Gruppdynamikens mekanismer

Hur vi omskapas socialt genom omgivningens tryck.

Gruppdynamik var ett begrepp som först myntades av socialpsykologen Kurt Lewin. Lewin använde också termen feedback för att beskriva responsen en person får av sin omgivning. Att människan är en social varelse märks i hur denne speglas i omgivningens ögon och hur det egna jaget därigenom internaliseras. Ett beteende blir på så sätt till delvis utifrån omgivningens respons.

Det är svårt för att inte säga omöjligt att vara immun mot omgivningen i ett socialt perspektiv. Hur samspelet med gruppen påverkar beteenden hos personer i gruppen är vad som utgör en gruppdynamik.

Asymmetrier i gruppen

I alla grupper råder en asymmetri som innebär att förutsättningarna inte är desamma för alla inom gruppen. Några av medlemmarna är tongivande och intar ledarroller eller åtminstone hamnar i en ställning där deras åsikter blir mer hörsammade än övrigas. Andra befinner sig lägre i hierarkin och de tar eller ges inte lika mycket plats. Medan vissa finner detta acceptabelt, de trivs med att inte stå i fokus, upplever andra en otillfredsställelse med den underordnade positionen.

Utifrån dessa villkor som i stort sett råder i alla grupper i varierad grad kan det ifrågasättas om samma krav bör ställas på alla i gruppen. Det kan tyckas orättvist att kräva samma engagemang inför gruppsamarbetet från de med en låg position. Detta perspektiv tenderar dock försummas och de som inte helhjärtat anammar gruppens mål ifrågasätts.

Ofta resulterar avvikande beteende hos medlemmar i en låg position i gruppen. För avvikande uppstår lättare bristande motivation att engagera sig i gruppens förehavanden eftersom denne tvingas foga sig och göra avkall på sin personlighet. Beroende på styrkan i den egna självidentiteten är personer olika benägna att anpassa sig till den övriga gruppen. En alltför stor inordning kan leda till försvagad självbild medan ett motstånd mot anpassning kan leda till social isolering.

Gruppdynamikens evolutionära bakgrund

Gruppdynamiken har en stor kraft i det den kan omforma individer och göra dem mindre avvikande, vilket bidrar till en högre grad av intressegemenskap. Det blir därför svårt för individer med avvikande uppfattningar att med framgång invända mot de tendenser som råder i gruppen. Med en något krass formulering skulle man kunna säga att det enskilda går antingen under i gruppen eller tvingas bort från gemenskapen.

Denna sociala process har en given evolutionär bakgrund. Människans framgång som art vilar i stor utsträckning på hennes enastående förmåga att samarbete, något som underlättas av att alla drar åt samma håll. Människor hade i forna tider betydligt större chanser att överleva och frodas i homogena grupperingar och denna fördel i överlevnadssynpunkt har under tusentals år format oss. Däri ligger skälen till varför vi idag uppvisar starka sociala tendenser att sluta oss i grupper och sträva mot en likriktning. Likriktningen får samtidigt inte vara överdriven. Utrymme för skillnader som medför kompletterande resurser åt gruppen samt skillnader som gör att en ledare kan utses gör gruppen mer effektiv.

Gruppsamarbete kräver uppoffring och det är därför människan kan ses som altruistisk snarare än egoistisk, även om båda sidorna framträder. Den altruistiska fördelen är likaså märkbar i större gruppbildningar såsom mindre samhällen där ett samarbete inte ständigt pågår, men där mänskliga förbindelser innefattar tjänster och gentjänster. Den som ställer sig utanför detta givande och tagande saknar bundsförvanter den dagen nöden inställer sig. 

Social uteslutning

En av gruppdynamikens avarter är social uteslutning, en mekanism som följer av att medlemmar i gruppen värderas efter vad de kan tillföra. I förhistoriska sammanhang kan detta ha handlat om duglighet att samla in föda. I modern tid är det mer en fråga om att förfoga över sociala egenskaper som andra i omgivningen sätter värde till, men kompetens spelar förstås fortfarande in och i vilken grad avgörs av omständigheterna.

Somliga kommer ofrånkomligen hamna utanför den sociala gruppen i vad som ibland är en skoningslös uteslutningsprocess. Alternativen för den uteslutne blir att söka sig till en ny grupp, ofta en grupp som står på en lägre plats i hierarkin av grupper, eller att hamna i ett socialt utanförskap på egen hand.

De grupper som står lägre på den hierarkiska skalan är ofta mindre väl fungerande. Medlemmarna i dessa grupper är sällan lika motiverade att ingå i gruppen och hyser inte känslan att vara priviligierad som tillhörande en lågpositionerad grupp. Att gruppen är mindre väl fungerande beror också på att dess medlemmar i regel har sämre social förmåga, vilket ofta varit grunden för att de hamnade i gruppen från början.

Rädslan för att bli utesluten i en överordnad grupp medför därför en rad av beteenden hos dess medlemmar. Däribland försiktighetsåtgärder som att internalisera ett beteendemönster som minskar potentiell friktion. Detta kan ge upphov till ett utbrett likriktningssymptom bland individer som liknar varandra i beteende och åsikter. I underordnade grupper där mindre står på spel inför risken för uteslutning kan dessa inslag vara mindre märkbara med följden att grupper ofta är mer heterogena. 

Artikel publicerad: 2024.06.30
Författare: Oskar Strandberg

Tillbaka till toppen av sidan | Alla artiklar