Att inte vara älskad

När det lovvärda hos någon inte uppfångas av omgivningen.

Att inte bli älskad är bland de svåraste av öden från ett psykologiskt perspektiv. Det innebär att inte bli bekräftad av den andre och erfara uteblivelsen av positivt gensvar.

Att inte känna sig älskad inger känslan att vara förvisad. Man har inte någon förtrogen och samhörigheten är ofta förenad med förfelade inslag. I sällskap störs gemenskapen av misstanken eller övertygelsen att den inte är genuin. Likaså känslan av att vara utbytbar i gruppen.

Den som inte känner sig älskad förminskas. Eroderingen kan löpa kring självuppfattningens grundvalar och lämna oönskade spår som mindervärdeskomplex och bitterhet. På något sätt måste förlusten kompenseras och detta kan ta sig flera uttryck. En del väljer att isolera sig för att slippa konfrontera fler tillbakavisanden. Andra blir hårdhudade och visar upp nya obarmhärtiga drag.

Förödmjukelse

Förödmjukelsen är central i upplevelsen att inte vara älskad. Den kan ta sig uttryck i förnedrande beteende för att uppväga den uteblivna kärleken. Andras gensvar kan vara avgörande för den egna personligheten; uteblir gensvaret förloras samtidigt mycket av tryggheten.

Förödmjukelsen måste inte uppstå genom direkta avvisanden eller andra nedvärderande uppträdanden från omgivningen. Även obestämda avvisanden som sker samfällt är en grund för förödmjukelse. Den egna personen har likafullt i en fundamental mening nedvärderats.

Förödmjukelsen och den därpå följande upplevelsen av brist kan utmynna i destruktiva mönster. Schablonmässigt i sammanhanget är att erbjuda sig själv på lättillgängliga eller desperata manér för andra inklusive på det erotiska planet.

Det kan också röra sig om extra hårt arbete med strävan att ta karriärsteg, uppnå ekonomisk framgång eller makt. Det är i samtliga fall mål med fokus på bekräftelse. Att dessa kompensatoriska åtgärder blir mer än delvis uppvägande för den underliggande bristen är osannolikt.

Att inte vara älskad av ens förälder

Misstanken att en eller båda föräldrar inte älskar en kan vara en avgrund för det psykologiska fotfästet och kontakten med omgivningen. En förankring saknas där behovet ofta är som allra starkast.

Anledningen kan vara flera till den uteblivna tillgivenheten. Det kan röra sig om ett oönskat barn – att det då inte är barnets eget fel och grundat på dennes personlighetsdrag ger föga tröst. Det kan också vara känslan att man inte är älskvärd, att något hos en hindrar föräldern från att hysa tillgivenhet. Ett tredje skäl kan vara oförmåga hos föräldern att hysa innerliga känslor av det slag ett barn behöver.

Varför det att inte känna sig älskad är så förödande och svårt att hantera för barnet berörs av psykoanalytikern och författaren Else-Britt Kjellqvist. Det är något som inte går att ta till sig för barnet medan det är inställt på att dyrka föräldrarna: ”Den vuxne måste bli idealiserad, då barnet är beroende av denna för sin överlevnad och i stället förlägger barnet bristen hos sig själv.” Barnet tillmäter sig alltså själv skulden för den bristande kärleken från föräldern, vilket beskriver barnets utsatthet inför bristande omtanke från en förälder. 

Skuldkänslor från att inte vara älskad av en förälder är något som förlängs in i vuxenlivet och kan påverka den vuxnes framtida relationer.

Källor

• Kjellqvist, Else-Britt (1993) Rött och vitt – om skam och skamlöshet
• Bilden ovan är en modifiering av en bildgenerering av DALL·E 3

Artikel publicerad: 2026.06.05
Författare: Oskar Strandberg

Tillbaka till toppen av sidan | Alla artiklar