Lär dig bättre förstå ditt barn för ett givande samspel

Att inse barnets perspektiv och sätta gränser vid konflikter.

I förälderns relation med barn är samspelet viktigt. Det utmärks av hur konflikter hanteras i vilka negativ förstärkning kontrasteras mot bestraffning. I samspelet ingår också konsten att sätta gränser som förälder.

Till skillnad från vuxnas relationer med varandra är vuxnas relationer med barn asymmetriska utifrån ansvarstagande och innehåll i samspelet.

Den ansvarstagande biten är den enkla ur ett psykologiskt perspektiv och de flesta vuxna inträder relativt naturligt i detta. Förståelsen för barnets behov av hjälp och vägledning kan vi dels relatera från vår egen barndom, dels leder våra moders- respektive fadersinstinkter oss till att ombesörja dessa.

Det givande samspelet

För en bra relation behöver den vuxne vara engagerad i samspelet. Ett bristande engagemang som upptäcks av barnet leder till att det inte kan se sig speglad i den vuxnes ögon, vilket kan vara förödande för dess självupplevelse och självbekräftelse.

Barn tycker ofta om att berätta saker för vuxna i sin omgivning och få bekräftelser därigenom. En lyhördhet hos den vuxne kan vara av nödvändighet för att meddelandet ska gå fram. I situationer där barnet berättar något för den vuxne behöver det inte alltid vara det som barnet uttrycker rent bokstavligt som är det huvudsakliga. Det kan ligga annat bakom som är det egentliga motivet.

I samvaron med barn är det viktigt att inte underkänna barnets perspektiv och försöka överföra den vuxnes perspektiv på det enbart för att det upplevs mer rationellt. Den vuxnes roll ska inte vara att leda in barnet i någon anpassningsmall. Barnets behov för att få sitt perspektiv erkänt är viktigt för identitetskänslan och för möjligheterna att utvecklas inte ska hämmas. Då barnets sätt att tackla en uppgift inte framstår som optimal ur den vuxnes perspektiv är det därför viktigt att den vuxne låter barnet pröva sina egna metoder och finnas till hands i stället för att ingripa genom att korrigera.

De bakomliggande orsakerna till ett barns agerande ter sig ibland långt ifrån självklara. En viktig del i att förstå barns agerande i interaktion med en vuxen är barnets beteende som återspegling. Vårt bemötande av barnet påverkar dess bild av sig själv. Det kan få som följd att barnet fogar sig till den vuxnes omsorg, vilket ofta sker till priset av barnets egen integritet. Andra barn godtar inte detta och framhärdar i sin egen syn på saken för att uppehålla sin integritet.

Att hantera konflikter

Negativ förstärkning kontra bestraffning

Vi vet alla vad bestraffning är för något medan negativ förstärkning eventuellt kan behöva klargöras. Negativ förstärkning är att skapa en inlärning hos barnet om vad som inte är bra genom att koppla vår reaktion (t.ex. ”Nej, gör inte så!”) till ett oönskat beteende. Genom att skarpt tillrättavisa barnet när det till exempel vårdslöst slänger en leksak i väggen kommer det – förutsatt att det upplever obehag vid tillrättavisningen – med tiden och efter upprepning, koppla obehaget till sitt beteende (att slänga leksaken i väggen) och upphöra med detta.

Att tillrättavisa barn är att föredra framför bestraffning, även enbart sett till inlärningsaspekten (bestraffningsmetoder mot barn kan förstås medföra en rad andra ogynnsamma följder). Många bestraffningar är en sämre metod rent inlärningsmässigt då dessa ibland gör att barnet kopplar obehaget till något som sker efter den oönskade handlingen (leksaken som slängs i väggen får som följd att föräldern när barnet går för att hämta leksaken igen tar den från barnet).

Barn ogillar att tillrättavisas med höjd röst (vem gör inte det?) och det är mer effektivt att använda en skarp röst än en höjd och irriterad röst vid en tillrättavisning. Att den vuxne ibland höjer rösten kan bottna i en irritation som redan fanns där orsakad av andra händelser och i sådana fall blir barnet utsatt för en oproportionerlig och orättvis reaktion.

Även tillrättavisanden utan att höja rösten kan vara negativa ifall det utförs på ett för barnet kränkande sätt där den vuxne missbrukar sin maktposition.

Att sätta gränser som förälder

Barn behöver någon som talar om vad de får göra och inte göra. Utan sådana riktlinjer kommer barnet bli oförstående för vad som är acceptabelt och själv testa gränserna för att få insikt. Var någonstans gränsen sätts är förenat med preferenser hos den som uppfostrar, men även dessa preferenser kan vara förenade med rådvillhet – att neka ens barn något innebär för de flesta en svår balansgång.

Så här säger specialpedagogen Ylva Ellneby:

Att sätta gränser kan aldrig bli en teknik. Det krävs en djup förståelse för barnets utveckling och behov för att förstå hur man bäst ska kunna hjälpa barnet att växa och utvecklas (…) Realistiska gränser begränsar inte barnet”.

En förälder måste tillåta sig själv vara arg på barnet och visa detta. Ilskan ska ha som funktion att vägleda barnet och det är viktigt att barnet upplever det som en tillrättavisning och inte uttryck för allmänt ogillande eller som en maktdemonstration.

Föräldrar uttalar hot om inställd lek och andra åtgärder

Det är inte ovanligt att föräldrar uttalar hot mot barnet då detta missköter sig. Hoten kan utgå från att om inte barnet genast upphör med sitt ostyriga beteende kommer den planerade utflykten bli inställd eller om barnet uppvisar oönskat beteende efter en utflykt kan hotet utgå från att utflykten aldrig kommer upprepas om inte barnet slutar upp med att bråka. En liknande situation är då barnet inte vill följa med föräldern från dagis och där den alltmer uppgivne föräldern slutligen utbrister ”då går väl jag” i hopp om att barnet ska komma efter av rädsla att bli kvarlämnad.

Dessa sätt att ta sig an ett ostyrigt barn är inte särskilt effektivt om föräldern vill påverka barnets beteende långsiktigt. Dels är hotet som åtgärd destruktivt, dels är det en form av bestraffning och bestraffningen leder sällan till mer än att som bäst ändra barns beteende kortsiktigt.

I regel beror barns motsträvighet på andra saker och det är då bättre att försöka komma på vad dessa bottnar i än att uttala hot. Ett tillvägagångssätt är att med argument beskriva varför det är bättre om barnet gör så i stället för si. Ett vanligt skäl till att konflikter uppkommer mellan barn och vuxna är en olik syn på vad en aktivitet består i. För vuxna består att sätta sig i bilen i en rutin som ska ske under ordnade former medan barn kan uppfatta det som ett tillfälle till lek och aktivitet.

Källor

• Öhman, Margareta (2006), Den viktiga vardagen
• Rye, Henning (1993), Bättre samspel med tidig hjälp (övers. Jonsson, Lillemor)
• Ellneby, Ylva (1999), Om barn och stress

Artikel publicerad: 2015.11.10
Författare: Psykologisktvetande.se

Tillbaka till toppen av sidan | Alla artiklar