Våra fobier och deras bakgrund

Fobier beskriver en upplevd skräck inför föremål eller situationer utan rationella bevekelsegrunder. Bland vanliga fobier finns rädsla för spindlar, ormar, åska, mörker, rädsla för öppna platser, trånga utrymmen, höjder, djupt vatten, sociala situationer. De flesta människor har åtminstone en av dessa rädslor och fobier är normalt inte att betrakta som en psykisk störning.

Hur fobier kan förklaras

Fobier hör troligtvis ihop med att rädslor en gång i tiden varit viktiga för vår överlevnad. Vi har haft mer nytta än onytta av att skrämmas ordentligt av vissa saker. Att nyttan övergått till gissel för dagens människor är en annan sak. Anledningen till att rädslor som dessa fortfarande kan yttra sig starkt har att göra med att de levt kvar i en äldre del av hjärnan (rädslan för exempelvis ormar är medfödd och synintryck av en orm sätter igång reaktioner i den del av hjärnan som kallas amygdala).

Flera av de vanliga fobierna kan betraktas som irrationella rester av rationellt beteende. Att vända sig bort i stark motvilja om vi ser en orm på bild är en irrationell reaktion, men däremot inte drivkraften till att undvika en orm vars bett kan vara farligt.

Reaktionen i sig gör ingen skillnad på farliga och ofarliga ormar frånsett att vi tenderar bli mindre skrämda inför riktigt små ormar. Det fanns heller ingen anledning för våra förfäder att känna skräck inför ofarliga ormar. Men i dessa fall har den mer primitiva hjärnans reaktioner fått företräde, vilket kan vara en generell fördel eftersom det inte alltid finns tid att ”analysera” om en orm är farlig eller inte. Rädslan har alltså varit en fördel i situationer där det varit bättre att undvika alla ormar än bedöma fall till fall. Att tveka tar tid, den kan vara skillnaden som avgör om vi lyckas undvika hotet eller drabbas av det.

Det har lagts fram alternativa förklaringar till den evolutionära, bland annat psykoanalytiska som hävdat att rädslor av dessa slag beror på former av bortträngd sexualitet. Dessa förklaringar står dock idag inte i särskilt hög kurs inom psykologin och det evolutionsbiologiska perspektivet om beteendet som nedärvt sedan lång tid av överlevnadsorsaker tycks vara den mest troliga förklaringen till flera former av fobier.

Även rädsla för spindlar och andra ”obehagliga” småkryp kan förklaras evolutionärt. Dessa kunde vara farliga för ett småbarn då giftspindlars bett eller småkryp kunde föra med sig sjukdom.

Torgskräck (agorafobi) kan likaså förklaras utifrån evolutionära aspekter. Öppna platser kunde vara farliga att vistas på då de erbjöd dåliga chanser att undfly attackerande rovdjur. Om ett lejon angrep en ensam eller liten grupp människor var flykt många gånger bästa utvägen och då är det fördelaktigt om möjligheter som att klättra upp i träd eller gömma sig i en berggrotta finns.

Undersökningar har visat att personer som lider av skräck för öppna platser dessutom ofta lider av rädslor för trånga utrymmen (klaustrofobi). Vad som är till synes konträra omständigheter handlar om likartade rädslor, nämligen att vara utsatt för risken att inte kunna komma undan vid ett angrepp. Att krypa in i en smal grotta vore alltså en mycket sämre idé än att gå in i en grotta i vilken det fanns gott om rörelseutrymme som ger långt mer flexibilitet vid påträffandet av till exempel en orm.

Samma förklaringsmönster går igen i betraktandet av mörkrädsla (nyktofobi): i mörkret kunde vi vara betydligt mer utsatta för attacker från djur med mörkerseende överlägset vårt eget. Det fanns även fler risker överlag att undvika, som att falla utför ett stup.

Svårförklarliga fobier

Många lider av starka rädslor förknippade till särskilda objekt, fenomen och situationer. Hur dessa fobier uppstår är inte klarlagt. Vad som framkommit från experiment är att vissa fobier uppstått från särskilda händelser medan andra inte kan relateras till någon händelse. I de senare fallen kan fobier ha uppstått genom betingning, vilket innebär att till exempel en spindel kom att inläras som skrämmande när något annat skrämmande ägde rum, som en skrikande förälder. Barnet kommer sedan associera spindeln med skrämseln. Dessa former av fobier liknar ofta trauman.

Skillnaden mellan fobier och andra former av rädsla och oro

Fobier räknas som ångestsyndrom och kan definieras som situationsbundna rädslor. De är därför relativt lindriga då vardagslivet normalt inte behöver bli lidande. Att söka hjälp för besvär med fobier är därför oftast inte nödvändigt. Det är upp den till enskilde beroende på hur mycket denne påverkas. 

Det som ibland benämns generaliserat ångestsyndrom (GAD) är däremot en rädsla eller oro som är ständigt närvarande. Den form av ångest som kallas panikångest och uppstår som en reaktion av rädsla skiljer sig från fobier genom att inte vara på samma sätt situationsbunden. Panikångest uppstår betydligt mer slumpmässigt i jämförbart odefinierade tillstånd.

Att känna olust inför en situation är inte nödvändigtvis att betrakta som en fobi. Det är till exempel fullt naturligt att uppleva rädsla då man ska tala inför en grupp personer och inte social fobi. Social fobi däremot är när alldagliga sociala situationer medför olust.

Att bota fobier

Fobier har visat sig möjliga att bota. Detta sker vanligtvis genom att fobikern utsätts för rädsloobjektet gradvis ökande.

Det finns tre typer av metoder som kan användas för att bota fobier:

• Kognitiv terapi – idén är att få den som lider av fobier att betrakta situationer från en mer rationell synpunkt. Metoden lyckas sällan eftersom fobier inte uppstår i den delen av hjärnan som analyserar utan i den mer primitiva delen som reagerar impulsivt.
• Beteendeterapi – genom att fobikern succesivt får konfrontera sina rädslor, vilket kan förändra själva reaktionen hos hjärnan inför det som utlöser rädslan. Metoden lyckas ofta eftersom situationerna berörs av reaktioner från det primitiva alarmsystemet i hjärnan. Det kan dock ta lång tid eftersom rädslan ofta är djupt förankrad.
• Biologisk terapi – läkemedel och eventuellt kirurgiska ingrepp i hjärnan används. Denna metod används primärt i svåra fall där en fobi i hög grad försämrar patientens livstillvaro.

En botande effekt kan alltså uppstå genom att utsätta sig för det man fruktar. Det är viktigt att det sker under frivilliga former. Om vi frivilligt närmar oss ”faran” tycks hjärnan anta att det inte är något farligt och därför minskar risken att det framkallar stress hos oss. Det som tidigare skapade ett ”alarm” i vår hjärna och utlöste stress kan genom frivillig exponering avskrivas som fara.

Källor

• Dozier, Rush W. (2000), Rädsla: känslan som genomsyrar och präglar våra liv och vår värld (övers. Gun Zetterström)

Artikel publicerad: 2021.10.24
Författare: Oskar Strandberg

Tillbaka till toppen av sidan | Alla artiklar