Definition av det psykologiskt onormala

Hur bestämmer vi vad som är normalt och friskt hos individen?

Vad som hos en individ kan betraktas som normalt beteende och tvärtom vilar inte på säkra objektiva definitioner utan på normer som snarare karaktäriseras av godtycklighet än precisa avgränsningar. Det går alltid att invända mot vad som anses utgöra ett normalt mänskligt beteende.

Att betona det ungefärliga och relativa i synen på vad som är normalt är en del i det humanistiska synsättet. Samtidigt kan det inte minst i psykiatrisk tillämpning finnas skäl att i någon mån kunna ringa in vad som eventuellt är att tyda som tecken på avvikande beteende ifall detta innebär personligt lidande och social dysfunktion.

De psykologiska perspektiven kan alltså skilja sig åt i definieringen av vad som betraktas som normalt hos en individ, men följande punkter anger en typisk ram:

• Kontroll över sitt beteende – en normal person förväntas kunna kontrollera sitt beteende i stort, där till synes okontrollerbara beteenden sker undantagsvis.
• Realistisk verklighetsuppfattning – att kunna ha en någorlunda objektiv syn på sig själv sett till sina förmågor. Detta kallas ibland självinsikt (en skiljelinje dras mellan psykiskt sjuka personer som äger eller saknar sjukdomsinsikt).
• Självkänsla – att i viss eller hög mån acceptera sig själv och känna sig accepterad av omgivningen. Bristande självkänsla finns ofta hos personer som är socialt avvikande.
• Vara en del av känslomässiga relationer – att ha nära relationer till andra människor eller vara förmögen till detta.
• Att kunna sköta vardagsbestyr – till exempel förmåga att kunna klara av det som ingår i att vara anställd eller att ta hand om egna barn.

Det är svårt att ringa in kriterier för normalt beteende genom punkter som ovanstående och det går antagligen i varje fall att hitta motargument. Inte heller är gränslinjen där det normala övergår i något onormalt enkel att peka på. Acceptansen skiljer sig för vad som anses normalt beroende på sådant som miljö, kultur och ålder.

När det gäller allvarligare fall av psykiska sjukdomar är det oftare lättare att ställa diagnos på ett beteende som onormalt. Då kan det röra sig om ett beteende som är farligt för personen och/eller för omgivningen.

Vem är normal och frisk?

Vad det innebär att vara normal och – ur en mental aspekt – frisk bestäms i hög grad utifrån en normerande mall. Normalisering sker genom att jämföra med vad en större majoritet uppvisar för beteenden och avvikelser från detta utgör tecken på bristande normalitet.

Indelningar utifrån sådana premisser kan självfallet kritiseras. En som gjort det är psykologen Erich Fromm som menat att vad som är att beteckna som normalt eller friskt kan definieras på två sätt.

Det ena är normalt från samhällets synpunkt: en person kan kallas ”normal eller frisk, om han är i stånd att fylla sin uppgift i samhället, vilket konkret främst är att denne arbetar enligt samhälleligt mönster samt medverkar till dess fortbestånd genom att bilda familj.”

Det andra sättet utgår från individen själv och betecknas då av att nå en önskad utveckling och lycka för sig själv. Fromm tillägger att samhället inte är beskaffat på ett sådant sätt att det möjliggör för båda dessa sidor, det finns ”en klyfta mellan det harmoniskt fungerande samhället och individens fulla utveckling”.

På grund av denna klyfta menar Fromm att man måste skilja mellan de olika synsätten om mental hälsa, men det är vanligt att det flesta utgår från samhällets norm i frågan.

Den, enligt samhällets norm, välanpassade individen är enligt Fromm detta ”enbart på bekostnad av en självuppgivelse” där ”allt verkligt individuellt och spontant kanske gått förlorat”. Den anpassade har försökt uppfylla det som denne tros förväntas av honom eller henne och alltså förlorat något av sin individualitet.

Psykiatrins definitioner

Inom psykiatrin framställs det ofta som någon antingen är mentalt frisk eller lider av en psykisk åkomma. Av pragmatiska skäl är det tvunget att precisering görs, men i själva verket vore det sannare att se det som en fråga om grad.

I handböcker inom psykiatrin görs försök att klargöra vad som krävs för att anses psykisk sjuk genom att kvantifiera. Till exempel kan det heta att ett tillstånd ska utsträckas över ett visst antal veckor eller ett symptom ska visa sig ett visst antal gånger. Men sådana kvantifieringar kan aldrig göra anspråk att vara exakt giltiga utan måste tillgripas för att något så när ställa upp kriterier och göra gränsdragningar.

I DSM-5, den mest anlitade diagnosmanualen kring psykisk sjukdom märks förvisso en indelning i grader (t.ex. lindrig grad, medelsvår grad och svår grad) baserat på antalet uppfyllda kriterier. Men även detta förblir i hög utsträckning fråga om kvantifiering.

Av samma anledning bör statistiska uppgifter ses på med viss skepsis. Till exempel en uppgift som "Andelen människor som är deprimerade ökade signifikant från 2019 till 2020 världen över. I Sverige steg andelen som led av depression till 30%" (Källa: Svea KBT) bör inte tolkas som precisa utan som en beräkning baserade på vissa specifika, men oundvikligen till viss del godtyckliga, parametrar.

Källor

• Karlsson, Lars (2012), Psykologins grunder (5e uppl.)
• Fromm, Erich (1943), Flykten från friheten (övers. Tore Ekman och Alf Ahlberg)

Artikel publicerad: 2023.06.21
Författare: Oskar Strandberg

Tillbaka till toppen av sidan | Alla artiklar