Varför vi blir dem vi är

Därför är vår självidentitet delvis är en illusion.

Livet är vad som växer ihop med oss – genom våra förstahandserfarenheter och genom den agent för ett stycke materia vi kallar jaget. Fast det som manifesteras i egenskap av vårt liv är bara ett av flera möjliga. Därför är människan mer än sitt liv, hon kan sträcka sig utanför det. Hon vill framför allt ha mer och har i längtan oh drömmar varit fjärran det rådande. Om människan bara var sitt liv kunde hon dö lycklig.

Vår ständiga transformering

Vår psykiska kontinuitet är delvis en illusion då vi ständigt transformeras. Kanske anser vi att vi har en tydlig bild av den vi är, men hur många av våra fotavtryck ser vi då vi blickar bakåt? Det är lätt att överskatta sin mentala beständighet eftersom den juridiska identiteten förblir oförändrad liksom utseendet i stort förändras omärkligt.

I själva verket är vi ständigt i farozonen att glömma bort vad som fått oss att bli vad vi är, vilka vägar vi tog och varför vi tog dem. Om vi inte kan se fotspåren från vårt förflutna eller om spåren nästan är upplösta, vad består då vår självidentitet av?

Det är sant att vi inte behöver alla detaljer för att hålla ihop en sammanhängande personlighet eftersom vårt medvetande vilar på en autonom ordning. Däremot behöver vi ständigt rekapitulera för att förbli oss själva. Medan personligheten hålls ihop med ett centrum och en periferi är vi mestadels för upptagna och distraherade att fånga upp signaler från vårt fjärran förflutna. Hur ska vi undvika gå vilse om kontakten med våra tidigare jag-versioner är upplöst?

”Jag är samma person som jag alltid varit” är ett uttryck som inte sägs i avsikten av fullt bokstavligt utan snarare att ens huvuddrag i personligheten förblivit intakta. Den psykologiska förbindelsen mellan delar av vårt liv varierar i styrka medan vi omärkligt ändrar våra planer och förhoppningar inför framtiden otaliga gånger. Vi kommer gå med på den del av förändringen som heter att vi utvecklas eller mognar. Det låter bättre än att vi förändras, men vad är vår existens annat än övergångar i alla riktningar? Vi rör oss delvis slumpmässigt med skiftande smaksinne för världen.

På en mikronivå förändras vi däremot hela tiden (inte bara cellulärt utan även psykologiskt). I varje stund riskerar vi utsättas för intryck som förändrar vår bild av omgivningen eller oss själva.

”Man kan inte stiga ner två gånger i samma flod”, anmärkte den antike filosofen Herakleitos med innebörden att såväl vi själva som vår omgivning förändras och det därför inte går att på pricken återupprepa något. Våra utsikter flyttas oavbrutet: vi är dömda att misslyckas när vi försöker stämma av oss själva i detalj, liksom den vi ska bli ännu är delvis okänd mark för oss själva. Och när vi blickar bakåt blir bilden alltmer ofullständig, ridån sänker sig då vi försöker spela upp filmen om vilka vi var.

Källor

• Bilden ovan är en modifiering av en bildgenerering av ChatGPT DALL·E 3

Artikel publicerad: 2025.02.17
Författare: Oskar Strandberg

Tillbaka till toppen av sidan | Alla artiklar