Ingen här vet vem du är

I det verkliga livet till skillnad mot i filmen förblir vi oförklarade.

Vi bestämmer oss för en vara i butiken efter en titt på förpackningen. På liknande sätt bildar vi oss uppfattningar om våra medmänniskor. Vi gör oss korta besked om de vi möter baserade på ett fåtal intryck och förkunskaper: hur de ser ut, vilka de umgås med, vad andra säger om dem och så vidare.

Det engelska begreppet ”what you see is what you get” (WYSIWYG) beskriver tendensen att fästa avseende vid agerande och resultat utan att ta med situationen i beräkningen. Vi tänker att det vi ser är vad vi får. Men WYSIWYG passar dåligt ihop med människokännedom. Vi betraktas av varandra som isberg – vad som syns av isberget är en liten del och resten döljer sig under ytan.

Det som är sant om en människa kommer sällan fram i ljuset. Att visa vem man är i handlingar kräver särdeles passande omständigheter och framföra det i ord kräver en remarkabel verbal subtilitet – för att inte tala om åhörarskarans remarkabla lyhördhet.

När vi talar är vi ungefärliga. Vi får nöja oss med fragment då det vi tänkte blivit grumligt; med andra klassens formuleringar då tiden är knapp; med den reducerade versionen för att inte bli långrandiga. Approcherar vi någon i hopp om att göra avtryck är det få förunnat att utslunga något slags verbalt galanteri. Det som råkar flyga ur oss låter alltid sämre än föresatsen. ”När vi inte kan hitta ett sätt att berätta vår historia på, berättar vår historia i stället oss”, konstaterar psykologen Stephen Grosz.

Vi tvingas inse att de flesta vet föga om oss. Och att vi kanske aldrig får chansen att visa oss som de vi egentligen är. På filmduken kommer den med heroiska anlag inte sakna gynnsamma tillfällen. Som att kasta sig överbord när den fagra hjältinnan riskerar att drunkna. Det behöver inte vara av ekvilibristisk kaliber eller med livet som insats, men lika ofelbart kommer den goda avsikten förr eller senare en viss person tillkänna – i filmens värld.

Skillnaden mellan film och verkliga livet kan uttryckas med ett ord: dramaturgin. När något berättas, vare sig det är på boksidor som i en roman eller i bilder som på film, ska personerna demaskeras på avsikter och beteenden. Berättartekniken föreskriver att inte bara vi som läser eller ser på ska få veta utan även de andra viktiga personerna i berättelsen. Det kan enkelt studeras i fiktionens värld: hjältens goda intentioner realiseras i en upplyst scen. Det är en del av berättelsens kritiska information kring vilken händelseutvecklingen står och faller. Livet å andra sidan rör sig godtycklig och saknar sorgligt nog all berättarteknisk försorg. Det som bor inom oss kan lätt råka förbli instängt från berättelsens början till dess slut.

I verklighetens svaga belysning är vi inget annat än slutsumman av det vi presterat till allmän kännedom. Som vårt jobb, vår samhällsstatus, våra ägodelar, vårt yttre och intrycken vi avsätter i sociala sammanhang. Talanger vi äger men är osynliga räknas inte. Inte konstigt att många av oss jagar ytliga markörer som status, prylar och glamour för att i alla fall kunna skryta med något. Denna faddhet är vad som syns i verkliga livet till skillnad från slumrande hjälteakter och goda intentioner.

De flesta människor har en mängd goda avsikter som aldrig sätts i verket, en mängd vackra ord till någon vars öron de aldrig når. De flesta människor har helt enkelt det mesta ogjort och det är som de varje dag är kvar i startblocken och förgäves inväntar en signal som aldrig ljuder.

Källor

• Grosz, Stephen (2015), Att förlora och finna sig själv (övers. Karlsson, Ingemar)

Artikel publicerad: 2026.02.11
Författare: Oskar Strandberg

Tillbaka till toppen av sidan | Alla artiklar