Flykten från det tråkiga

När vi väljer tidsfördriv i stället för passion.

I sin skildring av fronten under första världskriget redogör Ernst Jünger som deltog på tyska sidan om de många fasligheterna, om den smutsiga miljön och de odrägliga levnadsförhållandena i skyttegravar och andra härbärgeringar. Men hans redogörelse förundrar när den frångår det konkreta: ”Än värre var ledan, som för soldaterna är mer påfrestande än att befinna sig i dödens närhet”.

Vi kan anpassa oss till smutsiga förhållanden, de flesta av oss kan till och med uthärda krigets oupphörliga hot mot den egna existensen. Ledan däremot är en annan sak.

”Vad ska jag göra nu?” Är det månde den vanligaste frågan vi ställer oss själva?

Så fort vi inte upptas av en syssla börjar jakten på något som kan animera stilleståndet. Vårt beteende behöver inte observeras länge förrän det framgår att vi finner stiltje vara av ondo. Det är en prövning för oss att ”göra ingenting”. Vi vill inte stå kvar på ett ställe för länge, vi vill vidare.

Varför kan inte en plats hålla oss kvar utan att vi börjar tänka på andra platser eller en syssla hålla oss upptagna utan att vi börjar tänka på andra sysslor? Det är som det fanns ett timglas i vår hjärna, där sanden rinner från den övre glaskupan till den undre och sedan vänds. Och vänds. Utan slut.

Evolutionen har utrustat oss med timglaset. Vi har anpassats till ombytlighetens schema. Ombytlighetens fördelar visade sig större än ett avvaktande och inväntande beteende.

Pådrivna av nyfikenheten

Vi har blivit nyfikna varelser och vår metod är att byta ut det rådande mot något nytt, släppa vad som sysselsatt oss en tid för något annat. Lusten att upptäcka har lett till innovationer och det är inte svårt att spåra bevis för hur vi som ras gynnats av detta drag hos oss själva. Vi upplever idag resultaten av under årtusenden ackumulerad nyfikenhet.

Att tvingas stanna upp ger upphov till den negativa förnimmelse vi känner som leda. Därför är det ledsamt när ”ingenting händer”. Vi går motströms i den genetiska koden när vi försöker stanna upp och skapa stiltje i oss själva. Något driver på från andra hållet och rastlösheten kommer över oss som ett kommando att hitta på något.

Trots detta bör vi kanske ställa in våra evinnerliga försök att fly tråkigheten. Föreställningen att det är tråkigt att stå stilla är – skulle man kunna säga – bara ett spratt som evolutionen spelar med oss.

Att ständigt rusa vidare är med andra ord inte meningens heliga graal. Det är bara något vi gör för att vi är evolutionärt anpassade till det. En del agerar som meningen med allt var att hinna med så mycket som möjligt under en livstid. Men än en gång: det är inte att utöva meningsfullhetens konst, det är evolutionens rester.

Vi är anpassade för rörelse och ombytlighet, men i en annan värld. Inte i en värld där vi kan konsumera en hel tv-serie på en dag eller scrolla flöden i mobilen utan ände från morgon till kväll. Det finns tillräckligt utbud i fråga om underhållning och förströelse för att uppnå samma nivå dagligen som för ett par decennier gällde under en månad. För att inte tala om för ett par hundra tusen år sedan.

Det bedrägliga behovet av omväxling

Vårt behov av omväxling är bedrägligt då det inte är programmerat att stillas. Därför kommer kvantiteten aldrig visa sig som en effektiv törstsläckare. Det är tvärtom kvantiteter som ökar vår törst. Det ökade underhållningsutbudet triggar inneboende böjelser i oss och kan få vår ombytlighet att accelerera.

Dagens teknikvärld erbjuder fler flyktvägar från stillheten än någonsin tidigare i människosläktets historia. Då flyktvägarna från den förmodade tråkigheten ständigt inställer sig hamnar vi i ett ständigt tillstånd av rörelse och stillheten där vi återfinner oss själva har övergått till att bli korta stopp på färden. Vilka vi reagerar föga på. Ingen väljer att gå av.

Konsten att göra ingenting handlar inte om att försätta sig i ett vegetativt tillstånd. Snarare är det att finna sig i improduktiva sysslor utan att bli stressad av att ”inte få någonting gjort”. Världen vi lever i låter oss inte inse att egenvärdet i det improduktiva inte alltid understiger egenvärdet i det produktiva. Vi behöver förvisso göra saker ibland. Men inte alltid.

Tidsfördriven är som mycket annat: de gagnar oss för stunden, men inte på lång sikt. Trots att förströelserna tycks vara fler är det många som lever i den långa tidens tillvaro. Dagarna upplevs för långa i relation till sysslorna. Överskottet samlas särskilt till kvällarna, vilka kan te sig som ett uppskov inför nästa morgon med en ny dag. Kvällarna blir vakor, som för den som sitter kvar efter föreställningen slutat och det har släckts i salongen.

Avlösning eller förlösning?

När tillräckligt med leda ansamlats väljer vi vad som helst nästan, bara det ger lite andhämtning. Ofta blir det att vi låter tidsfördriv gå före passion.

Att primärt inrikta sig på tidsfördriv är som att ta en medicin som håller våra rastlösa åkommor i schack, men utan att komma åt roten till dem.

Passion är idealet för vårt vara, den är granne med mening. Men passionen är inte utan motkrav. Den kan vara fodrande och behöva uppoffringar för att bestå. Passionen kan därför fjärma sig från oss när vi inte är starka nog och avhåller från att söka oss till vad vi egentligen behöver och i stället är inriktade på avlastning ”från vardagen”. I dessa tidsfördrivets nådetripper lever vi på sparlåga och glömmer det viktigaste.

Källor

• Jünger, Ernst (2011), I stålstormen, (övers. Urban Lindström)

Artikel publicerad: 2020.04.24, uppdaterad version: 2026.10.14
Författare: Oskar Strandberg

Tillbaka till toppen av sidan | Alla artiklar