Former av depressioner och dess orsaker

De olika beteckningarna på depressioner och deras uppkomster och uttryck.

Depression kan betraktas som en försvårad nedstämdhet. I sin lindrigare form är den relativt snabbt övergående, men den kan också bestå under långa perioder och då övergå i ett sjukdomstillstånd.

Att fler kvinnor än män är depressiva visas i statistiken, men det kan delvis bero på att kvinnor mer villigt erkänner att de är deprimerade och är mer benägna att uppsöka vård (det är överhuvudtaget vanligt att den som drabbas i inledningsfasen väljer att förneka sjukdomstillståndet). På grund av problemet att fastställa och definiera depressioner varierar siffrorna mellan olika studier, men någonstans runt 25 % (kvinnor) och 15 % (män) genomgår någon längre depression under livet.

När det gäller ålder är depression något som förekommer i stort sett i alla åldrar. Ifråga om statistik är depression i Sverige vanligast inom åldersgruppen 15–29 år, men då rör det sig om psykiskt tillstånd som lett till vård. Detta ihop med ett stort mörkertal gör statistiken kring depression otillförlitlig.

Vad gäller det antal som anses vara drabbade av psykiska sjukdomar bör man ha i åtanke att höga siffror kan vara i läkemedelsbolagens intresse (det är dessutom ofta dem som finansierar studier som utgör underlagen för beräkningar). Som journalisten Ingrid Carlberg redogör för i boken Pillret handlar det om inte bara om att marknadsföra läkemedel utan om att "marknadsföra en sjukdom" och ur läkemedelsindustrins perspektiv är depression och besläktade syndrom en mycket stor marknad.

Symtom

Några av de symtom som återkommer vid förstämningssyndrom är koncentrationssvårigheter och försämrat minne. Samtidigt fungerar de automatiska kognitiva processerna normalt. Detta tros bero på nedsatthet hos mentala processer som kräver uppmärksamhet.

Normal nedstämdhet och kronisk depression

Alla har ett skiftande humör inklusive perioder där man emellanåt känner sig nedstämd. Det kan bero på yttre omständighet eller orsakat av någon form av leda. Så länge det rör sig om övergående tillstånd är dem inte att beteckna som ett psykiskt problem. Men för personer som upplever dessa tillstånd regelbundet och utan specifika orsaker är det fråga om en kronisk depression, vilken har en djupare psykologisk och fysiologisk orsak.

Att kronisk depression har beröringspunkter med tillstånd som vi alla drabbas av ibland har gjort att tillståndet kan misstolkas eller bagatelliseras. Faktumet att vara deprimerad resulterat i det förmildrade ”deppig” har också bidragit till att många avskriver den patologiska sidan där den drabbade kan känna sig fullständigt förlamad av sitt depressiva tillstånd.

Reaktiv och klinisk depression

Reaktiv depression kallas en depression med en specifik händelse som upphov. En depression av detta slag kan till exempel utlösas av en ovanligt påfrestande separation.

Den reaktiva formen är lindrigare än den kliniska depressionen. I denna förekommer tankestörningar tillsammans med svåruthärdliga känslor, vilket bidrar till att den är långvarig och svår att ta sig ur.

Kvinnor drabbas i högre utsträckning än män. Skälet är okänt även om det bildats teorier kring biologiska och kulturella faktorer inklusive den att kvinnor är mer utsatta för dels sexuella övergrepp, dels sociala rollkonflikter.

Relevant läsning: Psykiatri och psykisk sjukdom

Psykisk sjukdom hos äldre

Psykisk sjukdom är relativt vanligt i äldre ålder, men på grund av åldersförändringar kan de vara svårare att upptäcka.

Psykisk sjukdom är relativt vanligt i äldre ålder, men på grund av åldersförändringar kan de vara svårare att upptäcka. Att psykisk sjukdom är frekvent i äldre åldrar tros bland annat ha samband med mindre fysisk aktivitet, vilket annars är en motverkande faktor.

Depression har visat sig avsevärt öka dödligheten i bland annat kardiovaskulär sjukdom och hjärtinfarkt. Vice versa kan kroppsliga sjukdomar leda till psykiska såsom "vaskulär depression" (en inte fullt etablerad beteckning), vilket innefattas av vaskulär demens (demens orsakad av försämrat blodflödet i hjärnan).

Bipolär depression

Bipolär sjukdom har blivit den vedertagna termen på den psykiska åkomma som tidigare kallades manodepressivitet. Den drabbade pendlar mellan olika tillstånd där de mest tydliga är maniskt och depressivt tillstånd. Bipolär depression skiljer sig från unipolär depression som saknar de maniska faserna.

Det maniska tillståndet kan utlösas av någon stressfaktor i omgivningen såsom uppbrott ur relation eller att förlora jobbet. Det kan först vara då som den drabbade inser (ofta i samband med att ha fått en diagnos) att denne har sjukdomen.

Den maniska fasen kännetecknas av att personen är överdrivet aktiv och mycket socialt utåtriktad. I detta kan ingå överilat beteende som impulsiva inköp och orealistiska planer inför framtiden. Självförtroendet ökar och även prestationen: personen kan upplevas som ovanligt kreativ och intelligent. Den maniska känner sig och kan uppfattas som positiv och uppåt, men det hyperaktiva tillståndet bränner småningom slut på energin och det blir en kollaps som mynnar ut i nedstämdhet och passivitet. Varaktigheten i faserna varierar kraftigt, från omkring tre månader till över två år, men där den maniska fasen i regel är kortare.

Cirka en procent av befolkningen drabbas (till skillnad från unipolär depression drabbas kvinnor och män i likartad utsträckning), vilket fått den att kallas ”folksjukdom”. Bipolär sjukdom är obotlig, men kan delvis behandlas genom medicin, vanligt är litium, som dämpar de maniska sidorna.

Definition

Att beskriva ett depressivt tillstånd är inte enkelt. I boken Ett synligt mörker konstateras detta av författaren William Styron som använder formuleringar som ”gåtfullt smärtsam”, ”undflyende i sitt sätt att uppenbaras” och ”nära nog trotsar beskrivning”.

Enligt psykoanalysen kan depression bero på bortträngda aggressiva impulser som i stället riktas mot en själv och bli en utlösande faktor.

Depression (som är ett patologiskt tillstånd) ska hållas isär från sorg (vilket är ett naturligt tillstånd). Ett citat av Sigmund Freud ger en åtskillnad: ”Vid sorgen är det världen som blivit fattig och tom, vid melankoli är det jaget självt”.

Orsaker och utlösande faktorer

De vanligaste orsaksförklaringarna är annars kopplade till det biologiska (vilket förstås inte utesluter ärftliga samband) med depression som relaterad till biokemiska processer i hjärnan.

En depression har som regel flera faktorer som grund och ofta handlar det om biologiska eller miljömässiga.

En depression kan utlösas av negativa livshändelser, men oftast krävs en ytterligare faktor såsom inslag av förödmjukelse eller maktlöshet. Likaså stress som uppnår en kraftig påverkan hos personens mående kan utlösa en depression.

Evolutionens roll

De evolutionära faktorerna tas sällan med när orsakerna till en depression ska redas ut Men det kan vara bakgrundsinformation av intresse för en djupare förståelsenivå. Som alltid när det gäller evolution och psykologi handlar det inte om exakt vetskap utan om adekvata tolkningar om vilka det kan finnas avvikande uppfattningar.

En teori är att depression består i ett missanpassad beteende som uppstår då den som drabbats av nedstämdhet tolkar tillvaron på ett sätt som får den att framstå som oproportionerligt negativ. Detta skapar en upplevelse av meningslöshet hos tillvaron i vilket följer känslor olust och en vilja att dra sig tillbaka från omgivningen.

Att vi överhuvudtaget är utrustade med förmågan att bli nedstämda kan förklaras i fördelen att kunna hysa emotionell omsorg för andra, något som bland annat stärker detta banden mellan medlemmar i gruppen och ökar motivationen att omhänderta ens avkomma.

Ärftliga faktorer

Studier har visat att anlaget för depression kan gå vidare genom släktled. Alltså är arv en faktor för utbrott av depressioner. 

Biologiska faktorer

De vanligaste orsaksförklaringarna är annars kopplade till det biologiska (vilket förstås inte utesluter ärftliga samband) med depression som relaterad till biokemiska processer i hjärnan. Vanligt är att tillskriva depressionstillståndet som beroende på brist av substanser såsom noradrenalin och serotonin. Behandlingsmetoder med anti-depressiva mediciner reflekterar betoningen av sådana orsaker.

Forskningen känner sedan 1970-talet till samband mellan depression och överaktivitet av stresshormoner. Senare har det även upptäckts att denna överaktivitet kan vara ett resultat av trauman från barndomen och att stresshormoner sedan permanentats.

På senare tid har kosten berörts allt mer i sammanhanget och särskilt dysfunktion i tarmsystemet. Tarmsystemets mikrober har koppling till förekomsten av inflammationsnivåer i kroppen, vilka i sin tur satts i samband med risken för depression. "Depression kan inte längre betraktas som en sjukdom helt och hållet baserat i hjärnan", menar neurologen David Perlmutter.

Medan det centrala nervsystemet finns i hjärnan finns det enteriska nervsystemet i mag-tarmkanalen och här produceras en stor del av signalsubstansen serotonin (genom utgångsämnet tryptofan). Vad som sker i tarmsystemet kan alltså bland annat påverka mängd serotonin i kroppen, vilket är av intresse då antidepressiva medel ofta har som huvudsaklig funktion att öka mängden serotonin i systemet.

Substansrelaterade faktorer

En särskild orsaksbild utgörs av alkoholrelaterade syndrom. Alkoholism är en tydlig riskfaktor vid utvecklande av depression och symptom är särskilt vanliga under abstinensfaser. Givetvis finns även en omvänd orsakverkan där depression igångsätter ett alkoholmissbruk.

Miljömässiga faktorer

Miljömässiga faktorer kan bottna i att den drabbade känner sig mindre uppskattad av sin omgivning samt existentiella tankegångar som röjer tvivel om livets meningsfullhet. En delorsak som kan ligga bakom är självhat.

Ofta finns det i någon grad yttre saker som ligger bakom och fungerar som utlösande. I sin självbiografiska bok Ett synligt mörker betonar William Styron att en förlust av något slag alltid är tongivande i en depression. Förlusten kan ha sitt ursprung i en närståendes bortgång (t.ex. förälder i ung ålder) eller att något uppslitande med förlust som utgång skett senare (t.ex. att en livspartner lämnat en). Det kan också röra sig om en ålderskris där förlusten består av ens yngre dagar som gått förbi. 

Ett konstaterat samband är det mellan personer med konstnärlig läggning och svåra depressioner. Många kända konstnärer och författare har varit drabbade av svår depression varav Vincent van Gogh, Mark Rothko, Ernest Hemingway, Virginia Woolf, Jack London, Sylvia Plath och Vladimir Majakovskij är några. Att melankoli är ett vanligt förekommande tillstånd hos karaktärer i bland annat dikter och romaner är således ingen tillfällighet.

Källor

Artikel publicerad: 2022.07.19, uppdaterad version 2023.10.10
Författare: Oskar Strandberg


Tillbaka till toppen av sidan | Alla artiklar