Kreativitet

Lampa med hjärna iVad är kreativitetens beståndsdelar och vad särskiljer den kreativa människan? Finns det ens utpräglat kreativa människor eller är det kreativa mer ett tillstånd än en färdighet och som vi kan uppnå med rätt metoder?

I en av sina vetenskapliga essäer ger författaren Peter Nilsson i en fascinerande liknelse förslag på hur en kreativ tankeverksamhet kan te sig. Han utgår från bilden av ett timglas med sandkorn som faller och byggs upp i en konisk hög. Medan högen växer blir den ökat instabil och emellanåt rasar en del av väggen på någon av konens sidor ner. Det sker i ett mönster som med en vetenskaplig term kallas flickerbrus och det kan skådas i en rad natur- såväl som samhällsföreteelser. Nilson frågar sig om den mänskliga hjärnan styrs av samma slags (o)ordning och tänker sig att kanske ”är våra idéer, infall och skapande tankar ett slags ´laviner´ som utlöses” i instabila situationer, ”att skapandet – både i vår hjärna och ute i naturen – verkligen kräver ett slags instabila tillstånd, att det bara kan ske när en gammal ordning bryter samman”.

Den kreativa processen

Den kreativa processen och hur man når dit har beskrivits på många sätt. Det är näraliggande att koppla kreativitet med inspiration, men också med associationsförmåga. Att vara kreativ är att upptäcka något nytt eller ur det bestående utvinna något nytt. Det kreativa verket är sällan en unik och självständig produkt utan de flesta som skapar står – som det brukar heta – på jättars axlar. De vidareutvecklar med andra ord. Fast vidareutveckling när den är som bäst får resultatet att framstå som något helt nytt, något som tidigare inte gick att ana sig till.

Förädling av misslyckanden

Att skapa något som till exempel blir framgångsrikt handlar sällan om att efter en färdig skiss eller vision gå från inget till fulländat slutresultat.

Processen ser förmodligen inte ut som många tror. Att skapa något som till exempel blir framgångsrikt handlar sällan om att efter en färdig skiss eller vision gå från inget till fulländat slutresultat. I stället blir det till det ur misslyckande eller mindre fullständiga versioner.

Det är först efter påbörjat projekt som nya steg kan tas till fulländningen. Det är först när projektet har kommit en bit som man inser varför något misslyckats, fast också vilka förbättringar som är möjliga. Misslyckandet kan vara ett viktigt och nödvändigt steg.

Berömda moderna entreprenörer som Steve Jobs har fler misslyckanden bakom sig än lyckoträffar. Vi är mer bekanta med lyckoträffarna, men det beror på att vi inte känner till processen. Konsten består i att förbättra vad som misslyckats, att ständigt finna nya sätt att ta sig framåt mot den slutgiltiga produkten. Genom att nya riktningar tas ut medan problemlösning sker kan entreprenören skapa sig nya perspektiv och – kanske – till slut nå fram till en revolutionerande produkt.

Det finns gott om människor som säger sig ha en idé. De överväger fram och tillbaka värdet i idén och kanske omtalar de den för omgivningen. De går länge, kanske flera år, och bär på sin ”idé”, funderar på om de ska göra slag i saken och försöka förverkliga den. Fast sällan gör dem det, de tar inte steget vidare från att blott livnära en idé.

De stannar kvar på ruta ett: ”är min idé bra?” Oftast är idén inte bra. Men nästan ingen idé är bra från början innan den har gått vidare i processen genom att igångsättas i ett projekt eller dylikt där den får chans att utvärderas och förbättras. Innan man har satt sig in i området (som konkret kan vara att ha gett sig in i en specifik bransch) är det närapå omöjligt att veta vad som är en bra idé och tvärtom. En idé måste prövas. Först kommer det sannolikt visa sig att den har brister, men ibland bär den på potential och om det är driftiga personer involverade kan idén utvecklas till något som i slutändan faktiskt kan kallas för en bra idé.

Viljan att skapa

Förmågan att skapa föds ur viljan att se något växa fram som inte redan sett dagens ljus. Det kan vara allt från ett nytt brödrecept till ett litterärt mästerverk.

August Strindberg skriver i novellen Ensam om behovet och glädjen kring diktarens skapande: ”jag kryper ur min egen person, och talar ur barns mun, ur kvinnors, ur gubbars; jag är konung och tiggare, jag är den högt uppsatte tyrannen och den allra mest föraktade, den förryckte tyrannhataren; jag har alla åsikter, och bekänner alla religioner; jag lever i alla tidevarv och har själv upphört att vara. Detta är ett tillstånd som ger obeskrivlig lycka.”

Kreativitet kan få oss uppnå en nu-känsla då vi går upp i något annat. Likaså en meningsfullhet som kommer av att vi själva förmår skapa något till världen.

Fantasi och andra redskap till kreativt skapande

En viss frånvändhet mot det i vardagen påtagliga kan tjäna kreativitetens förmåga.

Fantasi är bränsle för kreativitet. Vi måste se oss om efter det som inte är förhandenvarande om vi vill skapa något i dess rätta bemärkelse och inte bara efterskapa vad som redan gjorts.

Den som skapar något som inte fanns innan befinner sig ofta utanför den omedelbara verkligheten i sina tankar. Få nyskapande idéer uppstår medan man skriver en inköpslista eller går igenom hushållets utgifter. En viss frånvändhet mot det i vardagen påtagliga kan tjäna kreativitetens förmåga.

Man skiljer på automatiserade processer, sådant som är inlärt och man gör automatiskt utan att behöva tänka, och kontrollerade processer, sådant man måste koncentrera sig på för att utföra. Ur ett perspektiv kan för mycket automatiserade processer vara negativt för kreativ potential – kreativiteten kan alltså begränsas av att vi bara upprepar saker vi redan lärt oss. Ett citat från jazzmusikern Miles Davis lyder: ” Don't play what's there; play what's not there” kan ses som en förhållningslinje till kreativitet.

Ett något banalt exempel på kreativitetens redskap är inre konversationer, att prata för oss själva. Dessa inre konversationer får oss att framkalla sådant som inte finns, vilket är själva fundamentet i kreativitet. Inre konversationer behöver inte vara med oss själva utan med imaginära sådana med andra. I en artikel i Scientific American från 2017 skriver Charles Fernyhough gällande internalisering av dialoger att ”we retain an open slot” för perspektiv från andra.

Det finns gott om romantiserande föreställningar om den kreativa människan, men en del i beskrivningen av personen som åsidosätter de vanliga livets göromål och undandrar sig det ordinära har sanning i sig. Det är svårt att åstadkomma kreativa handlingar om vi vandrar i upptrampade fotspår i vardagen och då plötsligt försöker hitta ett kreativt flöde genom att snabbt sidospår. Kreativitet tjänas bättre genom att förhålla sig annorlunda till saker och ting, vilket kan lägga grund för obundna synsätt.

Drogers koppling till kreativitet

Det har länge livnärts en uppfattning om hur kreativitet befruktas av droger, allt från alkohol till hallucinatoriska medel. Droger som portal till det undermedvetna som därmed släpps lös eller droger som en länk till världens hemligheter som bara kan vidröras och greppas i ett berusat tillstånd. ”Berusa er!” utropade Charles Baudelaire som med det bland annat syftade på att komma i beröring med det verkliga livet genom att lämna den gråbleka verkligheten för en mer färgsprakande formel.

Men den kreativitet som behövs i konsten är knappast hjälpt av berusning och hallucinationer. Det beror förstås på vem man frågar, men allt mer tycks det röra sig om en myt i devalvering. I boken Att skriva meddelar den bästsäljande författaren Stephen King sin syn på saken: ”Tanken att sinnesutvidgande droger hör ihop med kreativitet är en av vår tids mest ingrodda intellektuella myter. Jag tror den främst är förknippad med fyra stora engelskspråkiga författare: Hemingway, Fitzgerald, Sherwood Anderson och Dylan Thomas.” Stephen King berör ämnet i en självbiografisk utläggning där han berättar om sitt eget grova alkohol- och drogmissbruk och hur rädslan att förlora sin kreativa förmåga i skrivandet blev ett skäl att inte upphöra med missbruket.

Att leva med en fot i det destruktiva har ibland setts som nödvändig tribut eller klädsamt bihang till den konstnärliga människan. Som om den fadda verkligen annars hade spolierat skaparkraften, men kanske är förhållandet ett annat. Med psykologisk skärpa belyser Stephen King denna föreställning från ett omvänt perspektiv ”Hemingway och Fitzgerald drack inte för att de var kreativa, alienerade eller moraliskt förslappade. De drack därför att alkoholister är programmerade att göra det”.

Källor

  • Nilsson, Peter (1992), Rymdljus
  • Fernyhough, Charles, Scientific American August 2017, ”Talking To Ourselves”
  • King, Stephen (2017, övers. Larsmo, Ola), Att skriva

Artikel publicerad: 2020.03.28
Författare: Oskar Strandberg


Tillbaka till toppen av sidan | Alla artiklar