Vår existentiella tillvaro

Filosofiska och psykologiska reflektioner kring vårt öde.

Dörr som öppnas av ett molnMänniskan är den av alla varelser som är mest hjälplös vid födseln. Hennes anpassning till miljön är inte så mycket ledd av instinkt som genom inlärning. Enligt den kände psykologen Erich Fromm är människans existens redan från början sammankopplad med friheten genom berövandet av ”instinktens tvång i handlandet”. Människans tillvaro består av långt fler alternativ än djurens, vilkas handlingar i regel är reaktioner på fara eller hunger.

Vår art har gjort sig till härskare över sin omgivning och därigenom förjagat fruktan att vara ett byte för rovdjur. Men undslippa fruktan från rovdjur var inte detsamma som att fruktan utplånades. Vi är fortfarande ansatta av latenta hot som sjukdomar och över oss vilar vetskapen om vårt slutgiltiga öde.

Det är snarare att hoten bytt karaktär. De har i stället fått sin näring från det som människan kan frammana genom sitt – i jämförelse med övriga livsformer – överlägsna medvetande. Det visar sig inte minst på sättet det kan innefatta abstrakta ting som framtiden, inklusive tanken på en framtid utan oss själva.

Tankeförmågans belastning på jaget

Genom vår förmåga att tänka abstrakt har vi blivit medvetna om vår plats i ett ännu större (kanske rentav oändligt) sammanhang av tid och rum. Förutom insikten om tid och rum kan vi som mänskliga varelser och enskilda väsen ställa frågor kring våra roller i tillvaron. När tankarnas närkontakt med de obestämbara villkoren blir kännbara på ett prövande vis uppstår det som kallas existentiell ångest.

Som tur är upptar det existentiella villkoret oss inte helt. Vi är kontemplativa varelser, men också handlande. Genom handlandet hamnar tankarna i bakgrunden – det vore outhärdligt om vi ständigt hade den existentiella insikten i förgrunden. Dock: ”Om jag väljer handlingen, tro inte att betraktelsen därför blir en okänd mark för mig”. Så skriver Albert Camus i Myten om Sisyfos och konstaterar att vi aldrig helt kan skymma den existentiella insikten.

Vi kan föra denna insikt i bakgrunden och på så sätt hålla det existentiella kvalet som en nedtonad dimension i tillvaron. Det finns ingen annan utväg. Vårt tänkande kan, för att åter tala med Camus ”underminera” oss, men handlandet (såsom att sysselsätta oss med saker som skingrar tankarna), vederkvicker oss.

Att konfrontera sitt öde

Att leva med den ontologiska ovisshet som uppstår då man själv är ansvarig för sina handlingar och ingen övergripande natur (dvs. instinkt) dikterar komponenterna i vårt vara utsätter oss för ett existentiellt "tryck".

Vårt öde är så att säga beseglat och att ständigt klaga eller försöka blunda för fakta förbättrar inte situationen. Snarare bör vi glädja oss över vad vi fått än sörja över vad vi ska förlora. Vi kunde ha varit lottlösa, men eftersom vi överhuvudtaget kan begrunda vårt öde har vi vunnit den största vinsten som var möjlig inom ramen för tillvarons beskaffenhet: vår existens.

I sin bok Livet måste ha mening skriver Viktor Frankl att fastän vår existens förvisso är förgänglig innebär det inte att den saknar mening. Han beskriver det förgängliga som ”grunden för vår ansvarighet” och därför handlar allt om ”att vi förverkligar de till sitt väsen förgängliga möjligheterna.”

Mer läsning: Hur vi skapar mening i tillvaron

Källor

Artikel publicerad: 2021.07.04
Författare: Oskar Strandberg

Tillbaka till toppen av sidan | Alla artiklar