Otrohet

Orsaker och grunder till varför vi är otrogna mot den vi älskar.

I en omdiskuterad studie på 1940-talet framgick överraskande att nästan tio procent av barnen var resultat av förbindelser utanför äktenskapet. Det kunde avgöras genom jämförelser av blodgrupper mellan barnen och bägge föräldrarna (om inte barnets blodgrupp matchar moderns måste den matcha faderns för att det ska vara deras gemensamma barn). Siffran som framkom var dessutom i underkant eftersom flera idag kända blodgrupper inte var det på 1940-talet. Senare undersökningar (i USA och Storbritannien) har bekräftat att andelen utomäktenskapliga barn är stor och siffrorna har legat mellan 5 och 30 procent.

Därför är vi otrogna – psykologiska och sociologiska faktorer

Orsaker bakom otrohet kan förklaras både psykologiskt och sociologiskt. Inre (psykologiska) faktorer samspelar ofta med yttre (sociologiska) i de intima relationer vi ingått med en partner.

Experiment har visat att vi tenderar värdera saker högre om vi inte i samband med vårt val tvingats välja bort andra alternativ. I den sociologiska studien Därför tar kärleken slut nämner Eva Illouz hur samma slags samband visat sig gälla på dejtingmarknaden. Vår uppskattning inför en person minskar i takt med utbudets storlek.

Mönstret följer den klassiska psykologiska modellen exponering kontra knapphet som exempelvis syns i konsumtionsmönster. Vi gillar (dvs. tenderar att övervärdera) vad det finns knappt av. Man kan tänka sig livet i en mindre by för ett antal hundra år sedan och göra jämförelsen med dagens tillgång till dejtingappar och inse den ofantliga skillnaden i utbud. Detta resulterar i att vi får svårare att fästa oss vid någon och se det unika i en annan person.

Att vidgad exponering leder till ifrågasättande av den egna pågående relationen då den utsätts för ”tryck” utifrån är förstås inte direkt förbundet med otrohet, men otrohet är en av de möjliga följderna av sådana yttre faktorer.

Otrohet som ett naturligt steg

Med ”irrationell otrohet” menas otrohet som sker utan grund i en minskad uppskattning – man är otrogen trots att man är känslomässigt tillgiven den andre.

Otrohet är om än ett svekfullt inte desto mindre ett naturligt vägval. Vi vet att omväxling ofta vinner mot det invanda i den ständiga kamp som utspelas mellan våra inre behov. Våra behov är inte fixerade utan uppstår, ebbar ut och uppstår på nytt i helt eller delvis nya tappningar.

Att ange löften om evig trohet, som innebär att gå från att vara en till två, är i praktiken ett enormt steg. Att detta steg, övergången från en till två, inte ses som radikalt har att göra med den norm som parrelationer och giftermål är.

De flesta har onekligen en stark önskan att förenas med en annan människa på ett plan där starka känsloband på förtroliga och intima nivåer kan knytas. Så långt allt väl. Men värre är att när vi funnit en person som motsvarar våra önskningar måste personen förbli det primära målet för vår längtan.

Det är i nästa fas, efter att önskan att möta någon förverkligats, som idén om evig trohet på allvar prövas. Den franske författaren Marcel Proust skriver: ”Ty man är mindre trogen den människa man älskat mest än man är mot sig själv, och förr eller senare glömmer man henne för att, i enlighet med sin egen natur, börja älska igen”.

Otroheten behöver inte vara liktydig med att sluta älska någon, det kanske inte ens är en reaktion på något i ens förehållande. Den kan ske helt utan förankring i en försvagning av känslor gentemot den man är otrogen mot. Sociologen Francesco Alberoni skriver: "Man kan i själva verket fortsätta tycka om sin make eller maka just därför att man är förälskad" och förklarar detta med glädjen en ny förälskelse medför kan överföras på andra.

Den grekisk-svenske författaren Theodor Kallifatides gör en betraktelse av den sexuella troheten och dömer ut idén att basera relationer, inklusive äktenskap, på den som orimlig:

Mig förefaller det som om vi försöker fånga en tjur med en fjärilshåv. Det är inte undra på att vi misslyckas. Man kan däremot fråga sig varför vi inte lär oss någonting. Varför vi envisas med dubbelmoralen i den meningen att vi ignorerar sexualitetens sprängkraft samtidigt som vi ställer den i centrum för relationen mellan två människor.

Otrogenhet kan vara såväl rationell som irrationell. Med ”rationell otrogenhet” menas otrohet som ett resultat av att kärleken har svalnat eller att den utförs i första hand efter att något i förhållandet framdrivit den. Med ”irrationell otrohet” menas otrohet som sker utan grund i en minskad uppskattning – man är otrogen trots att man är känslomässigt tillgiven den andre. Det senare kan förefalla motstridigt, men samverkar ändå med människans natur. Vi kan älska någon utan att vara låst till den personen och vi kan älska någon och ändå svika denna. Våra djupare och beständigare känslor kan falla till föga för ytligare uppflammade känslor. Därför är otrohet inte alltid en värdemätare av graden av kärlek som hyses till en annan utan kan vara grundad i graden av självkontroll, behov av bekräftelse och andra specifika omständigheter.

Den som i en situation inte väjer från otrogenhet kan i teorin hysa starkare känslor mot någon som den är otrogen mot än den som väjer från otrogenhet. Det är för många faktorer inblandade för att säkert konstatera att otrogenheten främst beror på bristande tillgivenhet.

Män oftare otrogna än kvinnor?

Under historiens lopp har samhället gynnat männens sak ifråga om möjligheter till utomäktenskapliga relationer av sexuell karaktär.

Män har visat sig mer notoriska än kvinnor gällande äktenskapsbrott. Studier visar att män oftare än kvinnor söker sig till utomäktenskapliga sexuella möten. En förklaring till att män är mer otrogna är att de är mindre selektiva än kvinnor gällande förutsättningar för ett sexuellt möte.

Män och kvinnor har ofta olika skäl till sin otrogenhet. För män är skälet ofta variationens egen skull. Kvinnor däremot som söker utomäktenskapliga relationer gör det i högre grad baserat på otillfredsställelse med den äktenskapliga situationen. Och medan män tenderar att söka efter enbart sexuella möten i sina otrogenhetsaffärer är kvinnorna oftare ute efter en långvarig relation som kan ersätta den pågående.

Under historiens lopp har samhället gynnat männens sak ifråga om möjligheter till utomäktenskapliga kontakter av sexuell karaktär. Lagstiftningen i stora delar av världen har historiskt sett striktare bestraffat kvinnor som påkommits med otrogenhet än män (något som ännu gäller i vissa länder).

Kan vi förlåta otrohet?

Otrohet blir ofta slutet på ett förhållande. För många är det en oförlåtlig handling. Det som gör det så svårt att fortsätta förhållanden efter den ena parten (eller båda) varit otrogen är att tilliten punkteras. Därför blir det inte bara en fråga om en specifik handling utan även om brusten tillit. Inte bara vad som hänt utan vad som kan hända igen blir något som parten som blivit bedragen måste förhålla sig till. Detta riskerar förgifta relationens fortsatta livskraft.

Mer läsning: Tvåsamhetens dilemman

Källor

Artikel publicerad: 2022.08.21
Författare: Oskar Strandberg

Tillbaka till toppen av sidan | Alla artiklar