Våra rädslor

Hur evolutionen har gett oss en hjärna är fokuserad på faror.

Rädslan brukar beskrivas som vår mest ursprungliga känsla. Denna känsla utgör en grundläggande funktion som del i hjärnans alarmsystem som på förväg registrerar potentiella hot.

Vill man ge en definition av rädsla skulle den kunna lyda något i stil med: signal i förväg mot smärta och fara.

Grunden och nyttan till vår rädsla

Rädslor kan vara medfödda eller inlärda. Hos människan är det ovanligt med medfödda rädslor, men hos spädbarn kan det exempel observeras inbyggda reflexer mot att falla och föremål som närmar sig snabbt. De flesta rädslor är alltså inlärda. Därutöver finns en tredje kategori, de latenta rädslorna, vilka är sådana vi är extra benägna att utveckla. Här ingår sådant som spindlar, ormar och trånga utrymmen. Särmärkena hos dessa latenta rädslor pekar på evolutionära samband.

Våra mänskliga förfäder som levde i naturen var betydligt mer sårbara än många andra djur. Därför behövdes rädslan som varningssystem för allahanda faror. I stället för vassa klor eller blixtsnabba förflyttningsmöjligheter utvecklade människan en stor hjärna. En stor hjärna kan inhysa mängder av rädslor. Förutom det reflexmässigt primitiva alarmsystemet kan den avancerade människohjärnan genom kalkylerad begrundan uppfatta andra slags faror. Förståelsen av farorna gjorde att vi i än högre grad kunde undvika dem och kompensera för våra andra naturliga brister.

Vi lever inte längre med rovdjur som ständigt livshotade faror och det finns betydligt färre saker i omgivningen att se upp för. Den evolutionära utvecklingen framskrider dock mycket långsamt och gör känslan av rädsla till ett arv vi måste dras med. När livshotande faror inte längre är realiteter utvecklas i stället rädslor för ”pseudo-faror”, något som fobier är exempel på. Att vi behållit kontakten med vår mest ursprungliga känsla är dock inte enbart en nackdel. Ett bevis är att den moderna människan har begagnat sin rädsla mot sjukdomar och död till att framställa botemedel i form av mediciner.

Vad som är en negativ aspekt av rädslan är hur den kan sprida förödelse mellan artfränder. Konkurrensen mellan människor frammanar rädslor som skapar ett krigiskt lynne. Människan har på sin väg att bättre kunna skydda sig mot djur och jaga dessa skapat redskap, vilka har kunnat brukas mot fientliga grannar inom samma art; i förlängningen har redskapen utvecklats till vapen som kan förgöra arten som helhet.

Reaktion på rädsla

En vanlig reaktion vid rädsla är att vi står blickstilla. Detta går igen hos många andra djur och handlar om orörligheten som medel att undkomma genom att hotet inte lägger märke till oss eller tror att vi inte lever (t.ex. brukar spela död vara ett råd som ges inför ett potentiellt möte med en björn – men de flesta av oss kommer troligtvis vara för rädda för att följa rådet, ironiskt nog).

En stark rädsloreaktion har även andra syften, som att vi lägger all vår koncentration på den aktuella faran, vilket får våra sinnen att skärpas. Våra pupiller vidgas, vilket gör att vi i bästa mån kan utvärdera farans karaktär. Våra muskler spänns, vilket gör att kroppen förbereder sig för att kunna agera snabbt och kanske kraftfullt. Alarmreaktioner som dessa är till för att maximera våra chanser att komma ur situationen med minsta möjliga skada.

Inom psykologin används begreppet sensibilisering om vad som händer i oss då vi är mottagliga för faror och kan uppleva stark fruktan. Man skulle kunna säga att vi befinner oss i ett tillstånd där vi är lättskrämda. Nyttan det medför är att vår beredskap och reaktionssnabbhet ökar.

Sensibiliseringen är till exempel märkbar då vi genomkorsar ett skogsparti nattetid. Om vi inte kan se omgivningen kommer vi eventuellt vara på helspänn inför vad som kan finnas omkring oss. Varje litet prassel från buskar eller andra ljud kan få oss att hoppa till. Detta är välbekant från filmer: någon tycks höra ett ljud i mörkret och så plötsligt uppdyker något som triggar dennes överraskningsreaktion. Men så visar det sig bara vara bara en katt, vilket är en kliché i filmsammanhang, tänkt att få åskådarna att rycka till och för detta förstärks effekten med rätt kameravinklar och spänningsfylld musik.

Motsatsen till sensibilisering är habituering, vilket är ett tillstånd där rädslan minskar. Det kan vara när vi har vetskap om att prasslet i den mörka skogen enbart berodde på en katt och situationen skiftar till mindre hotfull. När habituering sker som ett mer långvarigt tillstånd kan man säga att vi blivit avtrubbade för händelser, vilket är fallet i vissa yrken där otäcka situationer är frekventa.

Mycket av vår rädsla kommer från det primitiva alarmsystemet lokaliserat i den del av hjärnan som funnits längst. Först senare har den del av hjärnan som är belägen vid pannloben utvecklats med rationellt tänkande. Det primitiva alarmsystemet är ofta kategoriskt och varnar urskillningslöst för faror som till exempel ormar, trots att alla ormar inte är farliga. Men det finns uppenbara fördelar med detta kategoriska alarm då vi kanske bara har ett ögonblick på oss att undvika faran när den är på riktigt.

Utvecklingen av vår hjärna och särskilt framväxten av ett rationellt tänkande har bidragit till vår arts utveckling. Tack vare ett rationellt tänkande kunde vi överkomma rädslan för elden som det primitiva alarmsystemet varnar för. Den uppdaterade hjärnan kunde förstå att elden också kunde vara till nytta. Till stor nytta skulle det visa sig: att kunna kontrollera elden gav oss primärt värme, men vidare ett medel för tillblivelsen av civilisation och teknologi.

Psykiskt lidande som en följd av rädslor

"Eftersom framtiden kan medföra katastrofer är den alltid föremål för åtminstone en svag känsla", skriver Rush W. Dozier i sin bok om rädslan. Som en konsekvens av vår avancerade hjärnas förmåga att inhysa rädslor kommer den rationella delen av hjärnan utveckla reaktioner för hypotetiska faror på ett annat sätt än den primitiva delen som varnar vid direkt fara. Den rationella hjärnans sätt att handskas med rädslor kan frammana såväl medlidande som psykiskt lidande.

Vi lider med andra, vi oroar oss över närstående och oss själva. Vi kan antecipera faror, vilket innebär att vi kan uppleva psykiskt lidande redan i förväg gällande potentiella sjukdomar och vår egen död. Detta resulterar i oroskänslor och ger insyn i en existentiell tillvaro.

Oron kan ta sig oproportionella former för vissa som tenderar oroa sig även över oegentliga faror, hypokondri är ett exempel. Den rationella hjärnans alarmsystem är bas för ett större register av rädslor och kan ses som ett nödvändigt ont som ofrånkomligt skapar psykiskt lidande i olika portioner.

Ångest är produkt av den rationella delen av hjärnans alarmsystem. Vårt medvetande har på gott och ont en stor förmåga att upptäcka, förstå och tyda omgivningen där en del förvandlas till sådant som skrämmer.

Källor

• Dozier, Rush W. (1998), Rädslor (övers. Gun Zetterström)

Artikel publicerad: 2023.05.11
Författare: Oskar Strandberg

Tillbaka till toppen av sidan | Alla artiklar