Lidande hos kropp och själ

Vår utvecklade förmåga att uthärda vad vi inte kan undfly.

Lidandet kan inte mätas objektivt utan vi upplever vårt lidande på ett högst relativt vis medan vi med tiden vänjer oss alltmer vid olika förhållanden. Ur ett evolutionärt perspektiv är det en nödvändig restprodukt från den process som förbättrat våra överlevnadschanser.

Strimmor av hopp i det svåraste av lidande

I skildringen av sin tid i olika koncentrationsläger under andra världskriget beskriver Viktor Frankl hur en transport till koncentrationslägret i Dachau medförde i det närmaste glädjefnatt. Det låter märkligt, men föranleddes av lättnaden att transporten inte gick till Mauthausen som de i vagnen oroligt föreställt sig.

Som fånge i ett av de tyska koncentrationslägren under andra världskriget – en av de värsta tänkbara livssituationerna att tänka sig – uppstår nya skalor över lidande och tacksamhet. Reaktionerna uppvisar de psykologiska mekanismer av anpassning som gör sig gällande även under de värsta förhållanden. 

En annan upplevelseskildring av koncentrationsläger under andra världskriget finns i boken Mannen utan öde av Imre Kertesz. Även Kertesz beskriver bland all fasa också glädjestunder, vilka alltså inte helt saknades honom i denna tillvaro. Liksom för Frankl fanns vetskapen om att situationen kunde varit ännu värre. Huvudpersonen i Kertesz självbiografiska roman transporterades först till Auschwitz där han inte blev en av de som sållades ut för att dödas utan ansågs fysisk duglig att skickas vidare till ett arbetsläger.

Att betänka är att både Frankl och Kertesz överlevde tiden som lägerfångar. De gick inte under och kanske bidrog deras respektive psykologiska disposition: att de kunde härda ut (något Frankl också berör i sin skildring).

Vi är utelämnade åt lidandet

Att det under evolutions lopp inte givits oss denna välsignelse tyder på att vi som art haft mer att vinna på lidandet än tvärtom.

Vi kan varken stänga av fysisk eller psykisk smärta. Alltså är vi ovillkorligt mottagliga och utelämnade åt lidandet. Vi kan inte undfly kroppsliga plågor (utan hjälp av kemiska substanser eller möjligen till viss del genom att förleda tankarna till annat), och vi kan inte helt mota plågsamma tankar från att göra sig påminda.

Att det under evolutions lopp inte givits oss denna välsignelse tyder på att vi som art haft mer att vinna på lidandet än tvärtom. Lidande som orsakas i form av smärta har varit ett nödvändigt alarmsystem. Eftersom miljön vi vistats i inbegripit faror som hotat vår existens och funktionsduglighet har det varit till vår fördel att reagera i form av olust när vår kropp utsatts för sådant som kunnat skada den. Det hade knappast varit till vår fördel om vi ”sluppit” reagera. Om en råtta börjar gnaga på vårt ben när vi ligger och sover vill vi gärna få reda på detta omedelbart genom smärtsignaler som skickas till vår hjärna från huden. Det är uppenbart att priset vi får betala i smärta överträffar alternativet där vi först efter uppvaknandet upptäcker att en stor del av köttet på vårt ben är bortgnagt.

Likaså visar sig den psykiska smärtan i form av själsligt lidande vi undergår vara en nödvändighet. Den förmåga vi utvecklat till abstrakt tänkande som att föreställa oss framtiden skapar en tillvaro som ibland inbegriper mentala spänningar. Vi vet ofta mer än vi vill veta om somliga saker, men det är en biprodukt vi måste acceptera för att ha reda på nödvändiga saker. Om vi inte kunnat ta med eventuella negativa scenarier när vi kalkylerat om exempelvis en hydda kommer klara ett oväder eller om ett läger för natten kan bli utsatt för angrepp från rovdjur hade vi saknat förmågan till framförhållning och varit helt i ödets grepp.

Att uthärda smärta

Två metoder brukar nämnas för att reducera upplevelsen av smärta. Den ena är att koncentrera sig på något annat och därigenom minska fokus på smärtan. Till exempel att fantisera på saker och på så sätt delvis förflytta sig med tankarna från tid och rum.

Vid väldig smärta har det visat sig att denna metod inte fungerar då smärtans intensitetsgrad hindrar personen från att ”förflytta sig” bort från den i tankarna. Då är det bättre att uppmärksamma smärtan, men i görligaste mån försöka uppfatta den som uthärdlig och på så sätt lura sig själv och uppnå smärtlindring.

Mer läsning: Vår förmåga till anpassning

Källor

Artikel publicerad: 2023.09.03
Författare: Oskar Strandberg

Tillbaka till toppen av sidan | Alla artiklar