Humanistisk psykologi

Inom den humanistiska psykologins perspektiv gör människor egna medvetna beslut efter medfödda drivkrafter. Begreppet självet används om det som styr individens beteenden och skiljer sig till exempel från idéer inom psykoanalysen att människan är styrd av drifter.

Den humanistiska psykologin vänder sig också mot behaviorismens betoning av miljön som överlägsen betydande faktor för individens utveckling. I stället anses att både arv och miljö har viktiga roller i denna utveckling. Arvet har en grundläggande betydelse, men sedan spelar också miljön in och påverkar i negativa eller positiva riktningar.

I stället för att betrakta människan som en produkt av sin miljö förlänas hon inom den humanistiska psykologin en fri vilja. Av detta medföljer en mer positiv livssyn i kontrast med den deterministiska synen på människan och världen som förutbestämda.

Den humanistiska psykologin står i vissa av sina teser nära förbund med filosofin. Den menar att psykologin ofta är för upptagen med observerbara beteenden hos människan och inte i tillräcklig skala betonar existentiella frågor vars insikter är av stor vikt.   

Psykiska störningar förklaras utifrån det humanistiska perspektivet av att mänskliga behov och känslor inte är tillfredsställda.

Carl Rogers – den humanistiska psykologins förgrundsfigur

Den kanske viktigaste förgrundsfiguren i den framväxt av humanistisk psykologi som skedde i mitten av 1900-talet är amerikanen Carl Rogers. Rogers utvecklade en klientcentrerad terapi där några av de viktigaste inslagen var att terapeuten inte skulle ha en relation med klienten utifrån ett vetenskapligt perspektiv där det främst handlar om att ställa diagnos utan som till en medmänniska där empatisk förståelse spelar en primär roll. Detta medför också enligt Rogers att klienten i högre grad delar med sig av sig själv – inklusive framväcka omedvetna sidor – då han upplever större trygghet.

För Rogers är personligheten bestående av organismen och självet. Organismen utgörs av erfarenheterna och upplevelser i form av både medvetna och omedvetna intryck vilka tillsammans utgör fenomenfältet. Det som hamnar i det omedvetna gör det därför det inte stämmer överens med självbilden. Självet däremot är resultatet av hur personen betraktar sig själv och sina relationer till andra människor. Självet är helt och hållet en del av det medvetna.

En fullt fungerande person har enligt Rogers en kongruens mellan organismen och självet, vilket innebär att erfarenheterna och upplevelserna, inklusive acceptansen för negativa inslag, står i genklang med individens bild av sig själv. I vad som bildar ett begreppsparet är andra delen inkongruens, vilket innebär att det råder disharmoni mellan organismen och självet, något som bland annat medför att individen inte fungerar i relationer med andra.

Läs också: Biologisk psykologi

Källor

Artikel publicerad: 2016.10.28
Författare: Psykologisktvetande.se