Flygrädsla

Teorier om vad som ligger bakom flygrädsla och hur man överkommer rädslan.

Flygrädsla (aviofobi) är en modern variant av höjdrädsla (akrofobi) eftersom vi evolutionärt inte har hunnit utveckla en flygrädsla.

Fast det betyder inte att en person som inte är höjdrädd ändå kan vara flygrädd. Flygrädsla har sällan något samband med höjdrädsla (sällan heller klaustrofobi även om sådana inslag kan vara inblandade). De fulla orsakssammanhangen är inte helt kartlagda, men de vanligaste teorierna om flygrädsla kretsar kring brist på kontroll.

Eftersom det inte går att ramla ur ett flygplan på samma sätt som det går att ramla ut för ett stup kan många med höjdrädsla flyga utan obehag. Personer utan höjdrädsla kan dock vara rädda för att flyga och då inte primärt på grund av höjden (starten och landningen är ofta obehagligast för de med flygrädsla) utan avsaknaden av kontroll, vilket framkallar känslor av sårbarhet. Rush W. Dozier ger en förklaring av detta i boken Rädsla: ”På grund av den speciella strukturen hos vårt primitiva alarmsystem föredrar vi ibland irrationellt nog relativt farliga situationer där vi har ett visst mått av kontroll framför mycket säkrare situationer där vi känner oss helt utelämnade.”

Upplevda risker och allmänna olustkänslor

En del av rädslan bottnar i en överdriven kalkyl inför risken att en olycka ska ske. Psykologiska experiment har visat att de med anlag för flygrädsla påverkas av nyheter från medier. Det har i några fall visat sig att tillfrågade bedömde att olyckor var en lika vanlig dödsorsak som sjukdomar. Forskarna kunde konstatera sambanden efter ha kartlagt hur dödsfall är snedvridet representerat i medier: rapporteringar av bil-, tåg- och flygolyckor omnämns frekvent medan sjukdomsfall omnämns högst sporadiskt. Det skapar en hos vissa överdriven bild av risken för olyckor, inklusive tillbud i flygtrafiken.

Flygrädslan är dock inte enbart kopplad till de upplevda riskerna. De som lider av flygrädsla har i allmänhet kännedom om den låga sannolikheten för flygolyckor. Kvarstår gör själva upplevelsen av att flyga och scenariot att planet störtar. Till och med en suicidal person kan känna skräck inför att störta.

En flygolycka kan kringgås av förvärrande omständigheter som gör den extra obehaglig för de inblandade. Den dödliga utgången vid ett olyckstillbud i luften kan vara utdragen på ett annat sätt än andra olyckor – vetskapen om att det värsta tänkbara väntar kan flygresenären blir varse långt innan händelsen verkställs. Rush W. Dozier skriver: ”Denna typ av hjälplöshet skapar den mest extrema formen av alarmreaktion: fasa. Vi blir lamslagna vid tanken på att uppleva den.”

Botemedel för den flygrädde

Så hur överkommer man flygrädslan? Eftersom rädslan är kognitivt betingad, den är en produkt av våra inre rädslor baserade på mentalt projicerade skräckscenarier, är också metoden att bota, eller åtminstone lindra, något som måste ske kognitivt.

Den flygrädde behöver skapa positiva motbilder till de negativa. Sådana som motsäger de överdrivna tankarna inför risken att något går fel. Här är det viktigt att arbeta både med de rationella och emotionella bitarna. På den rationella sidan kan mantra som stöder sig på statistiken tas till. Genom att inpränta vetskapen om att riskerna för att flygplan störtar är mer avlägsna i jämförelse med risken för andra olyckor kan en tryggare grund uppnås på det rationella planet. Men det är inte hela lösningen. Många flygrädda har fått höra av omgivningen att ”det är mycket säkrare att flyga än att åka bil så vad oroar du dig över?” Det resonemanget missar den emotionella aspekten av en rädsla. Vad än statistiken visar så blir det inte lika odramatiskt att sitta i en flygstol som i bilsätet.

Känslan av otrygghet av att sitta tusentals meter upp i luften är inte en bagatell. Det är naturligt att känna sig rädd inför en sådan situation och det är snarare motsatsen, att känna sig fullkomligt lugn på 10 000 meters höjd, som är onaturlig. Detta lugn hos de som inte känner av flygrädsla är likaså en kognitiv projicering: man väljer att förhålla sig till situationen som ofarlig grundat på olika saker, till exempel vetskapen om det statistiska eller en stark tro till moderna maskinfordon. De som känner sig otrygga i ett flygplan hyser ofta motsatt inställning. De misstror den moderna tekniken och har inte sällan en benägenhet att tänka i negativa och kritiska banor: har personalen verkligen utfört tillräckligt rigorösa undersökningar av planet eller finns det risk att någon av de tekniska instrumenten i cockpiten fallerar?

Något som omgivningen ibland säger till den flygrädde vad den emotionella biten anbelangar är: ”ta ett par drinkar innan du går på planet bara så är det ingen fara”. Denna metod är dels varierande effektiv, dels ibland opraktisk. Alkohol kan som bekant göra oss mer avslappnade, men alkohol förhöjer också känslorna. För den rejält flygrädde kan det därför krävas åtskilliga glas och alla gillar inte tanken på en rejäl berusning, särskilt inte om planet lyfter nio på morgonen.

Ett annat botemedel är – om det är möjligt – att flyga ofta. Att utsätta sig för situationer som rör fobier tonar med tiden ner det skrämmande. För varje gång någon med flygrädsla flyger överkommer denne något av sin rädsla. När flygturen inte utlöser någon av de befarade situationerna kan en allt större relativ känsla av trygghet uppstå. Vid denna metod är regelbundenheten viktigt, särskilt innan man uppnått den där ”det-här-var-inte-så-farligt-ändå”-känslan. Det kan samtidigt vara förödande om någon mindre incident inträffar, som en obehaglig flygtur på grund av mycket turbulens eller oväder. Även nyhetsrapporteringar om flygolyckor kan av liknande anledningar vara förödande i tillvägningsprocessen. 

Är tanken på att sätta sig på ett flyg helt otänkbar? I så fall fungerar inte ovan nämnda metod. Då är första steget i stället att exponera sig indirekt. Till exempel genom att besöka en flygplats (alternativt se filminspelningar) och enbart titta på plan som lyfter och landar. Det kommer troligen ge en avdramatiserande effekt på flygningar, särskilt på de extra obehagliga momenten som utgörs av start och landning.

Källor

• Dozier, Rush W. (1998), Rädslor (övers. Gun Zetterström)
• Bilden ovan är en modifiering av ett fotografi av Philip Myrtorp

Artikel publicerad: 2022.07.03
Författare: Oskar Strandberg

Tillbaka till toppen av sidan | Alla artiklar