Kreativitetens villkor
Fantasins och skaparförmågans rötter och redskap.
Vilka är kreativitetens beståndsdelar och vad särskiljer den kreativa människan? Finns det ens utpräglat kreativa människor eller är det kreativa mer ett tillstånd än en färdighet och som vi kan uppnå med rätt metoder?
I en av sina vetenskapliga essäer bjuder författaren Peter Nilsson på en fascinerande liknelse om hur kreativ tankeverksamhet kan te sig. Han utgår från bilden av ett timglas med sandkorn som faller och byggs upp i en konisk hög. Medan högen växer blir den ökat instabil och emellanåt rasar en del av väggen på någon av konens sidor ner. Det sker i ett mönster som med en vetenskaplig term kallas flickerbrus och det kan skådas i en rad natur- och samhällsföreteelser. Nilson frågar sig om den mänskliga hjärnan styrs av samma slags (o)ordning och tänker sig våra idéer, infall och skapande tankar som ett slags ”laviner” som utlöses i instabila situationer, ”att skapandet – både i vår hjärna och ute i naturen – verkligen kräver ett slags instabila tillstånd, att det bara kan ske när en gammal ordning bryter samman”.
Den kreativa processen
Den kreativa processen och hur man når dit har beskrivits på många sätt. Det är näraliggande att koppla kreativitet till inspiration, men också till associationsförmåga. Att vara kreativ är att upptäcka något nytt eller ur det bestående utvinna något nytt. Den kreativa skapelsen är sällan en unik och självständig produkt utan de flesta som skapar står – som det brukar heta – på jättars axlar. De vidareutvecklar med andra ord. Fast vidareutveckling när den är som bäst får resultatet att framstå som något helt nytt, något som tidigare inte gick att ana sig till.
Psykologen Rollo May beskriver de stunder då vi nås av kreativitetens infall som när vi när vi inte är aktiva med något. Idéer och infall ges då chans att ledas fram genom det omedvetna ... "Men de kommer inte slumpmässigt utan endast på de områden där vi i vårt vakna och medvetna liv är intensivt engagerade".
Medan kvantitativa arbetsuppgifter underlättas av samverkande insatser kan det vara tvärtom på det kreativa fältet. Erfarenheter har visat att ensamma individer ofta kan överträffa en grupp när det kommer till nyskapande, vilket har förklarats i att ensamma skapare bättre kan samordna skiftande intryck än ett team.
Förädling av misslyckanden
Att skapa något som till exempel blir framgångsrikt handlar sällan om att efter en färdig skiss eller vision gå från inget till fulländat slutresultat.
Skapandeprocesser ser förmodligen inte ut som många tror. Att skapa något som till exempel blir framgångsrikt handlar sällan om att med en färdig skiss eller vision gå från inget till fulländat slutresultat. I stället blir det till det ur misslyckande eller mindre fullständiga versioner.
Det är först efter påbörjat projekt som nya steg kan tas mot fulländningen. Det är först när projektet har kommit en bit som man inser varför något misslyckats, fast också vilka förbättringar som är möjliga. Misslyckandet kan vara ett viktigt och nödvändigt steg.
Berömda moderna entreprenörer som Steve Jobs har fler misslyckanden bakom sig än lyckoträffar. Vi är mer bekanta med lyckoträffarna, men det beror på att vi inte känner till processen. Tricket består i att förbättra vad som ännu är omoget, att finna ytterligare steg framåt mot den slutgiltiga produkten. Genom att nya riktningar tas ut medan problemlösning sker kan entreprenören nå insikter och – kanske – till slut nå fram till en revolutionerande produkt.
Det finns gott om människor som säger sig ha en idé. De överväger fram och tillbaka värdet i idén och kanske omtalar de den för omgivningen. De går länge, kanske flera år, och bär på sin ”idé”, funderar på om de ska göra slag i saken och försöka förverkliga den. Fast sällan tar de steget vidare från att blott livnära en idé. De stannar kvar på ruta ett: ”är min idé bra?” Oftast är idén inte bra. Men nästan ingen idé är bra från början innan den har gått vidare i processen genom att igångsättas i ett projekt eller dylikt där den får chans att utvärderas och förbättras. Innan man har satt sig in i området (som konkret kan vara att ge sig in i en specifik bransch) är det närapå omöjligt att veta vad som är en bra idé och tvärtom.
En idé måste prövas. Först kommer det sannolikt visa sig att den har brister, men ibland bär den på potential och med driftiga personer involverade kan idén utvecklas till något som i slutändan faktiskt kan kallas för en bra idé.
Viljan att skapa
Förmågan att skapa föds ur viljan att se något växa fram som inte redan sett dagens ljus. Det kan vara allt från ett brödrecept till ett litterärt mästerverk.
August Strindberg skriver i novellen Ensam om behovet och glädjen kring diktarens skapande: ”jag kryper ur min egen person, och talar ur barns mun, ur kvinnors, ur gubbars; jag är konung och tiggare, jag är den högt uppsatte tyrannen och den allra mest föraktade, den förryckte tyrannhataren; jag har alla åsikter, och bekänner alla religioner; jag lever i alla tidevarv och har själv upphört att vara. Detta är ett tillstånd som ger obeskrivlig lycka.”
Kreativitet kan ge oss en nu-känsla då vi går upp i något annat. Likaså en meningsfullhet som kommer av att vi själva förmår skapa något till världen. Det går rentav att se skapandet som ett sätt att bli odödlig – inte nödvändigtvis att det vi skapar blir ett odödligt mästerverk utan att vi sätter något till världen som är bestående och som eventuellt "överlever" oss. Rollo May talar om denna drivkraft i Modet att skapa och tänker sig att "skapandet uppstår ur upproret" mot döden.
Fantasi och andra redskap till kreativt skapande
En viss frånvändhet mot det i vardagen påtagliga kan tjäna kreativitetens förmåga.
Fantasi är bränsle för kreativitet. Vi måste föreställa oss vad som inte är förhandenvarande om vi vill skapa något i dess rätta bemärkelse och inte bara efterskapa vad som redan gjorts.
Det finns gott om romantiserande föreställningar om den kreativa människan, men en del i beskrivningen av denne som någon som undandrar sig det ordinära äger sanning. Få nyskapande idéer uppstår medan man skriver en inköpslista eller går igenom hushållets utgifter. En viss frånvändhet mot det i vardagen påtagliga kan tjäna kreativitetens alstrande kraft.
Rollo May beskriver den konstnärliga kreativiteten som en dynamik mellan två poler ... "konstnärens eller diktarens vision är länken mellan subjektet (personen) och den objektiva polen (världen som väntar på att vara)". Bortom det sedda tinget som tillhör den objektiva världen och det rena avbildandet av detta uppstår konsten genom konstnärens vision i mötet med världen.
Man skiljer på automatiserade processer, sådant som är inlärt och man gör automatiskt utan att behöva tänka, och kontrollerade processer, sådant man måste koncentrera sig på för att utföra. Ur ett perspektiv kan för mycket automatiserade processer vara negativt för kreativ potential – kreativiteten kan alltså begränsas av att vi bara upprepar saker vi redan lärt oss. Ett citat från jazzmusikern Miles Davis som lyder ”Don't play what's there; play what's not there” kan ses som en förhållningslinje till kreativitet.
Ett något banalt exempel på kreativitetens redskap är inre konversationer, att prata för oss själva. Dessa inre konversationer får oss att framkalla sådant som inte finns, vilket är själva fundamentet i idérikedom. Inre konversationer behöver inte vara med oss själva utan imaginära sådana med andra. I en artikel i Scientific American från 2017 skriver Charles Fernyhough gällande internalisering av dialoger att ”we retain an open slot” för perspektiv från andra.
Böcker inom psykologi: Se listan över rekommenderade böcker
Mental sjukdom och koppling till kreativitet
Listan kan göras lång med framstående personer med konstnärliga yrken genom historien som konstaterats eller misstänkts varit drabbade av denna sjukdom. Francis Ford Coppola, Graham Greene, Gustav Mahler och Amy Winehouse är några.
Bilden av det galna geniet finns förankrad i vårt kulturella medvetande: en människa som på grund av sin mentala sjukdom kan frigöra extraordinära kreativa krafter. Särskilt bipolär sjukdom tenderar uppträda i höga proportioner bland kreativa personer. Listan kan göras lång med framstående personer med konstnärliga yrken genom historien som konstaterats eller misstänkts varit drabbade av denna sjukdom. Francis Ford Coppola, Graham Greene, Gustav Mahler och Amy Winehouse är några.
Den maniska delen i den bipolära sjukdomen kännetecknas av att personen är överdrivet aktiv och socialt utåtriktad. Vad som också brukar tillta är självförtroende och prestationsförmåga, vilket kan inkludera kreativitet. Studier av bland annat musikartister med bipolär diagnos har kunnat påvisa reducerad aktivitet i en del av hjärnan som hämmar spontanitet och särskilt spontanitet som är kopplad till det omedvetna, något som bidrar till kreativa processer.
”Med ett visst fog skulle man kunna kalla sorgsenhet, den lätta depressiviteten, för en kreativitetens kompost. Under denna sinnesstämning ökar genomsläppligheten för såväl omvärldens som för den inre världens vibrationer och signaler”, skriver Johan Cullberg i boken Skaparkriser. Däremot verkar en djupare depression ”alltid hämmande och förlamande på den kreativa processen”. Det är en analys som påminner om den som brukar dras gällande mani och kreativitet. Medan ett kraftigt maniskt tillstånd inte tillåter den skapande nog fokus kan en mildare form av mani, hypomani, ge bättre förutsättningar för kreativa utbrott.
Drogers koppling till kreativitet
Det har länge livnärts en uppfattning om att kreativitet befruktas av droger, allt från alkohol till hallucinatoriska medel. Droger som portal till det undermedvetna som därmed släpps lös eller droger som en länk till världens hemligheter som bara kan vidröras och greppas i ett berusat tillstånd. ”Berusa er!” utropade Charles Baudelaire som bland annat syftade på att komma i beröring med det verkliga livet genom att lämna den gråbleka verkligheten för en mer färgsprakande formel.
Men den kreativitet som behövs i konsten är knappast hjälpt av berusning och hallucinationer. Det beror förstås på vem man frågar, men allt mer tycks det röra sig om en myt i devalvering. I boken Att skriva meddelar den bästsäljande författaren Stephen King sin syn på saken: ”Tanken att sinnesutvidgande droger hör ihop med kreativitet är en av vår tids mest ingrodda intellektuella myter. Jag tror den främst är förknippad med fyra stora engelskspråkiga författare: Hemingway, Fitzgerald, Sherwood Anderson och Dylan Thomas.” Stephen King berör ämnet i en självbiografisk utläggning där han berättar om sitt eget grova alkohol- och drogmissbruk och hur rädslan att förlora sin kreativa förmåga i skrivandet blev ett missriktat skäl att inte upphöra med missbruket.
Att leva med en fot i det destruktiva har ibland setts som nödvändig tribut eller klädsamt bihang till den konstnärliga människan. Som om den fadda verkligen annars hade spolierat skaparkraften, men kanske är förhållandet ett annat. Med psykologisk skärpa belyser Stephen King denna föreställning från ett omvänt perspektiv: ”Hemingway och Fitzgerald drack inte för att de var kreativa, alienerade eller moraliskt förslappade. De drack därför att alkoholister är programmerade att göra det”.
Rollo May berör ämnet om att skapa under påverkan av berusningsmedel: "Vad som då händer är vanligen vad man kan vänta, och det sker i proportion till mängden konsumerad alkohol – nämligen att konstnären tror att han åstadkommer något fantastiskt, någonting mycket bättre än vanligt, men i själva verket har han åstadkommit något sämre än vanligt, vilket också framgår morgonen efter när han betraktar tavlan".
Mer läsning: Inspirationen och dess väsen
Källor
- Nilsson, Peter (1992), Rymdljus
- May, Rollo (1998), Modet att skapa, (övers. Margareta Edgardh)
- Fernyhough, Charles, Scientific American August 2017, ”Talking To Ourselves”
- Makin, Simon, Scientific American March 2019, ”The Undiscovered Illness”
- Cullberg, Johan (2010) Skaparkriser
- King, Stephen (2017) , Att skriva, (övers. Ola Larsmo)
Artikel publicerad: 2020.03.28, uppdaterad version: 2023.09.24
Författare: Oskar Strandberg
Tillbaka till toppen av sidan | Alla artiklar