Att inte vara älskad

När det älskvärda hos en någon inte uppfångas av omgivningen..

Att inte bli älskad är bland de svåraste av öden från ett psykologiskt perspektiv. Det innebär att inte bli bekräftad av den andre och erfara uteblivelsen av positivt gensvar. Det är också att inte få sin kärlek besvarad från den man mest önskar sig den av.

Att inte känna sig älskad inger känslan att vara förvisad. Man har inte någon självklart förtrogen och samhörigheten är ofta förenad med förfelade inslag. Även då sällskap inte helt saknas störs gemenskapen av misstanken eller övertygelsen att den inte är genuin. Likaså insikten att ens position i gruppen är utbytbar.

Att inte känna sig älskad kan förändra en människa. Eroderingen kan löpa kring existensens grundvalar och lämna oönskade bidrag som mindervärdeskomplex och bitterhet. På något sätt måste förlusten kompenseras och detta kan ta sig flera uttryck. En del väljer att isolera sig för att slippa konfrontera fler tillbakavisande. Andra blir hårdhudade och visar upp nya obarmhärtiga drag.

Förödmjukelse

Förödmjukelse är centralt i upplevelsen att inte vara älskad. Den kan ta sig uttryck i förnedrande beteende för att uppväga den uteblivna kärleken. Andras gensvar kan vara avgörande för den egna personligheten och beteendet; uteblir gensvaret förloras samtidigt mycket av tryggheten.

Förödmjukelsen måste inte uppstå genom direkta avvisanden eller andra nedvärderande uppträdanden från omgivningen. Även obestämda, men återkommande i mönster, avvisanden som sker samfällt är tveklöst en grund för förödmjukelse. Den egna personen har likafullt i en fundamental mening nedvärderats.

Förödmjukelsen och den därpå följande upplevelse av brist kan utmynna i destruktiva mönster. Schablonmässigt i sammanhanget är att erbjuda sig själv på lättillgängliga manér för andra inklusive på det erotiska planet.

Det kan också röra sig om extra hårt arbete med strävan att ta karriärsteg, uppnå ekonomisk framgång eller makt. Det är i samtliga fall mål med fokus på bekräftelse.

Att dessa kompensatoriska åtgärder blir mer än delvis uppvägande för den underliggande bristen är förstås osannolikt.

Att inte vara älskad av ens förälder

Misstanken att en eller båda föräldrar inte älskar en kan vara en avgrund för det psykologiska fotfästet och kontakten med omgivningen. En stark förankring saknas där behovet ofta är som allra starkast.

Anledningen kan vara flera till den uteblivna tillgivenheten. Det kan röra sig om ett oönskat barn – att det då inte är barnets eget fel och grundat på dennes personlighetsdrag ger föga tröst. Det kan också vara känslan att man inte är älskvärd eller att något hos en hindrar föräldern från att hysa tillgivenhet. Ett tredje skäl kan vara oförmåga hos föräldern att hysa innerliga känslor av det slag ett barn behöver.

Varför det att inte känna sig älskad är så förödande och svårt att hantera för barnet berörs av psykoanalytikern och författaren Else-Britt Kjellqvist. Det är något som inte går att ta till sig för barnet medan det är inställt på att dyrka föräldrarna: ”Den vuxne måste bli idealiserad, då barnet är beroende av denna för sin överlevnad och i stället förlägger barnet bristen hos sig själv.” Barnet tillmäter sig alltså själv skulden för den bristande kärleken från föräldern, vilket beskriver barnets utsatthet inför bristande omtanke från en förälder. 

Skuldkänslor från att inte vara älskad av en förälder är naturligtvis något som förlängs in i vuxenlivet och kan påverka den vuxnes framtida relationer.

Källor

• Kjellqvist, Else-Britt (1993) Rött och vitt – om skam och skamlöshet
• Bilden ovan är en modifiering av en bildgenerering av DALL·E 3

Artikel publicerad: 2025.04.05
Författare: Oskar Strandberg

Tillbaka till toppen av sidan | Alla artiklar