Kognitiv psykologi

Den kognitiva psykologin (kognitivism) utgår från en syn på människan där tänkandet föregår känslorna – vilket kan ställas mot psykoanalysens fokus på drifterna som bas för beteendet. Människan styrs enligt det kognitiva perspektivet av en medvetenhet i syften och motiv. Vidare menar kognitivismen att människan är handlingsaktiv i den mån hon agerar utifrån sina erfarenheter snarare än att hon är en produkt av erfarenheterna.

En av förgrundsgestalterna i denna gren av psykologin var tysken Wilhelm Wundt vars arbete under slutet av 1800-talet och början av 1900-talet gjorde mycket för den moderna psykologins utveckling. Han sysslade med det som är centralt för den kognitiva psykologin, nämligen vilka mekanismer som styr vårt tänkande.

En annan inflytelserik person inom den kognitiva psykologin var schweizaren Jean Piaget som lade fram teorier om hur den mänskliga intelligensen utvecklas i stadier. Piaget frångick den vedertagna tron på barnets utveckling som successivt tilltagande i takt med ansamlingen av erfarenheter. I stället menade han att utvecklingen var kopplad till stadier som var och ett innehöll särskilda kännetecken.

Ett viktigt genombrott i Piagets förståelse av barns tänkande var insikten om att deras tänkande inte var en mindre utvecklad version av den vuxnes utan en i grunden olik. Piaget använder termen adaption för barnets utvecklingsprocess på det mentala planet. Han indelar adaptionen i assimilation som är ett slags vidareutveckling av redan inlärda beteenden och ackommodation som utgör utvecklandet av nya tankestrukturer i vilka barnen lär sig nya sätt att interagera med miljön.

Adaptionen sker inte minst i lekandet. I de första stadierna med rollekarna (t.ex. mamma-pappa-barn) gäller assimilation medan ackommodation tillkommer i regellekarna (t.ex. jage).

Källor

  • Karlsson, Lars (2012), Psykologins grunder (5e uppl.)

Artikel publicerad: 2015.10.3
Författare: Psykologisktvetande.se