Går det att träna upp intelligensen?

Möjligheterna att påverka våra mentala förmågor.

Egentligen är det ganska logiskt vad som ger träning åt mentala förmågor – allting som sätter igång hjärnans analytiska kapaciteter sätter igång blodflödet i de intelligensens regioner vi har innanför skallen. För barn kan det vara att stoppa klossar i en plocklåda för att utveckla förmågan att förstå spatiala sammanhang, för en vuxen att lösa korsord för att utveckla associationsförmågan. Vad som dock är mer förvånande är att träning bidrar till ökad mental förmåga – av samma skäl, fast av andra anledningar, vilket berörs i artikeln.

Eftersom det är svårt att helt definiera intelligens kan det i vissa fall vara svårt att bestämma vilka aktiviteter som bidrar till att förbättra den. Blir vi till exempel klokare av att läsa skönlitteratur? Vi kommer troligtvis öka vår språkkunskap och inhämta psykologiska insikter om människor. Mindre troligt är att vi övar upp vårt logiska tänkande eller blir bättre problemlösare.

Den predestinerade aktionsradien kontra neuroplasticiteten

Ärftliga faktorer avgör till viss del intelligensen och man brukar prata om en aktionsradie inom vilken en person är predestinerad att hålla sig givet de olika miljömässiga faktorerna. Därför kan man enligt denna uppfattning inte träna upp intelligensen i hur hög grad som helst utan man är delvis begränsad av den medfödda nivån. Denna uppfattning har dock fått mothugg och det anses av många fullt möjligt att träna sig till en större mental kapacitet. En del föreslår olika former av ”hjärngympa” som sudoku och liknande metoder. Det har också framförts att viss klassisk musik har positiv inverkan på människors intelligens. Medan det saknas evidens för det senare tyder dock mycket på att personer som börjar spela ett instrument kan öka sin IQ (i en utförd studie som pågick i 36 veckor med musikundervisning uppvisade försöksgruppen en ökning med 3 IQ-poäng).

Som Johan Norberg framhåller i sin bok Hjärnrevolutionen påverkar allt vi gör vår intelligens i någon grad. Mycket talar för att den länge rådande uppfattningen att våra mentala begåvningar är fixerade är oriktig och att stora förändringar kan ske över lång tid. Genom att vi väljer att syssla med något under många år kan en från början nästan omärkbar begåvning växa sig starkare och med tiden bli tydligt framträdande. Förutsättningen är dels att det finns en initial begåvning (om än inte nödvändigtvis stor), dels att vi förblir verksamma på området under lång tid.

Formbarheten hos hjärnan, neuroplasticiteten, kan märkas i form av mindre förändringar redan inom tre månader när vi börjar ägna oss åt en ny sysselsättning. Som ett extra tydligt exempel tar Norberg upp taxiförare i London, ett välkänt exempel inom hjärnforskningen. London är en ytterst rörig stad att navigera i och hos taxiförare som utsatts för detta under många år har regioner i hjärnan involverade i rumsorientering växt. När samma observationer utfördes med bussförare i London uteblev fenomenet, vilket var fullt rimligt då bussarna hela tiden går samma rutter.

Eftersom vi kan förbättra våra mentala förmågor kan vi rimligtvis också försämra den. Som Norberg påtalar i Hjärnrevolutionen:

Men myntets andra sida är att vi också kan misshandla vår hjärna och genom passivitet sabotera enorm potential. Vi kan genom vårt beteende lät vänja oss vid dåliga vanor och förstärka dessa.

Man kan också se en ökad förmåga hos hjärnan som en potentiell nackdel. När hjärnan får mycket att hantera på ett område kan det gå ut över andra mentala förmåga som reduceras. Man skulle kunna sammanfatta det som att vår hjärnas utvecklingsstadier karaktäriseras av föränderlighet i högre grad än expansion. Men en sådan sammanfattning är ofullständig. För den vilken mentala utmaningar och intellektuella inslag är vardagsmat kommer den generella intelligensen påverkas uppåt.

Intellektuell stimulans kontra fysisk träning

Korsord, sudoku, schack och musicerande är områden förknippade med intellektuell stimulans. Det finns också hjärngymnastik – inte minst populärt genom appar och dylikt som särskilt utformats för att stimulera hjärnan (läs: göra oss smartare). Tankeutmaningar som dessa är bra för vår kognitiva förmåga genom att de medverkar till att bilda nya och stärker befintliga neurala nätverk. Men hjärnforskningen är entydig: bättre än korsord, sudoku och annan slags hjärngymnastik för hjärnans prestation är fysisk träning.

Det kan låta märkligt eftersom vi tänker oss att under fysisk träning är det kroppen och inte hjärnan som arbetar. Förklaringen är att den fysiska ansträngningen får igång blodcirkulationen i hjärnan. Genom att blodflödet till hjärnan sätts igång hålls cellerna i hjärnan vid liv och dessutom bildas det nya, vilket i sin tur förbättrar hjärnans funktioner på olika områden inklusive minnet.

Att lyssna på Mozart (något som ibland anförts som en metod att öka intelligensen) och annan klassisk musik kan eventuellt skänka oss lugn och estetiska upplevelser. Likaså kan korsord och andra strategiska spel hålla igång hjärnan. Men det är alltså enligt forskningen fysisk träning som allra mest förbättrar den kognitiva kapaciteten.

Är då idrottsutövare smartare än vetenskapsmän? Denna "logiska" slutsats är inte en direkt följd av att fysisk aktivitet bidrar till hjärnans mentala kapacitet, den tar inte med helhetsbilden. De som dras till vetenskapliga yrken har troligtvis en fallenhet för områden som är kognitivt utmanande medan de som sysslar med idrott likaså har en fallenhet för områden som är fysiskt krävande.

Källor

• Norberg, Johan (2012), Hjärnrevolutionen
• Hansen, Anders (2016), Hjärnstark

Artikel publicerad: 2024.10.06
Författare: Oskar Strandberg

Tillbaka till toppen av sidan | Alla artiklar