Tvåsamhetens dilemman

Om den växande ambivalens som uppstår inom kärleksrelationen.

Majoriteten av människor strävar efter att ingå relationer inklusive partnerskap med intima förtecken. Vi är genetiskt programmerade att reproducera oss och man skulle kunna säga ”kulturellt programmerade” att söka lyckan i form av en långvarig kärleksrelation. Men som motvikt till strävan att bli ett ”vi” finns hos många människor en önskan att upprätthålla ett ”jag”. Häri finns en grogrund för ambivalens.

Hur mycket av det individuellt särskilda som ska uppgå i det nya ”vi” är en av tvåsamhetens primära dilemman. Inte sällan har de två förenade olika behov av att vara tillsammans. Medan ena parten vill att somliga aktiviteter ska förbli utanför tvåsamheten vill den andre att än mer aktiviteter innefattas av tvåsamheten.

Fastän ömsesidigheten råkar vara genuin kan ambivalens uppstå när den ena vill träffas mindre frekvent än den andre. I romanen Maken av Gun-Britt Sundström står dessa motsättningar i centrum då två unga människor träffas och börjar leva tillsammans. När den kvinnliga huvudpersonen upplever att hon inte får vara för sig själv tillräckligt blir den manlige hälften surmulen och villrådig: ”Han undrar ´vad det är´, och det går ju inte att svara på. Man kan ju inte säga till en människa som vill vara tillsammans med en Alltid att han borde vara förnuftig och ransonera sig lite – om jag träffade dig hälften så ofta skulle jag tycka fyra gånger så mycket dig, nej, det kan man inte säga.”

Personen stöter på det beklagansvärda faktumet att trots att man tycker om någon mycket kan det bli för mycket. Detta rimmar dåligt med våra romantiska föreställningar och som så väl formuleras i citatet kan det bli svårt att kommunicera en sådan känsla till sin partner utan att såra.

Vad som är nödvändigt att inse är att ett förhållande inte bara är ett kärleksförhållande utan även ett socialt förhållande. Att ett förhållande är socialt är kanske en tautologi, men vad som åsyftas är att det måste förstås ur flera aspekter: kärleken är inte förhållandets enda dimension. Att vilja bejaka andra sidor av livet och sig själv fastän man ingått ett förhållande måste få betraktas som naturligt. Annars kommer den part som ger efter för förhållandets krav att känna sig instängd och det kan leda till att förhållandet med tiden upplöses helt. Att kompromissa med hur man binder sig till tvåsamheten är alltså inte att svika det romantiska i ett förhållande utan snarare att ge akt åt de individuella olikheter som finns hos de som deltar i relationen. Det är inte sant att den som vill vara tillsammans mest är den som ”älskar mest”. Det kan lika väl vara så att den som vill vara tillsammans mest är den med mest behov av sällskap, vilket inte är detsamma som att vara den mest hängivna inför relationen.

Den långvariga relationen ses naturligt som mer önskvärd än den kortvariga. Medan vissa under perioder främst söker ett kortvarig förhållande ses detta oftast som ett bidande tills tiden är inne för ett långvarigt. Det är i det långvariga förhållandet som de romantiska idealen på bred front ska realiseras.

Men det långvariga medför samtidigt sin egen problematik. En del av det lyckobringande i den nya relationen kommer ofrånkomligt klinga ut, åt endera håll ... Det kan klinga ut i en grundmurad ömsesidig kärlek och beroendeställning som kvarhåller det positiva om än inte det berusande från dess tidiga stadium. Det kan också klinga ut i en uttunning av känslorna där det som från början var en total upptagenhet tyglas i en relation som fortlever på allt bräckligare underlag.

Kontrasten kan inte bibehållas när det gäller en mängd områden och kärleksförhållanden är ett sådant. Kontrasten i övergången från att leva ensam till att övergå i tvåsamhet kommer onekligen att lösas upp. Det uppstår en ny vana, en normalisering av tvåsamheten som tidigare var ett mål att uppnå. En del väljer därför att efter ett tag söka sig tillbaka till den spänning som fanns i själva övergången från singel till tvåsamhet. Trots att personen nu inte lever som singel saknas en del av tvåsamhetens initiala effekter. Därför kan längtan efter övergången in i en ny tvåsamhet sporras, vilken gör att en del tar det steg som leder till det vi kallar otrohet. Ett steg som på en nivå enbart är en handling som försöker efterlikna den som ledde in i den relation som personen nu är ”otrogen” mot. 

Vad som leder till otrohet har en mängd anledningar, men det kan ingå inslag som att tvåsamheten begränsar personens handlingsutrymme. Detta behöver inte primärt gälla ett handlingsutrymme för erotiska kontakter, men sökandet av en erotisk kontakt utanför relationen kan bli ett uttryck för denna känsla av minskat handlingsutrymme.

När tvåsamheten väl gjort sig gällande har nya ömsesidiga beroendeställningar etablerats. Detta beroende kan i någon te sig olikartat och de involverade kan uppvisa en mängd olika reaktioner. Vissa blir till den grad osjälvständiga då en stor del av deras liv uppfyllts av samlivet med den andre att de kan tillåta sig en mängd eftergifter för att bevara förhållandet. Andra kan uppleva en större dos av ambivalens och i tveksamhetens dager ställa upp jämförelser med livet före och efter tvåsamhetens ingrepp. Några kan i detta läge rentav se tvåsamheten som ”hot” mot deras autonomi – som om tvåsamheten skulle leda till utplåning av sidor hos en själv.

Tvåsamheten blir inte alltid den slutfas man kanske tänkt sig medan man söker den utan snarare en omorientering som i sin tur ger upphov till nya faser.

Källor

• Sundström, Gun-Britt (1976), Maken
• Bilden ovan är en modifiering av ett fotografi av Priscilla Du Preez

Artikel publicerad: 2024.03.25
Författare: Oskar Strandberg