Medelålderns kriser

30- och 40-årskrisernas kännetecken.

Åldersrelaterade kriser kan uppstå flera gånger under en livstid och de som uppstår i medelåldern hör till svåraste. Hit räknas vad som brukar benämnas 30-årskris respektive 40-årskris. De tillhör båda kategorin medelålderskriser, men uppvisar skillnader sinsemellan. Ett vanligt förlopp är att en 30-årskris förvärras när den övergår i 40-årskris.

Vad som är en psykologisk kris kan tolkas olika och kan också graderas från en mindre till större kris. Johan Cullberg, docent i psykiatri och författare till den numera klassiska boken Kris och utveckling, gör följande definition: ”att man råkat in i en sådan livssituation att ens tidigare erfarenheter och inlärda reaktionssätt inte är tillräckliga för att man skall förstå och psykiskt bemästra den aktuella situationen.”

Till skillnad mot kriser i tonåren kan den vuxne i sina kriser utöva en vidare reflektion kring den belägenhet han befinner sig i på ett yttre och inre plan. Exakt hur väl vuxna kan reflektera över sin livssituation och analysera den varierar naturligtvis, men den som ingående och konstruktivt kan reflektera över situationer kan också bättre förstå och hantera kriser.

De väl begagnade begreppen 30-årskris och 40-årskris har logiskt nog mycket gemensamt. En grundkänsla i dessa åldrar för många är en brist på nya inslag i livet, vilket kan få den berörde att inlåta sig i tillbakablickar och uppleva det rådande som en blek kopia av det förgångna. Trots de många likheterna kommer två separata avsnitt nedan ta upp kriserna kring 30 respektive 40 år.

30-årskris

Brist på förnyelse och överskott på rutiner

Den så kallade 30-årskrisen är ofta relaterad till känslan av att ett nytt livsskede infinner sig där åldern av 30 representerar en övergång. Om åldersperioden 20–30 är en tid som inbegriper etablering i vuxenlivet, där framtidsplaner skissas med försök till realiseringar av dessa, utgör åldersperioden 30–40 en tillbakablick över vad som blev av allting.

Denna period saknar många gånger samma inslag av förnyelse och framåtrörelse. I detta stadiet är etableringen i vuxenlivet redan avklarad och familjebildning har i många fall genomförts. En stor del av tillvaron kan nu upplevas som rutinmässig med ett drag av beständighet som närapå tycks skrämmande. Johan Cullberg använder i boken Kris och utveckling begreppet ”Den kränkande realiteten” för kontrasten mellan förväntningarna i 20-årsåldern och 30-åringens något oprivilegierade möjlighet att få klarhet i vad som förverkligats och inte.

Även om jobbanställning har uppnåtts och likaså familjebildning kan åren mellan 30 och 40 uppbåda en svårmodig känsla genom tillbakablickar mot en livstillvaro då allting fortfarande ”låg öppet”. Det kan också röra sig om att relationen med partnern har övergått i ny fas där förälskelsen klingat ut och det sexuella samlivets glöd svalnat.

Den på flera plan tynande växelverkan i tillvaron som för många gör sig kännbar i detta skede av livet förtätas succesivt i en tydlig avstannande tendens, vilket i sin tur kan avge känslan att livet urholkats på mening.

Påtvingad ny identitet

Vi har alla mentala bilder av vad vi förknippar med någon i 30-årsåldern. Att närma sig 30 år kan vara en prövning ifall den egna självbilden har svårt att identifiera sig med den här bilden. En påtvingad omställning till nytt beteende kan under den här perioden kännas hotfull och försöken att förbli i det åldersmässigt passerade kan leda till märkbara nederlag för självkänslan.

Vad som kan underlätta är om det finns nya saker som tar vid och skapar nya positiva identiteter. Till exempel en föräldraroll eller en mer ansvarsfull yrkesroll. Sådana förändringar kan medföra att den ökade åldern upplevs som en nödvändig mognadsutveckling som lägger grund för nya uppgifter i livet.

Bisaker blir huvudsaker

Det är för många lindrigare att vara arbetslös vid 20 års ålder än vid 30 (åtminstone kan det kännas så i efterhand – personer i ålderskriser har också en förmåga att idealisera det förflutna). En aspekt är att det för somliga anses mindre värdigt att vara arbetslös i medelåldern då många jämnåriga har kommit långt i sina karriärer.

Att ett familjeliv ännu inte påbörjats kan medföra stress och en känsla av sorg över vad som inte skett (och kanske aldrig blir av). Att leva utan partner kan mot en sådan omständighet bli ett mer svåruthärdligt faktum än tidigare. Vad som ytterligare bidrar till dessa realiteter är dels att det sociala nätverket vanligtvis reducerats vilket skapar nya behov av en nära relation, dels att det blir allt vanligare att vänner i umgänget har en partner vilket kan framkalla avundsjuka och ibland utanförskap.

40-årskris

Minskad vitalitet

Åldern kring 40 år innebär ofta omställningar på ett psykologiskt plan. Det är en ålder där livets ändlighet gör sig mera bemärkt genom att anhöriga blir sjuka eller lämnar oss i högre grad än innan. Det kan också registreras en minskad vitalitet hos den egna kroppen och att fysiskt prestera på en hög nivå blir svårare. Kroppen svarar inte på samma sätt som tidigare och för de som fortfarande är fysiskt aktiva blir det mest en fråga om att träna för att bromsa upp ”förfallet” (som ett tillägg gällande den fysiska biten så kan modefrasen "50 – det nya 40" här appliceras i den överförda bemärkelsen "40 – det nya 30"; det är trots allt skillnad att vara 40 på 2000-talet gentemot 1900-talet).

Utseendemässiga defekter gör entré

En utseendemässig förändring till förtret för många män är eskalerande håravfall samt synligheten av allt fler gråa hårstrån. (Likt många andra saker som nämns här kring utseendet kan detta vara mer aktuellt i tidigare eller senare åldrar.)

För kvinnor kan iakttagelser kring det egna yttre bli än mer kännbart. Ålderns inverkan på kvinnors attraktivitet är märkbar i medelåldern och är för många av dessa kvinnor en plågsam upplevelse.

För båda könen är viktökning ofta en följd av att det blir svårare att motverka ansamling av underhudsfett i vissa kroppspartier.

Bland de typiska reaktionerna hos personer i 40-årsåldern är att de börjar träna hårdare och förändrar stilen till det mer ungdomliga. Att söka bekräftelse hos yngre kan bli viktigare och särskilt bland män kan detta yttras genom att relationer inleds med unga kvinnor.

Kulminering av tidigare påbörjad 30-årskris

Det är i den här åldern en redan påbörjad ålderskris runt 30 år eller tidigare ofta kulminerar. Undersökningar har visat att lättare psykiska störningar blir som mest påtagliga i åldern 35–40. Det är också en ålder där självmord bland män är extra vanligt.

Att benämningen 40-årskris så ofta begagnas är inte bara en populär inringning av ett mer utbrett fenomen utan det är de facto kring denna ålder som människor i mätningar upplever sig ha sämst välbefinnande. Enligt en omfattande studie som gjordes av David G. Blanchflower och Andrew J. Oswald under perioden 1981–2004 och som innefattade kvinnor och män spridda i hela världen visade det sig att tillfredsställelsen med livet nådde ett minimum vid åldrarna 42,6–48,2. I vår del av världen visade det sig att den genomsnittliga åldern med minst välbefinnande var för män kring 45 år och för kvinnor kring 47 år.

Trots att det till synes kan radas upp negativa aspekter kopplat till medelåldern finns en tröst i faktumet att efter en nedgång – mätt i välbefinnande – i denna period av livet, brukar det statistiskt sett följa en uppgång i högre åldrar (ett skäl till att välbefinnandet ökar i ålderdomen kan vara att man börjar gilla rutinerna i stället för att ogilla dem som tecken på utebliven omväxling). Blanchflowers och Oswalds studie gav misstanke om att vårt välbefinnande genom livet kan beskrivas som en U-formad kurva.

Källor

• Cullberg, Johan, Kris och utveckling 1992 (3e uppl.)
• David G. Blanchflower och Andrew J. Oswald (2008), Is Well-being U-Shaped over the Life Cycle?

Artikel publicerad: 2015.11.03
Författare: Oskar Strandberg

Tillbaka till toppen av sidan | Alla artiklar