Vi skaffar oss saker

Varför vi våndas i konsumtionssamhället.

Det handlade en gång om att äga lyx som var beständig. Det kunde vara guldsmycken och juveler, vilka inte sällan förvarades i kassaskåp. Idag handlar det om något annat, vad sociologen Zygmunt Bauman karaktäriserat som ”omedelbar användning och snabb ersättning”.

Nya varor som i snabb takt avlöser gamla betecknar övergången från produktionssamhället till konsumtionssamhället. I det konsumtionssamhälle som Bauman med flera sociologer beskriver har det att konsumera blivit att instämma i produktens förmåga att erbjuda en enkel väg till lycka, allt som krävs är ett köp.

Konsumtion som meningen med tillvaron

Prylar, komfort och upplevelser som samtliga har en prislapp, är det vad vi mest av allt traktar? Har konsumtion blivit den nya idén om meningen med tillvaron? Kanske borde man i stället kalla det lockbetet till mening.

Det finns nämligen en hake med konsumism som vägen till salighet. Följer man Baumans resonemang kan konsumismen bara utlova lycka så länge en evig otillfredsställelse råder. Den eviga otillfredsställelsen upprätthålls genom att en såld produkt inom kort nedvärderas med uppdykandet av en uppgraderad eller genom skapandet att ett nytt behov. Otillfredsställelsen övergår, om än kortvarigt, i tillfredsställelse när vi tillhandahåller den nya produkten.

Det handlar, skriver Bauman, om att satsa på ”konsumenternas irrationalitet”. I en konsumistisk kultur tänker vi inte ens på att vi köper saker på områden där det tidigare inte ingick transaktioner. I någon grad konsumerar vi kärlek då vi ägnar oss åt nätdejting (enligt Internetsstiftelens rapport Svenskarna och internet 2021 använder 93 % av de som nätdejtar en dejtingsajt eller dejtingapp varav de flesta är betaltjänster), för att nämna ett exempel.

Att inte kunna sluta skaffa nya saker

Vi samlar ihop erforderligt med pengar och köper. Och så vidare genom livet.

Vi lever i en tid där vi lätt börjar med saker och sedan inte kan sluta. Bara för att det finns så mycket att börja med. Vi faller in i ett beteende som devalverar vad vi redan äger. Det är lätt att låta förnumstig eller rörande passé när man kommer med exempel från en förgången tid. Men att ta efter sin egen tid är aldrig något givet och alternativ finns. Tänk till exempel på yxan våra järnåldersförfäder nyttjade. Eller det tennisrack som en ung Björn Borg använde framför ett par garagedörrar. Järnåldersmänniskan och Björn Borg gjorde sant bruk av sina grunkor och det vilade en permanens över deras användande.

Det transitbruk som många numera anammar leder egentligen ingenstans. För Björn Borg ledde det till fem raka segrar i Wimbledon, för ett barn av idag leder det kanske till ett med leksaker fullproppat rum varav de flesta röner övergående intresse. Det är först genom den upprepade användningen som något bestående kan uppstå. Det finns tennisproffs, målare och lindansare, men det finns inga framstående inom bruket av engångsartiklar.

Att hela tiden skaffa nya saker är på det hela ett irrationellt beteende. Vi förslösar pengar utan att utbytet skapar en långvarig förnöjelse. Ju snabbare takt vi kräver avlösning av nästa pryl eller upplevelse, desto snabbare devalvering genomgår dessa i vårt liv.

Vi och fåglarna

Fåglars ihärdighet när det kommer till att bygga bon åt sina ungar kan vara imponerande värre. För en del fågelarter föreligger likväl ett dilemma på byggfronten. De inser inte när boet börjar bli för stort utan fortsätter med outsinlig möda att samla kvistar och annat de hittar för att göra boet större. Till slut blir boet för stort för grenen det vilar mot och rasar ner i marken.

Fågeln har ett styrt beteende vars avsaknad av flexibilitet ibland får den ursprungliga iverns förtjänster att bli till dess förfång. För oss människor å andra sidan kommer händelsen att golvet rasar ner bli en mycket sällsynt erfarenhet hur mycket vi än köper på oss. Poängen är dock en annan. Fastän inga sprickor syns i golven delar vi en del av det styrda beteendets dilemma med fågeln.

Vi flyger in och ut ur boet, om analogin tillåts, med nya prylar som om vi var programmerade att låta detta dominera vårt handlingsmönster. Men vi plockar inte kvistar på marken förstås, vi konsumerar.

För att citera den franske författaren Anatole France: ”Det är bra att samla på saker och ting, men det är bättre att gå ut och gå.” Den fågel som gillar att slänga sig med maximer hade kanske kvittrat: ”Det är bra att samla saker, men ibland är det bättre att återvända till boet utan en pinne i näbben”.