Det svåra i att åldras

Ålderskriser som inträder vid trettioårsåldern brukar ofta förvärras efter fyrtio och det är en antydning om det svåra i att åldras. Kriser i högre åldrar är vanliga, men en förmildrande omständighet är att många i dessa åldrar hunnit skaffa sig erfarenheter som hjälper dem att parera en del av svårigheterna.

Författaren Henri-Frédéric Amiel skrev i sina dagböcker osminkat om erfarenheter av ålderdomen: ”Att åldras är svårare än att dö, ty att avstå från en förmån en gång för alla och i klump är mindre påkostande än att förnya offret varje dag och bit för bit.” I en senare anteckning i dagboken likställer han åldrandet med ”en plundring”.

Men att ha uppnått en hög ålder är samtidigt att vara en vinnare ur ett biologiskt perspektiv. I stället för att enbart jämföra oss själva med våra yngre versioner, kan vi jämföra oss med de många som aldrig fick uppnå en hög ålder. Det finns alltså en källa av tacksamhet i konstaterandet att vi uppnått en hög ålder.

Pensionering och minskad aktivitet

Den som ägnat en stor del av sitt liv åt ett yrke kommer vid pensioneringen inte längre kunna ägna sig åt det område inom vilket denne utvecklat störst färdigheter.

Att gå i pension kan vara en delad erfarenhet. Vi skänks mer ledighet, men förlorar yrkesrollen som för många är en viktig del av identiteten. Att inneha en befattning kan i sociala sammanhang ge högre status än den att vara pensionär. Detta gör att vissa som gått i pension känner sig onyttiga efter länge varit delaktiga i yrkeslivet, de känner att de har ”dragit sig tillbaka” till sysslolösheten.

En del av de naturliga mötena med yngre människor som kan ske på en arbetsplats upphör ofta med pensioneringen. För den som går i pension brukar umgänget krympa och det kvarvarande brukar i högre grad koncentreras till den egna åldersgruppen. Det kan ifråga om sociala aspekter innebära en acceleration till en nästa fas i åldrandet.

Att njuta sitt otium, lyder ett gammalt talesätt. Det avser den väl emotsedda vilan efter förrättat livsverk. Men infaller då någonsin denna period där vi trivs i vår tillbakadragenhet och njuter av sysslolösheten? Ja, för somliga, men inte alla. Ett långt arbetsliv sätter spår. En snabb omställning från heltidsarbete till ett göromålsfattigt liv kan vara svårt att uppskatta och hantera om nästan hela livet fram tills denna omställning bestått av verksamhet.

Många nyblivna pensionärer väljer att fylla ut ”bristen” på göromål med mångahanda ting som uppväger arbetslivets struktur. En del väljer att arbeta deltid de första åren efter uppnådd pensionsålder medan andra sätter igång med nya projekt. I stället för att avnjuta ledigheten blir det för många en fråga om att fylla igen den med sådant som i någon mån liknar det föregående arbetet.

Idén att förvandlas till en människa som njuter av att bara ta det lugnt realiseras alltså inte för många. Kanske är det försent sett i det orsakssammanhang att arbetslivet präglat oss till arbetsmänniskor för vilka sysslolösheten känns påträngande.

En annan aspekt är att vi blir bra på sådant vi gör och vi tycker om att göra sådant vi är bra på. Den som ägnat en stor del av sitt liv åt ett yrke kommer vid pensioneringen inte längre kunna ägna sig åt det område inom vilket denne utvecklat störst färdigheter. Detta kan upplevas som en stor förlust.

En yttre negativ faktor vid pension är försämrad inkomst. En del har vid slutet av ett långt arbetsliv en väl tryggad ekonomi och en sänkt inkomst blir därför inget större problem. Men för andra som inte kunnat lägga undan pengar eller på andra sätt fått stärkt ekonomi av exempelvis arv kommer livskostnaderna blir kännbara. Livet och vardagen blir mer pressad och med det följer mindre rörelsefrihet.

Desengagemang

Den äldres intressen tenderar att avta och distansen ökar inför vad som sker runt omkring.

Enligt desengagemangsteorin minskar vårt engagemang i tillvaron, vilket betonar en minskad känslomässig involvering på flera områden. Den äldres intressen tenderar att avta och distansen ökar inför vad som sker runt omkring rent allmänt, men också inom område där det länge funnits extra fokus.

Desengagemanget kan även gälla betraktandet av en själv och sin egen bortgång. Känslor som dessa förklaras med att de kan underlätta åldrandet och minska den psykologiska smärtan inför obehagliga realiteter.

Teorin står dock inte oemotsagd och den så kallade aktivitetsteorin som intar en konträr ståndpunkt föreskriver att den åldrande i stället bör bemöda sig om att förbli engagerad.

De oinbjudna förändringarna

I takt med att minnet försämras blir det mer beroende av att omgivningen förblir någorlunda konstant. Därför kan förändringar upplevas mer negativa och om för stora omkastningar sker i tillvaron kan det medföra att vardagslivet fungerar sämre. Den förvirring som kan ske när någon med försämrat minne plötsligt hamnar i en ny miljö har ofta upphov i att omgivningen som varit interagerad med minnet konfigurerats om. Minnesstöden som grundades på en välbekant miljö har förvunnit.

På ett mer allmänt plan kan det inträda förändringar hos den äldre som skapar nya problem i vardagssituationer. Det resulterar ibland i minskat oberoende som många i hög ålder tvingas erfara – där bilden av att inte längre kunna reda sig själv tornar upp sig som ett skräckfyllt scenario i sakta antågande.

Anhörigas bortgång och ibland livspartners är ofta de värsta förändringarna som kantar livsbetingelserna i en hög uppnådd ålder. Se vidare Sorg och sorghantering.

Känslan av att leva i fel tid

För äldre människor vars liv tenderar att luta mer åt det rutinbaserade, kolliderar nya krav på kunnande med invanda mönster som är trygghetsskapande.

Samhället är stadd i förändring och särskilt den teknologiska utvecklingen kan bidra till känslan att stå utanför, att uppleva sig som någon som inte hänger med eller ens vill omfamna det nya. Detta är inte minst aktuellt på 2000-talet när den tekniska utvecklingen accelererat och tekniken gör insteg i vardagslivet på ett tidigare ojämförbart vis.

Att behöva tillägna sig nya kunskaper på det digitala området för de generationer som inte är uppväxta under eran av hemdatorer och mobiltelefoni kan vara skrämmande och exkluderande. Oron inför vad nästa steg ska bli ifråga om datorisering och automatisering i vardagen är naturlig i en tid som vår.

Under barndomen, ungdomsåren och i det tidiga vuxenlivet tenderar vi att naturligt anamma nyheter. Vi anpassar oss friktionsfritt till dem och tycker nyheter är spännande – inte minst för unga är variation något som generellt uppskattas. Men för äldre människor vars liv tenderar att luta mer åt det rutinbaserade kolliderar nya krav på kunnande med invanda mönster som är trygghetsskapande. Det nya blir då lätt en oönskad oreda i tillvaron.

Angående att känna sig förankrad i en tid längre tillbaka som får samtiden att bli negativt laddat får ett citat av W. Somerset Maugham avsluta: ”Det händer att en människa överskrider gränsen för den tidsålder där hon hade sin naturliga plats och fortlever i en som är henne främmande.”

Källor

  • Amiel, Henri-Frédéric (1925), En drömmares dagbok (övers. Johanson, Klara)
  • Gärdenfors, Peter (2017), Den svåra konsten att se sig själv
  • Psykologiguiden.se, "Psykologilexikon", hämtat 2021-08-14 från https://www.psykologiguiden.se/psykologilexikon/?Lookup=desengagemang
  • Maugham, W. Somerset (1900), Månen och silverslanten (övers. Wahlén, Jan)

Artikel publicerad: 2021.08.22
Författare: Oskar Strandberg


Tillbaka till toppen av sidan | Alla artiklar