Vår förmåga till anpassning

Hur våra reaktioner förstoras av förväntningar och bedarras av erfarenheten.

Våra känsloreaktioner är inte objektiva utan relaterade till erfarenheter. I undersökningar över hur invånare i skilda länder uppfattar sin lyckograd är resultaten ibland anmärkningsvärt jämna. De återspeglar inte alls den spridning i materiell livstandard eller trygg livsmiljö som råder. Människor i fattiga länder känner sig inte betydligt olyckligare än de i rika länder. Detta beror till stor del på att de snarare jämför sig med människor i sin omgivning än med andra i rikare länder medan människor i rika länder mer jämför sig med varandra än med människor i svårare förhållanden.

Till och med under helvetiska förhållanden som krig lyckas vi med tiden förlika oss med betingelserna. Ernst Jünger ger en skönlitterär gestaltning av sina erfarenheter som soldat under första världskriget I stålstormen: ”Årstiderna avlöste varandra, det blev vinter och sommar igen, och man låg ständigt i krig. Man hade blivit trött och vant sig vid krigets ansikte, men just för att man vande sig såg man händelserna i ett dämpat och annorlunda ljus. Man bländades inte längre av fenomenens våldsamhet på samma vis.”

Förväntningar och besvikelser

Vi anpassar oss till nya situationer medan det som avgör vår känsla för något går via våra förväntningar. Vi blir inte nödvändigtvis besvikna över något negativt när vi inte förväntar oss något positivt. Är vi däremot inställda på att något positivt ska hända blir vi besvikna om det uteblir. I takt med att förväntningarna stegras kommer besvikelsen bli mer kännbar om vi berövas det förväntade.

Men hur mycket besvikelsen än blossar upp är det en tillfällig stormning inom oss. Den anpassningsförmåga vi besitter ser, på gott och ont, till att de stora känslorna förflyktigas.

"Vår logik driver oss alltid till anpassning", skriver psykologen och filosofen Rollo May ifråga om det paradoxala att vi inte kan njuta fullt ut av något. Vi vet att vi kommer mista det en dag. Omvänt kan vi inte lida fullt ut av smärtan då dess manifestationer delvis drivs av kontraster som är övergående; smärtan är dömd att mättas genom vårt sätt att motta nya sinnesintryck och på det fragmentariska sätt vi minns bakåt.

Den föreställda lyckan blir inte den realiserade lyckan

Vi kan drömma om miljonvinsten eller den stora förälskelsen som lyckosprång nästan bortom våra förstånd. På förhand kan vi inför sådana scenarier tänka oss ett nästan evigt extatiskt rus i våra liv. Det gör vi eftersom vi står på en plats (där händelsen inte skett) och spejar mot en annan (där händelsen har skett).

Föreställ dig att vi mirakulöst vinner ett par miljoner. Nu sprängs nästan vår lyckotröskel. Men snart, efter att den initiala lyckan nått kulmen, har vi utan vi insett det förflyttat oss till den nya platsen (där händelsen har skett). Vi befinner oss dessutom där hela tiden, vilket upplöser den tidigare kontrasten mellan de båda platserna. Därför kommer förändringen som inträffade avta i styrka – det är omöjligt för oss att oändligt uppleva förändringens överrumpling (från att inte ha vunnit till att ha vunnit). Vi befinner oss efter händelsen och inte längre i händelsen. 

Detta kan knytas till det psykologiska begreppet hedonisk anpassning (hedonic treadmill), vilket beskriver hur vi anpassar oss till nya förhållanden. Den engelska termen (som ibland också används i svenska texter) hedonic treadmill beskriver bildligt hur vi likt en väderkvarn rör oss fast förblir på samma plats med innebörden att vår långsiktiga lyckonivå inte påverkas nämnvärt av livshändelser.

Förr och nu

I boken Sapiens gör Yuval Noah Harari reflektionen att vi inte kan förmå oss att leva oss in i våra förfäders emotionella situation. Vi kommer ofrånkomligen applicera våra förutsättningar på deras situation. Han anger som exempel kroppshygien. Det är lätt att tänka att människor förr i tiden ständigt borde känt sig smutsiga då de inte kunde duscha eller ta ett bad med tvål. Men detta ingick inte i deras referenshorisont. De var vana vid känslan och lukten från oregelbundna bad. Harari skriver att schimpanser sällan tvättar sig och att ”många små barn i överflödssamhällen tycker illa om att duscha och det krävs år av fostran och disciplinering för att få dem att anamma denna förment tilltalande vana.”

Anpassningsförmåga har varit grundläggande för vår arts överlevnad. Att den varit av stor vikt under tusentals år kan vi märka av i våra mentala liv, den återställer ständigt balansen mellan toppar och dalar i den känslomässiga turbulensen. Den får oss att bli relativa snarare än absoluta i våra känslor.

Källor

• Jünger, Ernst (2011), I stålstormen, (övers. Urban Lindström)
• May, Rollo (1998), Modet att skapa, (övers. Margareta Edgardh)
• Noah, Yuval Harari (2015), Sapiens: en kort historik över mänskligheten, (över. Joachim Retzlaff)
• Bilden ovan är en modifiering av en bildgenerering av DALL·E 3

Artikel publicerad: 2020.04.24, uppdaterad version: 2025.09.13
Författare: Oskar Strandberg

Tillbaka till toppen av sidan | Alla artiklar