Egoism och altruism

Hos alla människor finns det sidor av både själviskhet och själviskhet. Det kan rentav vara svårt att skilja själviska och osjälviska handlingar åt eftersom motiven ofta är sammanflätade.

Den själviska människan – egoism

Psykologen Erich Fromm skriver att ”själviskhet är inte detsamma som kärlek till sig själv utan dess raka motsats.” På grund av en otakt med tillvaron där personen inte är nöjd med sin position trivs denna heller inte med sig själv.

Fromm skriver att ”själviskhet är en form av snikenhet” som innehåller ”moment av omättlighet” som aldrig helt kan tillfredsställas. Detta resulterar i att den själviska ständigt tänker på sig själv och lever rastlöst utan att bli slutgiltigt tillfredsställd i oron att gå miste om något.

Det finns ur överlevnadssynpunkt givna skäl att handla utifrån vad som är bäst för en själv. Under omständigheter där tillgången på resurser är begränsade är det ofta bara de starka som klarar sig.

I djurens rike går det att beskåda hur den dominanta i en flock äter sig mätt från ett fällt byte medan de andra får invänta sin tur. Om de starka i stället delat med sig eller uppoffrande gett bort sin andel hade de förmodligen inte överlevt. Där den starkes lag gäller finns god jordmån för egoism att frodas.

Den osjälviska människan – altruism

Men den starkes lag gäller inte alltid. För att överleva är det viktigt att kunna samarbeta och mänsklighetens framgång tillskrivs av många denna egenskap framför alla andra. Multilaterala förbindelser är mer vinstgivande än att alla försöker klara av allt på egen hand. 

Styrkan hos den osjälviska handlingen består i att den är en investering som på sikt gynnar en själv. Den som gör någon en tjänst kan återkräva en gentjänst – att utföra tjänster blir ett sätt att skaffa sig bundsförvanter. Den som aldrig utför tjänster kan få problem den dagen han eller hon själv behöver hjälp. Detta förfarande kallas inom psykologin ibland för reciprok altruism.

Det osjälviska handlandet är en primär del i samarbetets natur där uppoffringar inom gruppen gör den bättre rustad. Men det är viktigt att hela gruppen gynnas, i annat fall uppstår hierarkier som leder till att enskildas insatser i gruppen får ett asymmetriskt utfall. I sådana gruppbildningar har det visat sig att samarbetsvilligheten sjunker.

Hur vårt medkännande spelar in

Det har visat sig att vi hellre hjälper dem vi kan relatera till än dem vars situation vi har liten kännedom om. Likaså hjälper vi hellre dem vi tycker ser trevliga eller attraktiva ut.

Vår altruism är inte begränsad till uppoffrande samarbete inom gruppen. Den altruistiska dimensionen innefattas av emotionellt medkännande som kan få oss att hjälpa andra vi inte står i nära förbindelse med.

I dessa situationer har psykologiska studier visat att det finns en förhöjd mottaglighet gentemot de som har mest behov av hjälp. En tiggare med utsträckt arm som samtidigt ser ut att lida av ett svårt handikapp skapar känslor inom oss att hjälpbehov finns. Därutöver finns subjektiva aspekter inför vår villighet att hjälpa. Det har visat sig att vi hellre hjälper dem vi kan relatera till än dem vars situation vi har liten kännedom om. Likaså hjälper vi hellre dem vi tycker ser trevliga eller attraktiva ut.

Hur moralen vägleder oss

Benägenheten att handla osjälvisk styrs också av vår moral som talar om för oss vad vi anser vara rätt och fel. Denna altruistiska princip bortser delvis från våra känslomässiga instinkter och sociala normer.

Det finns många tankeexperiment att tillgripa ifråga om hur moralen vägleder oss mellan det själviska och osjälviska. Tänk dig att du hittar en plånbok med pengar i. Du skulle kunna ha nytta av pengarna, men väljer ändå att söka dess rättmätiga ägare. Det går att hävda att det är en egoistisk handling för att slippa dåligt samvete, men å andra sidan kan det hävdas att man gör det eftersom man anser det vara moraliskt rätt: det rör sig om en annan persons ägodel.

En än mer tydlig akt av mänsklig osjälviskhet utför den som med livet som insats väljer att försöka rädda andra ur en farlig situation. Att vidhålla argumentet att handlingen utförs för att slippa dåligt samvete, framstår obefogat medan handlingen medför att det egna livet riskeras och därför visar att egenintresset är sekundärt.

Givandets tillfredsställelse

En del psykologer menar att människan är av naturen självisk och givmildheten frambringas med fördolt egenintresse.

Att ge till andra är ett fundamentalt uttryck för altruism. Fast tvärtemot vad man skulle kunna tänka sig är det inte fråga om egentliga uppoffringar. Det är samtidigt att göra sig själv en tjänst. Det man förlorar materiellt vinner man psykologiskt är ett sätt att förenklat se på saken. Psykologiska studier har påvisat att vi mår bra av att ge bort saker.

Frågan som då inställer sig är ifall vi ger bort saker för andras eller för vår egen skull. En del psykologer menar att människan är av naturen självisk och givmildheten frambringas med fördolt egenintresse. Inom behaviorismen ses altruistiska handlingar som själviska eftersom de medför belöning åt den som utför dem. Att ge till någon annan får den givande att känna självbehag och i förlängningen förbättras dennes självbild.

Fast samtidigt tycks det finnas en vilja djupt förborgat i oss att bereda andra glädje (t.ex. har studier visat att frivilligarbete bland nödställda ökar det egna välbefinnandet), och att vara en del av en gemenskap. Det verkar alltså inte som vi handlar enkom i eget intresse. Snarare är den psykologiska vinsten i välbefinnande en biprodukt som har del i att hela gruppen eller åtminstone någon närstående gynnas.

I Rätt och fel, en bok om etik, poängterar James och Stuart Rachels att argumentet angående det som kallas psykologisk egoism (teorin om att alla handlar efter eget intresse) har brister: ”Vissa saker gör man inte för att man vill det, utan för att man anser att man bör.” Författarnas motargument lyder: ”Det blotta faktum att man handlar utifrån sina egna önskningar innebär inte att man bara tänker på sig själv. Det som har betydelse är snarare vad ens önskningar består i”. Man kanske tycker att det är moraliskt rätt att göra en självuppoffring och även om det egentligen är mot sin egen önskan sker det genom den moral man följer.

Att ge till andra kan förbättra ens sociala anseende. I en del fall kan det vara svårt att utröna om det altruistiska har en tillsatts av egenintresse. Men att utföra en altruistisk handling utan att det framgår vem som är givaren, till exempel en anonym donation, avlägsnar den aspekten. 

Vad som till sist bör tas med i kalkylen är den socialpsykologiska aspekten. Det samhälle och den kultur man är fostrad inom har danat ett beteende som gör oss mer eller mindre benägna att handla uppoffrande i situationer när någon är beroende av hjälp. Den socialpsykologiska förklaringen till altruism är att vi styrs av ett beteende som i sin tur gagnar samhällets fortbestånd. På så sätt kan altruism även ses som del i ett socialt ansvar i stället för att en evolutionistisk reflex är bakomliggande.

Givmildhetens gränser

Studier har visat att en person som råkar illa ut har mindre chans att få hjälp om det finns många personer runt omkring än tvärtom.

Det allra flesta är bara beredda att gå till en viss gräns ifråga om osjälviska handlingar. De vars gränser är mindre utvidgade tillämpar ibland strategier för att motivera handlingar där de gör avkall på osjälviskhet.

Att inte ingripa då någon är utsatt för fara kan framkalla skuldkänslor. För att undslippa skuldkänslor när vi avstår från att ingripa – som när det föreligger risk att själv komma till skada – kan vi försöka rationalisera vårt beteende genom att se på situationen och den drabbade som något som står utanför vår makt eller att den drabbade ”hade sig själv att skylla”.

Studier har visat att en person som råkar illa ut har mindre chans att få hjälp om det finns många personer runt omkring än tvärtom. Detta kallas åskådareffekten och dess orsaker är flera. Om många är på plats förväntar vi oss i högre grad att någon annan ska komma till undsättning och vi blir själva mer passiva. Vi kan rentav känna att skyldigheten att hjälpa fråntas oss om det allmänna handlingssättet tycks vara att inte göra någonting. Ett andra skäl är att vi tolkar situationen genom andras beteende och om ingen annan agerar kan vår tolkning av situationen påverkas till att se på den som mindre allvarlig. Till detta tillkommer en tredje faktor, nämligen att vi hämmas då det finns andra närvarande och vi blir oroliga för att göra bort oss om vi ingriper.

Det är känt från studier att personer som lever i mindre orter generellt är mer altruistiska än de som bor i storstäder. Även självförtroende kan göra en person hjälpsam. Humöret i sin tur kan inräknas som en tillfällig faktor och slutligen visar en del studier på att kvinnor överlag är mer altruistiska än män.

Nästa artikel: Varför vi byter gåvor

Källor

  • Fromm, Erich (1943), Flykten från friheten (övers. Tore Ekman och Alf Ahlberg)
  • Karlsson, Lars (2012), Psykologins grunder (5e uppl.)
  • Rachels, James & Stuart (2017), Rätt och fel. (övers. L. Sjösten)

Artikel publicerad: 2021.02.16
Författare: Oskar Strandberg


Tillbaka till toppen av sidan | Alla artiklar