Psykoanalys

Psykoanalys som teori och perspektiv inom psykologin och psykiatrin.

Psykoanalys är en riktning inom psykologin där fokus ligger på det omedvetnas betydelse för beteendet. Psykoanalysen är nära förknippad med Sigmund Freud och dennes teori om detet, jaget och överjaget. Som terapiform har psykoanalys ofta samma innebörd som psykodynamisk terapi (PDT).

Sigmund Freud

Den österrikiske läkaren Sigmund Freud var den som lanserade psykoanalysen i slutet av 1800-talet, ibland anges året 1895 som en startpunkt i samband med Freuds första drömtolkning. Enligt Freud styrs vi inte främst av vårt medvetandes förnuft utan av drifter som ofta är av sexuell eller aggressiv natur – dessa går långt tillbaka i människans historia och representerar vikten av fortplantning respektive nödvändiga betingelser för överlevnad.  

För Freud var människan en i grunden osocial varelse med primitiva böjelser som samhället måste tämja och hämma. De undertryckta impulserna hos människan kan dock genom sublimering utvecklas till civiliserat beteende eller vad vi kallar kultur.

Freuds slutsatser som praktiserande psykiatriker var att patienternas problem ofta stod i samband med händelser från barndomen som utgjorde en latent faktor i det undermedvetna och som kunde påverka personen som vuxen. Det undermedvetna består av sådant som blivit bortträngt från barndomen, men även om det inte kan upplevas styr det en del av individens beteende (psykisk determinism). Här kunde drömmar fungera som en länk mellan det medvetna och det omedvetna och i dessa kunde sådant uppenbaras som individen förträngt och som ofta är ofta sexuell eller aggressiv natur. Även glömska kopplades av Freud till bortträngningsmekanismer.

Individers sexuella drifter (för vilka Freud använde termen libido) anses ofta hämmade av orsaker som påverkar individen på en omedveten nivå. Ett exempel är modersfixering, ibland relaterat till oidipuskomplex, som avspeglas i att mäns relationer med kvinnor i vuxen ålder kantas av bortträngda idéer om åtrå till modern. Normalt är det omedvetna oåtkomligt, men kan frammanas genom psykoanalytisk terapi.

Den behandlingsmetod Freud använde sig av där patienten, eller analysanden, befinner sig liggande i en soffa med analytikern bakom sig har blivit en sinnebild för en vanlig typ av psykologisk behandling (inte minst framhjälpt genom scener från åtskilliga långfilmer). Den psykologiska metoden på ett teoretiskt plan kretsade kring att patienten fick berätta fritt om sitt liv och därigenom upptäcka omständigheter som kunde vara av vikt för de psykiska problemen. Psykoanalytikerns roll var dels att lyssna, dels att analysera och komma med slutsatser.

Detet, jaget och överjaget

Detet, jaget och överjaget är de tre beståndsdelarna i modellen Freud skapade av det mänskliga psyket.

Detet är det psykologiska rum där driftkänslorna befinner sig och styrs av lustprincipen. Denna lustprincip utgörs av individens irrationella, impulsiva och egoistiska sidor (här ingår även sexual- och aggressionsdriften). Överjaget står i kontrast till detet och styrs enligt Freud av den etiska principen. Den etiska principen står i förbindelse med individens tankar kring rätt och fel ur ett moraliskt hänseende. Överjaget kan till exempel ”bestraffa” individen med skuldkänslor efter dåliga handlingar. Jaget slutligen representerar individens sätt att anpassa sig till den omgivande miljön och finna en balans mellan lustprincipen och den etiska principen. Det är när denna balans inte uppnås som personen kan känna ångest.

Bortträngning

Enligt den psykoanalytiska teorin skyddas den medvetna delen av personligheten hos individen från oönskade minnen och insikter genom bortträngning. Bortträngningen sker omedvetet och fungerar som försvarsmekanismer, vilka kan uttryckas på olika plan bland annat som förnekande (en sorts primitivt försvar) eller sublimering (en sorts adaptivt försvar).

Barnets utvecklingsfaser

Den psykoanalytiska teorin betonar barndomsåren som av högsta vikt för individens kommande känsloliv. Här framhålls tre stadier: det orala stadiet, det anala stadiet och det falliska stadiet. 

I det orala stadiet är drifterna inriktade på munnen, vilket uttrycks i ätande och bitande. Freud menar att orala upplevelser och beteenden i detta stadium kan märkas på personligheten i vuxen ålder, som att någon som varit fixerad vid att svälja i stället för spotta ut kan vara mer lättlurad än normalt. Det anala är inriktat på kroppens uttömningsfunktioner och på samma sätt kan upplevelser från detta stadium överföras på egenskaper på personen som vuxen. Som exempel ger Freud att barn som tidigt får använda potta i vuxen ålder bli emotionellt återhållsam, ordningsam och snål. I nästa stadie, det falliska, som inträder i 3–5 årsåldern har barnet för första gången sexuella fantasier. Här inträder också vad Freud kallade Oidipuskomplexet, vilket beskriver en sexuell drift hos pojken riktad till sin moder (mindre känt är begreppet Elektrakomplexet som gäller vice versa förhållanden med utgångspunkt från flickan).

Kritik mot psykoanalysen

Freuds teorier fick enormt genomslag på sin samtid och inflytandet skulle bestå under lång tid. Senare har dock psykoanalysen fått åtskillig kritik, främst utifrån dess bristande förankring i vetenskap.

Även bristen på objektiviteten hos de tolkningar som terapiformen genererade har blivit föremål för kritik. Likaså är det svårt att bedöma terapiformens mått på framgång ifråga om att bota de problem som var bakomliggande de nervproblem som Freud vill råda bot på.

Den del i psykoanalysen som blandar in sexuella drifter hos barn har sedan den först presenterats varit kontroversiell och mött motstånd inklusive avsky både av folk i allmänhet och psykologer.

Källor

• Karlsson, Lars (2012), Psykologins grunder (5e uppl.)
• Berg, Roland (2016), Psykiatri (red. Herlofson, Jörgen)
• Fromm, Erich (1943), Flykten från friheten (övers. Tore Ekman och Alf Ahlberg)

Artikel publicerad: 2015.10.02, uppdaterad version 2023.10.10
Författare: Psykologisktvetande.se