Ensamhet – effekter och tendenser

Den oönskade ensamhetens mekanismer och problematik.

Ensamhet spänner från plåga till lisa. Hur vi påverkas av att vara socialt skilda från andra styrs av hur vi upplever det. Medan ofrivilligt betingad ensamhet kan vara källa till stress kan självvald ensamhet vara förenat med trivsel.

Ordet ensamhet ger en rad associationer, vilka delvis avgörs av sammanhanget. I många sammanhang är ensamhet förenat med sådant som brist (på gemenskap) eller avvikelse (utanförskap).

Ensamheten kan också ses som en produkt av moderniteten. Ett nytt ordbruk vittnar om en förändrad syn på mellanmänskliga relationer: "Det var en tid när vi började tala om sjukvård och barnomsorg och äldreomsorg som produkter, om patienter som kunder, om skolor som resultatenheter och elever som klienter och humankapital", skriver Göran Rosenberg i essän "Den ensamma massan – ensammare än någonsin?".

Den oönskade ensamheten

Känslan av ensamhet tenderar fördjupas av vissa omständigheter. Det kan vara kvällarna som känns långa i en tom lägenhet där inga samtal längre väntas efter arbetsdagens slut. Tystnaden mellan väggarna förstärker ensligheten, vilket somliga försöker råda bot på genom att ha på radion eller teven. Andra kanske pratar med sig själva, undersökningar har visat att prata med sig själv kan vara behjälpligt för att minska känslan av ensamhet.

Det är vida känt att det finns samband mellan ensamhet och ohälsa, både psykisk och fysisk av vilka två yttringar är depression och hjärtproblem. En konkret bild av hur social isolering kan påverka hälsotillståndet målas upp i en artikel i Modern Psykologi: "Effekterna på hjärtat och blodcirkulationen märks snabbt och blir starkare ju längre tid vi är isolerade". Särskilt kan det visa sig för personer som tidigare varit socialt aktiva, men av någon anledning övergår till att leva mer för sig själva.

En ytterligare anledning till att ensamhet kan ha negativ inverkan på hälsan är den stress vissa erfar i samband med försöken att skapa nya kontakter eller reparera sådana med dåligt resultat. Att hjärnan då hamnar i tillstånd där den är inställd på att söka och bereda sig för hot leder till ansträngning.

En del i oförmågan att knyta an till andra hos de som förblir ensamma eller lever bristfälliga sociala liv beror på osäkerhet inför att ta kontakter. Något som ofta beror på en överdrivet negativ syn på den egna sociala kompetensen. De anser till exempel att de pratar för mycket eller för litet.

Personer som länge levt isolerade kan uppvisa tecken på dysfunktionella beteenden. De utvecklar med en psykologisk term hypervigilans för sociala situationer, vilket kan visa sig i att personerna ifråga blir uppstressade och upplever hotfulla inslag i det sociala. Forskare använder termen kronisk ensamhet om sådana som oberoende av yttre händelser såsom förändringar i status singel/förhållande förblir isolerade.

Rädslan för ensamheten gör att många väljer att bibehålla relationer fastän de innehåller nedbrytande inslag. Det är inte blott frånvaro av ensamhet vi behöver, spelar in gör också sådant som tillit och samhörighetskänsla. Det som kan ses som kvaliteten i relationer.

Ensamhet och gemenskap bör inte ställas som självklara kontraster. Ensamhet är inte något tillstånd som avgörs av fysiska förhållanden. I ett sällskap kan mycket väl några uppleva gemenskap medan andra upplever ensamhet. Känslan av verklig gemenskap infinner sig inte för dessa, i stället en brist på samhörighet. Ensamheten kan delas in i objektiv och subjektiv där subjektiv ensamhet innebär att det går att uppleva sig ensam i sällskap. Subjektiv ensamhet kan gälla en person som lever socialt integrerat som i ett äktenskap eller stort umgänge, men ändå upplever social bristfällighet.

Att vistas utanför sociala gemenskaper och inte ingå i nära relationer leder ofta till känslan att vara bortvald eller lågt värderad av omgivningen. Det sociala livet är i somliga bemärkelser en utslagstävling där social status är olikt fördelad. I en essä med titeln ”Krama frihetens kalla sten” undersöker Maria Karlsson sociala normer och hur dessa kan förstärkas i kulturen. Där uppvisas ensamhet ofta som en följd av att något gått snett. Det kan handla om utseende: ”den som ser bra ut kan välja, den blir en aktör”. Den som i stället får rollen som ”icke-aktör” får hoppas på andras välvilja i parbildningens dynamik.

Att vara ensam har blivit något skamfyllt och vi vill därför påskina att vi är populära och upptagna. Att ha en tom kalender eller ge en bild att vara hemma under stor del av tiden är något vi försöker dölja om så är fallet.

Ensamheten kan ha ambivalenta inslag: den är delvis oönskad, delvis självvald (den är sällan fullständigt självvald). Det kan röra sig om att ensamheten "väljs" för att man inte gillar rollen i det sociala som tilldelas en. Kanske uppstår situationen då man inte lyckats tillskansa sig en annan roll än denna oönskade och väljer att helt eller delvis avstå rollen.

Skillnader i manlig och kvinnlig ensamhet

Hur ensamstående personer upplevs av omgivningen påverkas av könet. Den sammantagna bilden är att det är värre för en kvinna ifråga om synen utifrån, vilken är mer dömande.

Kvinnlig ensamhet betraktas i högre grad som ett misslyckande. Det hänger förmodligen ihop med att kvinnan i hög grad förknippas med familjebildning och omsorg av barn. Mannen däremot är van att betraktas som någon som utgör sitt eget personliga projekt.

I ovan nämnda essä noteras att en kvinna som inte ingår i en relation kan anses ha råkat ut för det ”öde för kvinnor som inte är utseendemässigt gångbara bland män”. Och den som självmant tycks välja bort tvåsamheten "framställs som avvikande och suspekt".

Den sexuella läggningens betydelse

Maria Karlsson skriver om ”sammanflätningen av ensamhet med fulhet och homosexualitet” och hur detta kan ses som en ”heteronormativ disciplinering”. Sådana stereotypiska bilder av den ensamma kan fungera avskräckande i den mån att människor väljer tvåsamhet för att undvika den stämpel ensamheten i dessa fall kan föra med sig.

Längre tillbaka i tiden då homosexualitet fördömdes av samhället var det högst förekommande att personer med denna läggning inte såg något annat alternativ än att ingå i en heterosexuell parrelation. Ett exempel är den kända skådespelare Rock Hudson som under ett par år var gift med en kvinna, men senare i livet avslöjade sin sexuella läggning i samband med att han – som en av de första kända personerna – gick ut officiellt med att han drabbats av aids.

Som en kvinnlig motsvarighet kan nämnas författaren Patricia Highsmith som prövade att ingå i flera förhållande med män samt gick i psykoterapi för att ”bota” sig själv från sin sexuella läggning. Hon var vid denna tid en av de som var mest öppna kring sin homosexuella läggning.

Den moderna människan = den ensamma människan?

Diskussioner och analyser om hur det moderna samhället hänger ihop med en individualistisk präglad livsstil har förekommit i den grad att det nästan blivit en kliché. Det är svårt att bestrida en del av argumenten för detta, för vilka det ofta tas avstamp i svängningen från 1970-talets tankar på solidaritet till kommande årtiondens idéer om självförverkligande individualism.

Den moderna människan är mer obunden i sin vardag, både ifråga om arbete och hemort. Vi välkomnar utökade valmöjligheter, men blir först senare medvetna om hur det på sekundär nivå påverkar gemensamhet, som att varaktigheten i parrelationer i genomsnitt minskar.

Denna individualism har förstärkts ytterligare genom 2000-talets teknologiska innovationer (läs: internet och smartphones), vilka gjort banbrytande insteg i våra sociala vardagsmönster. Medan rapporterna levererar siffror (som hur mycket tid barn använder internet) att förfasa sig över, är den allmänna trenden så överväldigande att vem som helst kan konstatera hur upptagna vi är av sådant som sker på skärmar.

Rapporterna visar att en stor del av den tid vi använder internet upptas av sociala medier. Trots, eller kanske på grund av, tillgången till digitala mötesplatser blir vi mer individualistiska. De teknologiska distraktionerna tycks ta vårt fokus från den direkta gemenskapen (det som kallats irl, ”in real life”, eller alternativt afk, ”away from the keyboard”).

Att ta sig ur eller lindra ensamheten

Oavsett anledningar till ensamhet söker många efter sätt att förändra situationen när de känner att ensamheten alltför ofta gör sig påmind eller är direkt outhärdlig.

Det finns logiskt nog inga enkla metoder att förändra sitt livs sociala kännetecken över en natt. Handlingskraft är en fördel: medan en del väntar på att ensamheten ska brytas genom uppdykande omständigheter väljer andra att agera på egen hand. Det senare är förstås det som oftast leder till resultat. Det handlar om att bryta trenden som lett till ensamhet. Att försöka återupprätta sociala förbindelser är ofta nyckeln. Att ringa eller på annat att söka upp någon kan vara början till utträdet ur ensamhet.

En metod som kan utföras på egen hand är läsning. Läsning kan bland mycket annat leda till avkoppling samt reducera nedstämdhet och känslan av isolering. Både faktalitteratur och fiktion kan ge positiva effekter.

Källor

• Rosenberg, Göran (2006), ”Den ensamma massan – ensammare än någonsin?” ur antologin Den moderna ensamheten (red. Maria Karlsson och Sharon Rider).
• Holm, Mats, Modern Psykologi nr 5 2020, ”Distanserad”
• Russo, Francine, Scientific American January 2017, ”The toxic Well of Loneliness”
• Karlsson, Maria (2006), ”Krama frihetens kalla sten” ur antologin Den moderna ensamheten (red. Maria Karlsson och Sharon Rider).
• Bilden ovan är en modifiering av ett fotografi av Sasha Freemind

Artikel publicerad: 2020.10.26
Författare: Oskar Strandberg

Tillbaka till toppen av sidan | Alla artiklar