Hämnd – vår vilja att hämnas

Den destruktiva reaktionen när vi känner oss kränkta.

Hämnden förknippas med att ge igen, att kvitta en oförrätt genom att ”betala tillbaka med samma mynt”. I psykologiska termer utgår hämndbegärets mekanismer från självkänslan. ”De hjälplösa och ofärdiga har bara ett sätt att återupprätta sin självkänsla om den har blivit sårad: att ta hämnd.” Så skriver psykologen Erich Fromm som menar att motivet att hämnas är ett tecken på improduktivitet och brist på styrka. De som lever ett produktivt liv kan enligt Fromm uthärda oförrätter. För dessa finns annat i livet som överglänser lusten att ta hämnd. Vidare ser Fromm ett samband mellan ”intensiteten hos hämndkänslorna och den ekonomiska och kulturella torftigheten” hos en människa.

Som mycket inom den mänskliga psykologin kan de bakomliggande orsakerna till hämnden tillskrivas kompensation. Hämndbegäret föds när vi utsätts för något som provocerar oss i den grad att vi önskar en kompensation i form av en direkt vedergällning riktat tillbaka på agenten för handlingen mot oss. Hämnden blir förlösningen.

Resultatet av hämnd

Hämnden är en åtgärd för att återställa ordningen, för att göra lika. Men den är egentligen mer än så. Den som utkräver hämnd vill också att vad denne fått lida ska återgäldas i en annans lidande. Resultatet blir ofta något annat än en kvittning: den har en destruktiv sida som alstrar mer hämndbegär och nya hämndaktioner.

Så även om hämndbegäret är en naturlig reaktion är det inte alltid en handling som gagnar oss. Den är dessutom knappast den mest värdiga responsen. I några fall kan hämnden tänkas vara befogad (exakt när är snarast en moralfilosofisk fråga), men oftare är hämndbegäret en yttring av personens oförmåga att hitta en mer konstruktiv utväg. Hämnden är i sig självt upplösande. Man omvandlar inte erfarenheter till något som kan vara utvecklande och stärkande utan man tar en annans lumpna handling och upprepar i en ny tappning.

Att vara hämndlysten har flera liknande psykologiska inslag med skadeglädjen. I båda fallen finns en inre brist som bara uppvägs med att det går illa för någon annan.

Man brukar säga att den bästa hämnden är att gå vidare och i stället leva i harmoni. Än en gång kan det bero på vad oförrätten gäller, men i många fall är hämnden sällan det alternativ som leder till minst olust för en själv. Efter att ha utsatts för en skymf, en illvillig handling av något slag kan en vendetta te sig mer lockande än något annat. Men liksom andra frestelser måste vi avhålla oss från det kortsiktiga och inrikta oss på att en bättre långsiktig lösning. Vad de flesta trots allt strävar efter är harmoni och det uppnås oftare genom att välja bort hämnden.

Att inte välja att hämnas blir om man så vill en indirekt hämnd (vilket kanske inte måste kallas hämnd) att den som begått vad vi anser en oförrätt mot oss får bevittna hur vi trots detta lever väl.

Hämndmotiv

En sida av hämnden är kompensationsvåld. Den är som ”en hämnd på livet”, för att det svikit. Personer som inte kunnat leva på ett sätt som burit frukt vänder sig i stället mot det destruktiva, som är enklare att klara av.

Den italienska sociologen Francesco Alberoni beskriver hämnden som ”inget annat än hat mot vårt förflutna, mot det som vi inte kan ändra på”. Häri ligger något signifikant: för att något ska inträffa och beröra oss så starkt att hämndkänslor ska uppstå måste det kanske vara något vi inte kan ändra på, inte kan återställa och få tillbaka. Därför tvingas vi ändra inriktningen från att reparera till att förstöra något hos den som orsakat det irreparabla i vårt liv.

Detta att hämnden framstår som mest motiverad är förstås problematiskt. Som nämndes innan kan det finnas tillfällen då en annans persons handlingar är svåra att uthärda, men i många fall utdelas handlingar med hämndmotiv när det fanns andra konstruktivare lösningar till hands om personen verkligen intresserat sig för dessa. 

Källor

• Fromm, Erich (1982), Människohjärtat (övers. Britta Dancy)
• Alberoni, Francesco, Förälskelse och kärlek (2014, övers. Barbro Andersson)
• Bilden ovan är en modifiering av en bildgenerering av DALL·E 3

Artikel publicerad: 2025.11.24
Författare: Oskar Strandberg

Tillbaka till toppen av sidan | Alla artiklar