Förälskelse ur ett vetenskapligt perspektiv

Vad tänder och släcker förälskelsens gnistor?

En förälskelse brukar förknippas med svallande känslor och lyckorus. På ett långt mindre romantiskt plan går förälskelsen att förklara utifrån biologiska processer. Då handlar det i stället om substanser i hjärnan och hormoner i det endokrina systemet.

Bland de substanser som sammankopplas med förälskelsen ingår neutrofiner. Nyförälskade har en hög koncentration av neutrofiner, men nivån av sjunker med tiden. Forskare uppskattar perioden med extra höga koncentrationer till 1,5 till 2 år. Det blir därför det vetenskapliga svaret på hur länge förälskelsen varar.

Detta behöver inte betyda att förhållandet småningom dör ut eller att viljan att vara tillsammans upphör, men det styr förälskelsen till att övergå i en ny fas. I denna fas ersätts neutrofiner med oxytocin. Enligt vissa forskare är det särskilt ämnet oxytocin som utsöndras då vi tycker om någon mycket. Det behöver inte röra sig om förälskelser, i experiment har det till exempel visat sig att mammor utsöndrar mer oxytocin när de är i närheten av sina barn.

Växlingens lag

Intensiva förälskelser mellan två personer måste ha inslag av ambivalens. Total harmoni kan inte råda mer än temporärt och spänningar är ofrånkomliga. Kärleken mellan två personer genomgår flera faser och kommer alltid inbegripa konturer som inte passar ihop likt ett puzzel, menar sociologen Francesco Alberoni som har invändningar mot de kärleksterapeuter som enligt honom inte har något recept att ge par utan bara gamla påhitt. Att tro sig kunna ge ett par nyckeln till ett välfungerande förhållande utan slitningar kallar Alberoni i sin bok Förälskelse och kärlek för ”nonsens på den existentiella upplevelsens nivå”.

Vi har ibland inget annat val än att offra en del av oss själva för att bibehålla de starka känslorna för den andre i relationen. Detta kan i sista skedet leda till självförintelse, menar Alberoni som beskriver en sida hos kärleken som en ”kamp” i vilken båda parter försöker ”framhäva det bästa hos sig själva”. Men det vi försöker framhäva är inte alltid vad som behagar partnern och när denna påpekar detta kommer vi nästan alltid vara beredda att ändra oss och vår självbild. Alberoni skriver: ”På så vis tvingar båda två sina åsikter på partnern och förändrar sig själv för att behaga denne”.

Överansträngd tillgivenhet

Den franske författaren Alfred de Musset utslungade på 1800-talet de bevingade orden ”Kärleken lever på svältkost och dör av vällevnad.” Denna drastiska summering kan tolkas som att kärleken bäst bevaras då relationen tvingar de involverade till viss försakelse. Konkret kan detta illustreras med en relation som först frodas med oregelbundna möten och som försvagas när den förändras till regelbundna möten.

Ifall detta äger sanning har förälskelsen mer att förlora än att vinna, den lever så att säga på lånad tid.

En del av skeendet som tilltygar förälskelsen bottnar antagligen i att mystiken förvinner när att den andre som var föremål för undran förtydligas när denne utsätts för vardagens återkommande moment. Förutom skingringen av ”mystik” rör det sig förstås om den rena upprepningens nednötande effekt som vi känner från många av livets områden.

Vi vill gärna tro så, men förälskelsen ges inte lov till undantag från vanemässighetens effekter. Det kan rentav vara så att förälskelsen i vissa fall är mer känslig för vanan. Om man betänker hur lite som krävs för att förälskelsens känslor ska svalla upp vore det märkligt om de plötsliga känslosvallningarna som uppstått inte kunde upplösas lika omgående.

Det visar sig att löften om evig känslomässig tillgivenhet med nödvändighet måste betraktas som osanna. En trofasthet må kanske kvarstå i form av äktenskapliga löften, men vi kan inte låsa känslorna kring något hur mycket vi än önskar. De kommer alltid lösgöra sig och sätta av i nya riktningar. Biologiska processer är vad som tänder och släcker förälskelsens gnistor.

Källor

• Alberoni, Francesco, Förälskelse och kärlek (2014, övers. Barbro Andersson)

Artikel publicerad: 2024.10.21
Författare: Oskar Strandberg