Psykiatri och psykisk sjukdom

Psykisk störning och sjukdom tros ha sin grund i biologiska och psykologiska faktorer. Vanligt är att kombinationer av psykologiska och biologiska faktorer tilldelas rollen i uppkomsten av psykiska sjukdomstillstånd.

Det kan vara problematiskt att säkerhetsställa psykiska sjukdomar. Att vara nedstämd och uppleva ångest är i sig inte åkommor som räcker för att diagnosticeras som ha en psykisk sjukdom. All form av psykiskt lidande är alltså inte att betrakta som sjukdom. De exakta gränsdragningarna är ofta svåra att göra. Ett vanligt tillvägagångssätt är att undersöka om symptomen beror på något i personens yttre livsförhållande eller om de beror på inre, psykologiska, orsaker. I det senare fallet är symptomen inte möjliga att avlägsna genom förändringar i tillvaron utan tros vara av psykisk karaktär.

Psykiska sjukdomar brukar delas in i två huvudgrupper: neuroser och psykoser (neuroser används allt mindre och ersätts i stället av ångesttillstånd, även psykoser börjar bli en mindre använd term).

Neuroser är lindrigare psykiska sjukdomar som ångest, fobier och tvångstankar medan psykoser är grava störningar som också inordnas under schizofreni och affektstörningar (här ingår även bl.a. vanföreställningar, depression och bipolär depression).

Hur definieras psykisk sjukdom?

Att definiera psykisk sjukdom är problematiskt. Bland annat därför att de till skillnad mot ”vanliga”, somatiska sjukdomar, inte låter sig observeras på samma sätt. Att konstatera en psykisk sjukdom sker ofta genom att den drabbade själv omtalar sina problem (den subjektiva aspekten) och att en psykiatriker analyserar omkringliggande faktorer etc. (den objektiva aspekten).

Det finns olika kriterier för att hjälpa till att konstatera psykisk sjukdom: 1) att jämföra med vad som är normativt beteende och utröna graden som personen tycks avvika från denna, 2) i vilken grad individen lider av sitt psykiska mående och påverkas av detta, om det är att klassificera som t ex den sociala funktionsförmågan är nedsatt i den grad det kan betraktas som en sjukdom i högre grad en psykiska svår livssituation. Därtill konkreta iakttagelser i sjukdomsbilden som kan fastställas såsom hallucinationer eller vanföreställningar.

En standard som ofta används för att diagnosticera är DSM (Diagnostic and Statistical Manual of Mental Disorder), det internationella klassificeringssystemet av psykiska sjukdomar och störningar. Den senaste upplagan kom 2013 och heter DSM-5.

DSM har genom åren varit kontroversiell av flera anledningar. Särskilt uppmärksammad blev handboken under 1970-talet då det uppmärksammades att den klassade homosexualitet som en psykisk störning.

Hur uppstår psykisk sjukdom?

Uppkomstmekanismer för psykisk sjukdom är ofta indelade i biologiska och psykologiska.

Biologiska faktorer kan röra sig om ärftliga anlag för en psykisk sjukdom, men också evolutionära. När det i första fallet söks efter sådana orsaker handlar det om biologiska dysfunktioner såsom ärftlighet, infektioner och resultat av intag av droger.

Psykologiska faktorer kan vara en känsla av förlust och sorg vid bortgång av närstående som kan utvecklas till psykisk åkomma. I det här fallet söks sjukdomen i sådant som inre konflikter som blivit obearbetade eller olösta samt andra dysfunktionella beteendemönster.

Ofta används båda perspektiven, inklusive sociala, för att finna orsaker till uppkomst av psykisk sjukdom eller störning.

När det gäller de psykologiska faktorerna finns olika förklaringar beroende på psykologiskt perspektiv, det finns med andra ord en behavioristisk förklaring som huvudsakligen pekar på miljöfaktorer medan en psykodynamisk förklaring bland annat pekar på bortträngda upplevelser från barndomen som skapar ångest.

Även kognitiva aspekter kan finnas med i bilden. Christopher Gillberg, professor i barn- och ungdomspsykiatri, skriver om att det sällan talas öppet om samband mellan nedsatt intellektuell begåvning och psykiska komplikationer. Han menar att låg normal IQ (70–85) är en viktig bidragande orsak till att barn och ungdomar genomgår psykiska problem. Lite lägre IQ leder till att det blir svårare att hänga med i skolan och likaså i vissa sorters umgängen med kompisar. Detta kan alstra dåligt självförtroende som i sin tur kan utlösa ångest och depression.

Vem är normal och vem är sjuk?

Att må psykisk dåligt bör inte automatiskt likställas med psykisk sjukdom. Vi människor utsätts för existentiella prövningar och psykosociala problem, vilka kan framtvinga psykologiskt omtumlande affektioner, men som för den delen inte är att tyda som patologiska.

Frågan om vad som kan asnes vara normalt och vad som är en psykisk defekt uppstår naturligt då psykisk ohälsa sällan visar sig lika tydligt som kroppsliga sjukdomar ofta gör vid medicinska undersökningar.

Vad som avgör vem som ska betraktas som psykiska sjuk och vem som är frisk, ”normal” har säkerligen varit föremål för diskussioner och oenighet under lång tid i olika former, men särskilt sedan 1960- och 1970-talet då psykiatrin utsattes av kritik från den så kallade antipsykiatriska rörelsen frågan blivit omdebatterade.

Konstruktivistiska teorier dök upp vid denna tid och skiljde sig från tidigare hävdvunna förklaringsmodeller genom att betona samhällets och kulturens roll i synen på psykiska avvikelser. I stället för att den psykiska sjukdomen kunde konstateras utifrån hjärnans funktionssystem innebar det konstruktivistiska synsättet att man gjorde bedömningar som delvis var godtyckliga eftersom de vilade på kulturella faktorer. Vad som ansågs fullt normalt i en kultur kunde anses som sjukligt beteende i en annan.

Relevant läsning: Definition av det psykologiskt onormala

När konstruktivistiska teorier nästan uteslutande pekar på sociala samband kan det uppstå konspiratoriska inslag där uppfattningen kretsar kring att samhället ser vissa mänskliga drag som oönskade och där enbart normativt beteende anses ha berättigande. Till exempel hävdade psykiatrikern Ronald Laing att en påstådd psykisk störning var en sund reaktion på ett sjukt samhälle. 

Ett exempel på hur normer i samhället kan förändra synen på vad som är friskt och inte är ADHD. Vissa hävdar att före barn började gå i skolan fanns det inga barn som kunde anses ha problem för att de hade svårt att sitta still och led av koncentrationssvårigheter. Idag betecknas ADHD som en "uppförandestörning" och antalet som fått diagnosen har ökat dramatiskt på senare år.

Samtidigt som det kan finnas anledning att ha ett kritiskt perspektiv kring ökningen av diagnosticeringar inom psykiatrin ska man ha i åtanke att en diagnos i vissa fall kan vara till stor hjälp för den drabbade. Många som har levt sina liv med känslan att det är något som inte står rätt till men inte fått några svar på vad det kan röra sig om kan känna en stor lättnad när de får en diagnos.

Vård

I svårare fall kan den drabbade få vård. Under de allra värsta omständigheterna kan tvångsvård vara aktuellt, vilket anses motiverat i de fall patienten utan vård tros kunna utsätta sig själv eller andra för fara. Att tvångsvård förekommer inom psykiatrin baseras också på det faktum att psykiska sjukdom ibland tenderar att gå hand i hand med bristande sjukdomsinsikt.

Mer läsning: Kognitiv psykologi

Källor

Artikel publicerad: 2023.06.21
Författare: Psykologisktvetande.se

Tillbaka till toppen av sidan | Alla artiklar