalfallet är mer intelligent än ett barn anses idag som en självklarhet. Fast vad som skiftat i vår syn på intelligensen är på vilket sätt den utvecklas under livets gång. Synen som gällde under början av 1900-talet att den utvecklas i jämn fart från födseln till vuxen har idag ändrats till att vi anser att intelligensen kan utvecklas oregelbundet.

Vuxna har ibland en förmåga att tillskriva mängden erfarenheter som en intäkt för intelligens. Men kanske är mognad ett bättre ord än visdom för samlade erfarenheter. Om man jämför tillvaron hos en människa i sena tonåren med en i medelåldern är det den senare som har gjort flest erfarenheter, men det är vanligtvis tonåringen som kommer i tätare kontakt med kunskapsinhämtning. Det är i normalfallet dessutom så att tonåringen har ett mer skiftande umgänge och oftare tar del av nya intryck. Betraktat från miljöpåverkans perspektiv går det att generalisera något och tillskriva ungdomen dynamiska miljöer och vuxna statiska.

Något som även spelar in är minnet (se vidare artikeln Vårt minne och hur det fungerar). Det semantiska minnet är ofta intakt längre än det episodiska och kan vara så ända upp till 70 års ålder. Här handlar det en del om ackumulerad information, och den som levt länge har haft mycket tid på sig att insamla kunskaper.

När det gäller det semantiska minnet som kan liknas en del med kognitiv förmåga i fråga om bland annat kunskaper ”peakar” vi intellektuellt enligt Betula-studien i en ålder av nära 60 år. Med intellektuellt avses här prestationer med det semantiska minnet som måttstock. 

Hur intelligensen utvecklas mellan generationer

Vi är smartare än våra förfäder. Exakt vilka faktorer som ligger bakom är inte helt klarlagda, men antagligen har det att göra med större ansamlingar av tillgänglig information, bättre näringstillförsel, bättre förutsättningar för att ägna åt oss intellektuella ändamål i stället för primära sysslor som att säkerhetsställa föda för dagen och ha pengar för att överleva.

Detta går förstås inte att mäta i exakta termer, men IQ-tester modifieras genom att normalvärdet (100) flyttas fram tre punkter per decennium. Om din morfar fick 100 poäng på ett IQ-test för 30 år sedan medan du fick 98 förra året kan du alltså kalla dig smartare – det vill säga om man tillskriver IQ-tester tillförlitlighet.

Träna upp intelligensen

Ärftliga faktorer avgör till viss del intelligensen och man brukar prata om en aktionsradie inom vilken en viss person är predestinerad att hålla sig givet de olika miljömässiga faktorerna.

Ärftliga faktorer avgör till viss del intelligensen och man brukar prata om en aktionsradie inom vilken en viss person är predestinerad att hålla sig givet de olika miljömässiga faktorerna. Därför kan man enligt denna uppfattning inte träna upp intelligensen i hur hög grad som helst utan man är delvis begränsad av den medfödda nivån. Det är annars fullt möjligt att träna sig till en större mental kapacitet. En del föreslår olika former av ”hjärngympa” som sudoku och liknande metoder. Det har också framförts att viss klassisk musik har positiv inverkan på människors intelligens.

Egentligen är det ganska logiskt vad som ger träning åt mentala förmågor – allting som sätter igång hjärnans analytiska kapaciteter. För barn kan det vara att stoppa klossar i en plocklåda för att utveckla förmågan att förstå spatiala sammanhang, för en vuxen att lösa korsord för att utveckla associationsförmågan.

Eftersom det är svårt att helt definiera intelligens kan det i vissa fall vara svårt att bestämma vilka aktiviteter som bidrar till att förbättra den. Blir vi till exempel klokare av att läsa skönlitteratur? Vi kommer troligtvis öka vår språkkunskap och inhämta psykologiska insikter om människor. Mindre troligt är att vi övar upp vårt logiska tänkande eller blir bättre problemlösare.

Nästa artikel: Inlärning och glömska

Källor

  • Karlsson, Lars (2012), Psykologins grunder (5e uppl.)
  • Egidius, Henry (2001), Tio teman i psykologins historia
  • Nyberg, Lars; Nilsson, Lars-Göran och Letmark, Peter (2016), Det åldrande minnet

Artikel publicerad: 2019.09.29
Författare: Oskar Strandberg


Tillbaka till toppen av sidan | Alla artiklar