Människan som individ

handavtryckDet man kallar att vara en individ utmärks av att agera på självständiga grunder och inte blott vara en förlängning av sin sociala miljö. Det individuella ges uttryck i motivationen att hävda sin egen vilja.

Ordet individ kommer från det latinska individuus med den ursprungliga betydelsen ´odelbar´. Det kan jämföras med engelskans independent som betyder oberoende (ibland används ordet karaktär om den moraliska sidan i personligheten, man säger att någon har bra/stark, dålig/svag karaktär; det kan även vara i betydelsen att "sakna karaktär" som en brist på självkontroll).

Inom filosofin och psykologin förekommer termen individuation. Hos psykologen Carl Gustav Jung utgör individuationsprocessen en väg mot att utveckla självet till att bli större än jaget.

Det finns en smärtsam sida av att vara en oberoende människa. Redan hos barn gör detta sig gällande i separationsprocessen från modern. Fast trots att vi måste lösgöra oss från vår närmaste koppling, modern, och finna en större självständighet i takt med att vi utvecklas blir vi aldrig helt oberoende. Vi kommer alltid i någon grad uppgå i sociala miljöer – detta gör också att vi blir till på nytt, fast som en del av något utanför oss själva.

Beroendet av medmänniskor

I sin roman Hoppa hage frågar sig Julio Cortázar: ”Vem äger sig själv på allvar”. Han syftar på en absolut ensamhet där man inte kan få ut något av sällskapet med sig själv och tvingas uppsöka vänskapen eller äktenskapet för den absurda ynnesten att i stället vara ensam bland andra. Cortázar skriver: ”så ledde paradoxalt nog höjden av ensamhet till höjden av flockmentalitet, till den stora illusionen om en annans sällskap, till den ensamma människan i speglarnas och ekonas sal”.

Inte ens de av oss som trivs allra bäst med ensamheten föredrar total isolering under en längre tid. Även de som ofta vill hålla sig ifrån omgivningen har behov av att kunna spegla sig i andra för att befästa deras individuella särart. Paradoxalt nog är det grundläggande för vår identitet att vi kan göra en avstämning med det som finns utanför oss själva; total isolering kan vara förödande för vår psykologiska status på många plan.

Det individuella och det unika

Vi kan kallas unika individer i den mån våra erfarenheter aldrig helt överensstämmer med andras.

Det ska inte sättas likhetstecken mellan individualitet och unicitet. Det individuella är snarare förankrat i en självständighet kontra omvärlden. Frågan om vi är unika som personer är dock både vanlig och intressant.

Vi kan kallas unika individer i den mån våra erfarenheter aldrig helt överensstämmer med andras. Och våra erfarenheter är trots allt en viktig del i vår personlighetsprägel.

Det kan därför hävdas att vi är unika i våra egenskaper och beteenden, fast genom våra kontakter med människor kommer sakta men säkert en del av vår särprägel att utplånas. De ömsesidiga beroendeställningar som ofrånkomligt uppstår sinsemellan oss människor ger oss på köpet osjälvständighet. Det sker dels direkt genom att vi påverkas av andras beteenden, dels indirekt då vi nödgas till eftergifter för att upprätthålla samexistenser.

Författaren Karl-Ove Knausgård skriver i en av sina romaner om synen på det unika hos varje människa som något av en frampressad illusion: ”Det är en social säkerhetsmekanism, för vi uppfostras att tro att vi är unika, att vi verkligen hävdar oss själva när vi säger eller gör något speciellt, fast vi egentligen är så gott som alltigenom lika, egentligen är så gott som identiska, och för att inte krossas under den realiteten, som ju pulvriserar alla tankar om vilka vi är, upphöjer vi alla människor som på ett eller annat sätt utmärker sig, alltså överskrider det generella, om de så springer väldigt fort, hoppar väldigt långt, skriver väldigt bra, sjunger väldigt vackert eller ser väldigt bra ut.”

Oförmågan att vara unika kommer sig av att vi har formats till gruppvarelser, som sådana har vi medfödda tendenser att imitera omgivningen. Evolutionärt sett har vi haft mycket att tjäna på att ta efter sådant som andra gör ifall det underlättar för vår överlevnad. I vår moderna värld kan detta avspeglas på helt andra sätt, till exempel genom att modeväxlingar sveper fram och påverkar mångas sätt att klä sig.

Den osjälvständiga människan

Psykologen Erich Fromm ifrågasätter människan som varandes i stånd att ”tänka egna tankar”. Han tillskriver friheten från auktoriteter som den yttre förutsättningen till egensinnighet, men den inre förutsättningen saknas då ”vi inte är i stånd att hävda vår egen individualitet”.

Fromm ser i stället hur människor ofta vänder sig bort från frihetens möjligheter genom att underkasta sig likriktning. Individen blir del av en likriktning där hennes miljö formar henne samtidigt som hon själv tror sig vara fri och självständig.

Om detta skriver han: ”Vi är (…) fascinerade av den ökade friheten från makter utom oss men är blinda för de inre fjättrarna”. Fromm menar att vår strävan efter ökad frihet inte enbart kan vara inriktad på yttre rättigheter i form av en traditionell frihet ”utan vi måste erövra ett nytt slags frihet, en som låter oss förverkliga vårt eget väsen”.

Särart och dess värde

Idag lever vi sammanvävda i kulturer som är stadda i förvandling, globalt besmittade har de delvis blivit avbilder av varandra.

Personlig särart tycks alltså gå förlorad i kontakten med andra. Om vi på nytt intar ett evolutionärt perspektiv kan det argumenteras för att oändlig differentiering i det mänskliga knappast utgör ett stort värde för arten.

Idag lever vi sammanvävda i kulturer som är stadda i förvandling, globalt besmittade har de delvis blivit avbilder av varandra. Representanter från olika delar av världen kan antas vara mer lika idag än de varit förr.

Psykologen och filosofen Rollo May: ”Att vara uppriktig är att vara ensam i den bemärkelsen att man ´individueras´. Man griper tillfället att bli sig själv och ingenting annat än sig själv. Det är ensamt till en början att vara sig själv och att tala utifrån sitt eget centrum”. Metoden att vidmakthålla sin individuella särart tycks enligt honom vara en ståndaktighet mot påverkan från sin miljö. Att, för att tala med Mays ord, ha förmågan att stanna kvar i sitt eget centrum.

Nästa artikel: Massbeteenden

Källor

  • Cortázar, Julio (1963), Hoppa hage (övers. Peter Landelius)
  • Knausgård, Karl-Ove (1943), Min Kamp 6 (övers. Rebecca Alsberg)
  • Fromm, Erich (1943), Flykten från friheten (övers. Tore Ekman och Alf Ahlberg)
  • May, Rollo (1995), Frihet och öde, (övers. Margareta Wentz-Edgardh)

Artikel publicerad: 2018.08.22
Författare: Oskar Strandberg


Tillbaka till toppen av sidan | Alla artiklar