Våra dagdrömmar

Kvinna som dagdrömmerAtt dagdrömma kallas det när vi medvetet eller omedvetet fantiserar i vaket tillstånd. Många av oss har lätt att förlora oss själva i drömmerier där vi kortvarigt – eller ibland relativt långvarigt – tappar en del av kontakten med verkligheten. Vi låter då tankar avleda oss från andra handlingar medan vi fortfarande är medvetna om verkligheten runt om, fast denna inte längre ägnas vår primära uppmärksamhet.

Anledningarna till att vi dagdrömmer kan vara flera där samband utgår från sådant som händelsefattig vardag eller monotont arbete. I situationer där vi är rastlösa eller overksamma mottar vi inte särskilt starka impulser utifrån och då blir dagdrömmar en väg till ökad inre aktivitet. Med andra ord kan dagdrömmar vara extra förekommande för exempelvis äldre ensamstående personer eller personer i isolerade miljöer som till exempel fängelse.

Med dagdrömmens hjälp kan vi modifiera verkligheten och tillbringa tid i en värld där vi mottar positiva förnimmelser. Även om syftena till att vi dagdrömmer kan vara flera är dem ofta medel till att förhöja vår livskänsla där dagdrömmen blir en projicering av våra önskningar och behov.

Hur mycket dagdrömmer vi och hur påverkar det oss?

Dagdrömmar kan förstås som önskebilder och besannade scenarior av våra ansamlingar av saknad, trånad, väntan bland flera känslor. Vi kan själva införa premisserna och göra oss till huvudpersoner.

Dagdrömmar kan vara av högst olik art, men gemensamt för oss är att vi alla då och då dagdrömmer. Experiment har kunnat påvisa att i genomsnitt ägnar vi oss åt dagdrömmeri 10-20 procent av tiden i vaket tillstånd.

Det har också redovisats forskningsresultat som säger att vi blir olyckliga av att dagdrömma mycket. Det var forskare från Harvard som fann detta samband genom ett experiment som genomfördes år 2010. Över 2000 personer i olika länder ingick i experimentet och de fick rapportera hur de kände sig flera gånger per dag och vad de gjorde när frågan besvarades. Det visade sig att de sammantaget kände sig mer olyckliga när de dagdrömde än vid andra tillfällen.

Överlag var försökspersonerna lyckligare när dem tänkte på vad dem gjorde än tänkte på något annat än vad dem gjorde. Ifall detta kan tas som bevis för att dagdrömmande gör oss olyckliga kan dock diskuteras. Om försökspersonerna dagdrömde vid tillfällen då de var rastlösa var det kanske inte dagdrömmarna i sig som gjorde att dem kände sig mindre tillfreds utan den omkringliggande omständigheten.

Kontentan tycks i alla fall vara att vi helst bör vara sysselsatta med sådant som engagerar oss för att känna oss lyckliga – det kan också uttryckas med den beprövade sentensen: att leva i nuet.

Även om det här experimentet var det första i sitt slag är det inte helt långsökt att anta en sådan hypotes kring dagdrömmandet: dagdrömmar kan betraktas som ett uttryck för vår (ofta ouppnåbara) längtan och ger en tröst inför livets bristfällighet, fast blott kortvarigt. Själva ”metoden” är passiv och tycks inte fungera terapeutiskt.

Kanske skiljer det sig heller inte så mycket om vad vi fantasier om i dagdrömmarna och det leder därför inte till någon utveckling. I romanen Niels Lyhne skriver danske författaren Jens Peter Jacobsen: ”Ty trots drömmarnas skenbart oändliga och evigt växlande riken så finns det i själva verket vissa smala, gamla hjulspår där alla färdas och utanför vilka man aldrig kommer.” Människor kan vara olika, men deras drömmar är det inte för Jacobsen som vidare konstaterar:

Därför upptäcker ingen sig i drömmar, blir aldrig i dem medveten om sin särart, ty drömmen vet ingenting om hur man är nöjd då man har vunnit skatten, hur man bär sig åt då man mister den, hur mätt man blir då man njuter, vart man vänder sig då man saknar. 

Dagdrömmar kan förstås som önskebilder och besannade scenarior av våra ansamlingar av saknad, trånad och väntan bland flera känslor. Vi kan själva införa premisserna och göra oss till huvudpersoner. Det vi inte kan utlösa i verkliga livet kan förlösas här och sett ur detta perspektiv är dagdrömmar en högst naturlig verksamhet hos våra hjärnor. Livet kan sällan besanna allt vi önskar och vi erfar många tillkortakommanden; för det myckna i övrigt att önska vänder vi oss inåt till våra drömda verkligheter. 

Källor

  • Science 12 November 2010: Vol. 330 no. 6006 s. 932 DOI: 10.1126/science.1192439 “A Wandering Mind Is an Unhappy Mind” av Matthew A. Killingsworth och Daniel T. Gilbert
  • Jacobsen, Jens Peter (1977), Niels Lyhne (övers. Birgitta Hallström)
  • Bilden ovan är en modifiering av en målning med titeln "Porträtt av Elisabeth-Ann Haryett" gjord av Henriette Cappelaere.

Artikel publicerad: 2016.09.24
Författare: Oskar Strandberg

Tillbaka till toppen av sidan | Alla artiklar