Hur vi skapar mening i tillvaron

I jakten efter meningen jagar vi också något i vårt liv.

Mänsklig silhuett framför himlenVi människor drivs av tron på en sorts mening i tillvaron. En del sätter sin tillit till denna mening som en i livet förefintlig essens. Frågan är dock hur mycket mening vi kan räkna med.

Meningen vi uppfattar i tillvaron är i hög grad styrd av ett förhållande till våra förväntningar. Om tillvaron ska ha någon mening måste det finnas något som väntar bakom hörnet – annars behöver vi inte gå gatan framåt. I psykologen Abraham Maslows trappa av mänskliga behovsskikt ingick begreppet metabehov som bland annat gällde sökande av visdom och estetisk verksamhet. Utifrån Maslows idéer kan mening ses som skiljt från behov eller i varje fall som högre ordnade behov.

Meningen med livet, en fråga med undanglidande svar

Den välkände psykologen Viktor Frankl som överlevde Auschwitz menar inte bara att meningen med livet skiftar mellan individer utan också från en dag till en annan.

Vad är meningen med livet? En återkommande undran hos jordens mest frågvisa varelse och inte utan anledning. Frågan kan gälla såväl det individuella: "Varför finns jag och vad ska jag utvinna från min existens?" som det universella: "Varför finns jag och de andra?"

Vår allra mest fundamentala strävan är överlevnad. Det har vi gemensamt med alla livsformer. Men genom evolutionens delvis slumpmässiga processer utformades i vår hjärna en självmedveten och reflekterande sidofunktion som lät frambringa abstrakta tänkande.

Ur ett genetiskt perspektiv är svaret enkelt: vi existerar för att bära på gener och kopiera dessa vidare. Därför är vi utvecklade med instinkter för överlevnad och reproduktion. Men det är inte som biologiska enheter utan som tänkande väsen vi kan formulera frågor och söka svar kring vår existens.

Den som jagar ett universellt svar på frågan om meningen med livet kommer troligtvis gå lottlös eller hitta ett svar som på individuell nivå tycks rimlig, men som inte kommer te sig tillfredsställande för alla.

Att livets mening är individuell utan anspråk på allmängiltighet blir tydlig när man beaktar extrema livssituationer. Den välkände psykologen Viktor Frankl som överlevde Auschwitz beskriver personer i koncentrationsläger under andra världskriget och hur det närmast blir absurt i deras situation att tänka sig livets mening som självförverkliganden som rör familjebildning, karriär och konstnärlig utveckling. Det handlar i stället om meningen med lidandet och en trolig instundade död.

Viktor Frankl anser inte bara att meningen med livet skiftar mellan individer utan från en dag till en annan. Frankl lanserade ett nytt psykologiskt perspektiv som han benämnde "logoterapi" och inriktade sig på människans strävan efter mening (logo är ett grekiskt ord som bl.a. betyder mening). I Logoterapins grundbegrepp beskriver Frankl sökandet efter mening som "en primär kraft" hos människan och inte underordnad driftrelaterade instinkter. Han påminner om det unika hos människan och hur hon saknar de "animala instinkter på vilka djurens beteende bygger och genom vilka dess existens tryggas". Människan handlar inte utifrån instinkter utan måste göra val. Det är förmodligen någonstans här som frågan om meningen med livet och tillvaron uppstår: eftersom vi har egna val behöver vi upptäcka några övergripande ändamål åt dessa val, något "varför?".

Avsaknad av mening kallar Frankl "existentiell frustration" och menar vidare att problemet att finna en mening kan ha sin naturliga förklaring då det kanske är först vid livets slut som vi lyckas uppfatta bitarna som gav vårt liv meningsfullhet.

Den store ryske författaren Lev Tolstoj tycks ha kommit till en liknande slutsats. I romanen Anna Karenina söker den grubblande, och delvis självbiografiska romankaraktären, Levin svar på livets innersta gåta och når slutligen en sorts insikt: "Men svaret på min fråga kunde jag inte få från tanken – den mäts inte med samma mått som frågan. Svaret fick jag av livet självt, i min insikt om vad som är gott och vad som är ont." Det är för Tolstoj inte förnuftet som kan besvara frågan utan det snarare skymmer de medfödda sanningarna.

Förlorad mening

Vi kan fortsätta framåt i livet mot nya mål, men vissa saker har ett förstahandsvärde som inte kan uppnås en andra gång.

Till följd av att vi styrs av förväntningar och att dessa upprätthåller meningsskikt i tillvaron har livet på samma gång en förmåga att förlora i mening. Om meningen är att växa upp, förälska sig och bilda familj är det om inte annat svårt att växa upp två gånger. Vi kan fortsätta framåt i livet mot nya mål, men vissa saker har ett förstahandsvärde som inte kan uppnås en andra gång.

Barndomen står i stark kontrast till det vuxna livet. Till exempel har barnet länge ingen uppfattning om döden medan den vuxne måste göra avskrivningar inför framtiden genom denna vetskap. Det vi bygger upp måste omsider tyna bort hur strålande det i förstone än verkar och det som har en begränsad tidslängd måste förlora i mening (det går förstås att argumentera i motsatt riktning: att en obegränsad tidslängd förlorar i mening).

När den vuxne blir äldre kan en ytterligare åtstramning kring tanken på det meningsfyllda livet infinna sig och ske i takt med den reducering av mångfald en del erfar. Den bedagade inrättar i regel sitt liv i mindre komplexa mönster än i yngre år.

Uppfunnen mening

Känslan av en i livet inneboende mening må vara en illusion, men upprätthålls inte desto mindre genom impulser i nuet, genom planer inför framtiden och genom bedårande minnen. Den mångskiftande tillvaron bidrar till en känsla av högre ändamål och undanskymmer en latent vilande tomhet.

Människor har ett starkt behov av mening och inställer sig inte meningen av sig självt får den uppfinnas. En del låter sig uppfyllas av sitt arbete. Arbetets uppgifter och dess medföljande ansvar erbjuder en identitet som för många blir något meningsskapande. Om ett arbete som ofta bestäms av någon annan kan tillskrivas autentiskt meningsskapande (vad nu detta innebär) kan å sidan andra diskuteras. Många arbetsrutiner tycks inte stå i samklang med kriterierna för vad som brukar räknas till livsförverkligandets komponenter. Det handlar antagligen i högre grad om ett identitetsskapande som omärkligt tar över andra livsmål eller agerar substitut för avsaknaden av ett. Man får inte glömma hur människan fungerar: hon blir i mycket det hon gör.

Ibland uppstår ett ifrågasättande av ens livsmönster och då uppstår dissonans. Något i det man företar sig tycks inte längre samspela med livsmeningen. Det kan leda till omprövning ur vilken en ny riktning tas.

Substantiell mening

Fastän livet kanske inte har någon mening på ett annat plan än det inbillade kan vi ändå ingå i meningsfulla aktiviteter och upptas av stundens händelser.

Med substantiell mening åsyftas här kort och gott något som ger livet mening på enskild nivå (och inte tillerkännandet av en förefintlig universell mening). En sådan eftersträvan står i genklang med vad som är realistiskt att åstadkomma i livet. Att bilda familj kan räknas hit, men också att ge sig ut på längre resor eller uppnå en inre utveckling.

Meningen kan vara konstruerad genom de roller vi intar i vårt liv: familjeroll, arbetsroll med flera. Familj och andra sociala kontakter skapar förankringar med något utanför oss själva och här utgör samhörighet mening. Likaså kan vi ingå i meningsfulla aktiviteter och upptas av stundens händelser (att tillägga är det vi ibland kallar för ”livsuppgift” som utgör ett specifikt meningsskapande över lång tid och där mycket hängivenhet kan ingå).

Eftersom det är svårt – eller kanske omöjligt – att påvisa en på förhand given mening är det kanske just skapandet av meningsfulla aktiviteter som är det väsentliga i jakten på Meningen. Filosofen Albert Camus stödjer osäkerheten i frågan: ”Jag vet inte om denna värld har en mening utöver sig själv. Men jag vet att jag inte känner till en sådan och att det för ögonblicket är omöjligt för mig att lära känna den.”

Om vi söker meningen på en storskalig nivå kommer vi tvingas inse den existentiella tomheten. Men denna tomhet hindrar inte mening på en småskalig nivå. Det vi uppfattar som meningsfullt kan vara meningen och alla sådana stunder tillbakavisar meningslösheten.

Källor

Artikel publicerad: 2016.01.02, uppdaterad version 2023.09.15
Författare: Oskar Strandberg


Tillbaka till toppen av sidan | Alla artiklar