Oron i oss

Källorna till orostankar och mildrandet av dem.

Vi har en benägenhet att oroa oss. Det är en inbyggd del i vår hjärna sedan tiotusentals år och den ursprungliga anledningen till att oron utlöses är för att världen kan vara farlig. I en sådan tillvaro våra förfäder levde var det högst olägligt att gå runt och tro att inga faror fanns. Men den nödvändiga fruktan som utvecklades hos våra förfäder, vilka levde i det vilda, är idag till största delen ett gissel.

Oro, rädsla och ångest

Oro, rädsla och ångest är besläktade stämningar som kan alltifrån påkalla vår uppmärksamhet till att helt lamslå oss. Oro är inte detsamma som rädsla. Skillnaden mellan oro och rädsla är att rädsla är något som vi reagerar på direkt – ofta finns det en konkret skrämselbild som förorsakat rädslan. Oro är något vagt, mer av en bakgrundskänsla än rädslan som befinner sig i förgrunden.

”Oro är den tankemässiga komponenten av det vi kallar ångest”, för att citera skribenten Karin Skagerberg. Sociologen Roland Paulsen beskriver oron som ”hyperreflektiv” – den är inte på samma sätt som rädsla baserad på verkliga förhållanden och är enligt Paulsen något ”svårare att stänga av” än rädsla. Oron kan bemäktiga sig oss fastän inga uppenbara hot föreligger. Som ett falskt alarm.

Källan till oro

Rädslan som ofta framkallar primitivt flyktbeteende är en av våra mest ursprungliga känslor. Som nämnts lever vi i en värld med långt färre direkta faror än den forntida människan, men fastän vår tid är annorlunda har inte våra gener hunnit anpassas. Vi är evolutionärt programmerade att känna oro och därför måste vi på något sätt kanalisera den.

En av orons funktioner är att leda in oss i överdriven försiktighet. En tänkbar evolutionistisk förklaring är att oro uppkommit och stannat kvar i generna hos människor sedan försiktighet och att undvika risktagande i onödan visat sig vara fördelaktiga beteenden.

Oro som är en varaktig form av lågintensiv rädsla kan förutom omedelbar fara (som risken att bli uppäten av rovdjur) vara kopplad till andra livsbetingelser. Den kan ha vidareutvecklats i människan när denna gick över från nomadliv till jordbruksliv – då kunde rädslan i stället riktas mot möjligheten att skörden skulle bli dålig med svält som följd. 

Våra nedärvda instinkter är alltså en förklaring till varför vi oroar oss. Det är dessutom fråga om individuella faktorer där gener och uppväxtmiljö spelar in. Ängsliga personer kan överföra sin oro på barn. Även överbeskyddande föräldrar kan ligga till grund för att det utvecklas oro hos barn när de blir vuxna.

Det kontrafaktiska tänkandet

Oron hör inte sällan ihop med det kontrafaktiska, en term Roland Paulsen använder i sin bok Tänk om. En studie i oro. Orons grund behöver inte vara realiserad utan kan finnas som ett tänk om-scenario.

Det är särskilt när vi låter tankarna vandra som oron tenderar smyga sig på oss. Undersökningar har visat att människor i i-länder är mer benägna att oroa sig. Men det går också att visa på en historisk ökning av oron, vilket bland annat beror på tillflödet av vetenskap och nyhetsförmedling.

En anledning till att orostankarna kan vara svåra att befria sig från är den stora mängden tänk om-scenarier. Förnuftet räcker långt ifrån alltid till för att freda oss. För även när farhågorna är mindre sannolika är de inte helt osannolika och för våra hjärnor är det ofta allt som behövs: ett scenario som inte helt kan uteslutas.

Detta kallas ibland på psykologiskt språk för möjlighetseffekten. Hur liten risken än är för något kan det leda till en oroskälla. Möjlighetseffekten är starkare för risk än tvärtom och därför är vi beredda att betala för försäkringar – för att uppnå visshetseffekten. Även om det statistiskt kostar oss mer är vi villiga att betala för att slippa oroa oss.

Hur vetenskapliga rön och nyheter skrämmer oss

Vår existens är betingad av ovisshet och denna ovisshet kan både lugnas och skakas. Att vi ängslas mer idag än förr beror bland flera saker på vetenskapen inklusive nya medicinska rön – det kan vara infektionsrisker och bakterier som sätter våra tänk om-hjärnor i spinn. Massmedier spelar givetvis en roll vars nyhetsförmedlingar etsar sig fast i oss. Vi översköljs av nyheter som aldrig förr och en del blir till hotbilder mot oss själva. Nyheter upptas av en stor övervikt negativa nyheter och fastän vi är medvetna om detta kan vi inte mota bilder och berättelser om katastrofer, krig och annat elände från vårt medvetande.

Studier har visat att äldre åldersgrupper som följer nyheter anger sig uppleva mest oro, inklusive att drabbas av brottslighet, samtidigt som denna grupp statistiskt är minst utsatt för brott. Detta visar hur nyhetskonsumering kan generera skeva bilder av verkligheten. Läs vidare Hur vi påverkas av nyhetsförmedling.

Den värld vi målar upp som farlig är ofta baserat på relativt få negativa händelser, fast vilka utbreder sin betydelse i våra selektiva hjärnor. Vår vilja till att undvika risk har ökat anmärkningsvärt om man jämför med några generationer tillbaka.

Att slippa oron

Nyhetsförmedlingen kan frammana kollektiv oro som sedan kan smitta av sig på enskilda. Efter en nyhet offentliggjorts tas den upp i diskussioner direkt mellan människor samt sprids vidare i olika forum på internet, vilket ger den starkare fokus och större vikt än den kanske förtjänar. Har man en benägenhet att oroa sig gör man förmodligen bäst i att fjärma sig från de allra mest intensiva formerna av nyheter och nyhetskommentarer.

De som känner av oro vill så klart inget annat än undslippa den. Vi kan tyvärr inte stänga av gatorna i vår hjärna, trafiken flyter ohjälpligt fram. Vad vi kan göra är att försöka avleda tankarna genom att gå upp i en aktivitet. Oron sipprar ofta fram när vi är passiva och inte gör något särskilt. Att i stället se till att vara upptagna gör att vi inte märker av tankeflödena i samma omfattning, vilket är ett tema i den metakognitiva terapin …

Metakognitiv terapi

Metakognitiv terapi kretsar kring våra tankar om våra tankar, alltså kognition på meta-nivå. Den kan ses som en vidareutveckling av den kognitiva terapin.

En av grundidéerna är att vi genom vårt tänkande framkallar oro hos oss själva. Vi ältar, ruminerar, och det är inte konstruktivt. Vi kommer inte till rätta med problemen genom att ständigt tänka på dem. (Detta är likartat med vad som ibland med en term kallas att immersera, i betydelsen att genom att se händelser ur första perspektiv fästa stort stor uppmärksamhet på saker i våra tankar.)

Att ständigt återkomma till saker vi upplever som hotfulla och älta negativa tankar får oss uppenbarligen att må sämre. Den metakognitiva terapin vill få oss att inse att vi inte kan bli kvitt problemen genom att tänka och analysera kring dem. Det blir i stället en självförstärkande effekt. Vad som är bättre är att acceptera deras närvaro, men välja att inte fokusera på dem. Det ska inte förstås som man försöker låtsas om att sakerna som alstrar oro inte finns – vilket är omöjligt – men att inse att de återkommande tankarna som sagt inte får det vi ängslas över att försvinna.

I stället för att hamna i ältande förespråkas det konfronterande. När vi tänker att saker är farliga blir vi mer undvikande, men den metakognitiva terapin försöker rikta beteendet till att vi inte låter oss skrämmas till passivitet och försakelse. Ofta är det oron i sig som är skadlig för oss i psykiska aspekter och vägen till bättre välmående är att försöka släppa den ältade biten av orostankarna.

För att inte ledas in i tankemönster som gör att oron blir kvar och eventuellt förstärks föreskriver den metakognitiva terapin att få distans till tankarna och inse att de snarare är tankar än verkliga hot. Det är viktigt att förstå att tankarna som kretsar kring oro och hot inte i sig är farliga, men de kan bli psykiskt besvärliga för oss om vi börjar älta dem och inte kan frigöra oss från dem. I stället för att förstora dem i vår tankevärld ska vi försöka distansera oss från dem genom att styra vårt fokus mot annat och relativisera orostankarnas verkliga fara.

Källor

• Skagerberg, Karin, Modern Psykologi nummer 1 2017, ”Tänk om …”
• Paulsen, Roland (2020), Tänk om. En studie i oro
• P1 Filosofiska rummet 30 augusti 2020, ”Ett liv i osäkerhet”
• Myhr, Peter, Modern Psykologi nummer 1 2021, ”Tänkvärt”
• Bilden ovan är en modifiering av ett fotografi av Shane

Artikel publicerad: 2022.10.02
Författare: Oskar Strandberg

Tillbaka till toppen av sidan | Alla artiklar