Existerar fri vilja?

Drivs vi av en fri vilja eller råder determinism?

En återkommande fråga inom filosofin och psykologin är om det existerar fri vilja? Psykologernas svar varierar beroende på vilket perspektiv de företräder. En psykoanalytiker svarar nej: vi är underkastade våra drifter. En behaviorist svarar nekande likaså: miljön formar oss. En kognitivist svarar ja, till viss del: våra tankar kan styra vår vilja.

Att ha en vilja är inte detsamma som att kunna reflektera över sin vilja. Många djur har en vilja, men bara människor kan reflektera över den. Vi förfogar över metakognition, vilket kortfattat kan beskrivas som att vara medveten om sina tankar. Utifrån detta kan man skilja vilja från beteende: en människa kan till exempel önska att hon slapp ha en vilja.

Som uttryck för aktioner av icke-förutsägbarhet är en av de saker som för många kännetecknar den fria viljan. Viktor Frankl, författaren till boken Livet måste ha mening, framhåller det oförutsägbara i människans natur och kallar henne självdeterminerande. Frankl påtalar att våra handlingar inte kan förutsägas av biologiska, psykologiska eller sociologiska premisser: ”ett av den mänskliga existensens karaktäristiska drag är förmågan att höja sig över sådana betingelser och överskrida deras gränser.”

Det går att göra åtskillnad mellan det filosofiska och psykologiska i denna fråga. Ibland talar vi om viljesvaghet, benägenheten att inte handla på det sätt man själv önskar. Här är det inte frågan om den fria viljans existens utan sådant som rör det beteendemässiga.

Ett område som närmar sig det filosofiska, men ligger närmare det psykologiska är idén om att vi är ovetande om vad vi helst vill. Vi rör oss genom livet, men hur väl förstår vi våra vägar och hur säkra är vi på att vi tar de vägar med störst sanningshalt gentemot våra innersta önskningar?

Halvautonomiska varelser

Viktor Frankl menar friheten är begränsad, men inte fullkomligt betingad eller determinerad: ”Friheten är inte frihet från betingelser utan frihet att inta en bestämd hållning gentemot betingelserna. Jag är till exempel inte ansvarig för det faktum att jag har grå hår, men jag är ansvarig för det faktum att jag inte går till frisören för att få håret färgat.”

Att fri vilja tycks existera i någon utsträckning är svårt att motsäga. Samtidigt är det svårt att hävda att vi helt styr oss själva utan påverkan från utomstående källor vad gäller beteenden, attityder och tankar. I de flesta situationer kan de flesta manipuleras i liten eller stor utsträckning.

Likaså är det svårt att inte påverkas av vanan, vilken i sig kan vara godtycklig. Vi påbörjar ofta ett beteende av slumpmässiga skäl och med tiden utvecklas ett tycke för denna vanehandling som leder till att vi ogärna vill överge den. Är det då av fri vilja vi håller fast vid något? Det är svårt hävda att en slumpmässig handling som råkar upprepas och sedan blir en insmygande vana i våra liv stammar från en ursprunglig fri viljeakt.

Därför kan man se på vårt beteende som i viss utsträckning ”korrumperat” av vanor, yttre påverkan, en rad nycker med mera. Vi faller till föga och väljer ibland ett handlande för att det ligger nära till hands.

Samma sak gäller våra preferenser. Vi är påverkade av bland annat våra vanor som styr oss till att skapa preferenser och sedan utifrån vissa aspekter väljer ”åt oss”. Vad som utgör våra nuvarande preferenser döljer andra preferenser som potentiellt kunnat vara livskraftigare.

Med tanke på detta kan vi konstatera att det är svårt, om inte omöjligt, att vara objektiv om bestående inslag i våra egna liv. Vi kan ha uppfattningar om saker, men vi kan inte veta i vilken grad dessa uppfattningar är influerade av sådant som vanemässighet. När vi tror vi ger uttryck för något som har med vår innersta kärna, kanske vi egentligen ger uttryck för något som något så simpelt som vanan fått oss till.

Är då våra vanor representativa för vår innersta vilja eller är de mekaniska livsanpassningar som lagts till med tiden eftersom livet underlättas genom viss upprepning?

Man skulle se det som att i vissa avseenden tycks vi inte evolutionärt anpassade till att i första hand följa vår vilja. Det förefaller inte vara det mest optimala.

Neurobiologiska produkter?

Är våra känslouttryck bara neurobiologi? Det är vad vissa anser. I en sådan verklighet skulle vårt känsloliv bestå av biologiskt reglerade mekanismer.

”Vore detta att förneka möjligheten av äkta altruism (…), vore det liktydigt med att säga att det inte finns någon sann kärlek, ingen uppriktig vänskap, ingen äkta medkänsla?”, frågar sig Antonio Damasio, professor i neurologi och författare till den internationellt uppmärksammade boken Descartes misstag.

Damasio avfärdar dock en sådan verklighetssyn och menar att ”kärleken är sann, vänskapen uppriktig och medkänslan äkta”, under förutsättningen att vi inte ljuger om våra känslor. Men han tillägger att känslorna ändå kanske inte helt är frammanade av vår vilja eller intellekt utan att naturen i viss mening ”hjälper [oss] på traven”. Som Damasios slutsats lyder kommer vi trots allt inte till världen som oskrivna blad utan med vissa medfödda biologiska mekanismer, men därutöver kommer sådant som uppfostran, utbildning och kultur bilda basen för vår personlighet.

Vad vi egentligen vill

Det heter att vi ibland ”stannar upp” och frågar oss vad vi egentligen vill. Detta att vi stannar upp – som kan ses som metafor för en begrundan där vi försöker lösgöra oss från vardagens eget tempo och hitta ”tillbaka till oss själva” (ytterligare en metafor) för att återfå en sannskyldig inblick i våra önskningar.

Saken är dock den att vi kan ägna hela vårt liv till att fråga oss själva vad vi egentligen vill utan att finna ett säkert svar. Det hindrar förstås inte att det kan vara bra att då och då fråga sig själv: ”Är detta vad jag verkligen vill?”. Vi kanske då inser att vi är involverade i saker som vi kan avslöja som osanna, det vill säga inte samstämmer med våra avsikter.

När vi gör sådana ”avslöjanden” har vi troligen identifierat en del av våra verkliga avsikter, men vi kan ändå inte vara säkra på att dessa kommit till fullt uttryck.

Vi har i slutändan inte full kontroll över vilka vi är. Vi mottar både interna och externa intryck. Och då vi har mottagit dessa varje dag under vår livstid och är det omöjligt att bland dessa intryck ställa upp en fullständig bild av hur dessa påverkat oss i olika riktningar.

Att betrakta vår vilja som beständig är både fruktlöst och felaktigt. Vi är formligen indränkta i intryck. Vi är allt annat än nollställda eller har nått en slutpunkt där vi hyser en oföränderlig vilja. Visst går det tänka sig att vår vilja äger en essens och denna är en del av vår jag-uppfattning. Men vi har inte full kontroll över den.

I strikt psykologisk mening kan vi alltså aldrig säkert veta om vi lyder vår innersta vilja. Det är vare sig fråga om viljesvaghet eller determinism utan snarare om plasticitet. Vår vilja är inte fastställd över tid utan omformas oupphörligt. Handlingarna vi utför är inte bara reaktioner på vår vilja utan de påverkar dessutom våra nästkommande handlingar. Hur nedslående det än må låta måste viljan betraktas som vacklande.

”Du sa ju att du ville?”
”Men jag har ändrat mig!”

Det att vi ändrar oss är kanske främsta beviset på viljans ostyrighet. En bestående vilja kräver att tiden stannar. Men vi gör saker hela tiden, vi befinner oss ständigt i slutet av en lång process.

Det som utgör vår vilja för stunden är den sista temporära, avklarade processen av viljans omvandling. Så om vi säger att vi måste tänka på saken handlar det inte bara om betänketid för att analysera vad vi verkligen vill, det handlar i någon grad om att överlåta beslutet till en annan version av oss själva.

Källor

• Frankl, Viktor (2006), Livet måste ha mening (3e uppl. övers. Margareta Edgardh)
• Antonio R. Damasio (2006), Descartes misstag: Känsla förnuft och den mänskliga hjärnan (övers. Per Rundgren)
• Bilden ovan är en modifiering av en bildgenerering av DALL·E 3

Artikel publicerad: 2026.03.28
Författare: Oskar Strandberg

Tillbaka till toppen av sidan | Alla artiklar