Barnets språkliga utveckling
Hur barnet lär sig förstå tal och själv prata.
Spädbarnet är från födseln utrustad med förutsättningar att tala: det kan redan uttala samtliga fonem i alla världens språk – efter några år kommer dessa reduceras till de som ingår i det egna språket.
Barnets språkutveckling består i förståelse av ord innan reproduktion sker av dessa genom tal. Redan efter sex månader kan barn känna igen ord. Att förståelse av ord föregår produktion av språk är logiskt och detta förhållande kvarstår medan barnet utvecklas. Det kan märkas i att barnet förstår vad som avses när någon pratar även det inte själv kan uttrycka talets innehåll.
Innan barnet lärt sig prata framkallar det otydbara utstötande ljud. Efter runt sju månader börjar barn forma ord genom att ge ifrån sig ljud som mestadels består av två likadana stavelser, till exempel "dada". Sådana nonsensord uttalas utan särskild intention eller kognitivt sammanhang.
Barnet säger sina första riktiga ord
Vid runt tio månader – här är det dock vanligt med stora avvikelser – börjar barn säga sina första riktiga ord. Då har barnet genom träning lärt sig hur olika ljud kan skapas med munnen och tungan, vilket är början till meningsfullt tal och språklig artikulering.
Att börja använda riktiga ord är en stegprocess där barnet ofta använder egna förenklade ord, vilka kan vara bestående av en del av ett ord, men tillräckliga för förståelse. I processen förekommer också ord som efterhärmar och uttalas utan att barnet själv förstår dess betydelse. Att barnet uppfattar och efterhärmar saker i sin omgivning kan märkas på flera sätt, till exempel genom att onomatopoetiska ord som ”vov” förknippas med hund före det riktiga ordet inlärs. Märkbart är också en inexakthet kring ord och dess föremål, något som kan visa sig i att ”vov” i ett första stadium är barnets beteckning av många olika djur.
Inlärningsprocesser
Att lära sig konkreta ord går betydligt snabbare då direkta kopplingar mellan ord och dess betydelse är lättfattliga. Abstrakta ord kan läras av barnet genom att det hör ordet uttalas i samband med vissa situationer och slutligen uppfattar kopplingen.
Under lärandet att använda språket behövs en exponering för objekt och situationer i samband med att relevanta ord uttalas. Barn kan lära sig efterhärma ljud, men för att förstå dess betydelse måste de få uppleva vad ordet innebär, till exempel genom att någon pekar på något samtidigt som det beskrivs med ett ord.
Att korrigera mindre barn som säger fel eller behandlar språket grammatikaliskt felaktigt kan snarast hämma språkutvecklingen. I den fas barnet befinner sig språkmässigt kan det oftast inte motta och använda sig av tillrättavisningar utan behöver själv uppfatta vad som avviker i sitt eget tal gentemot omgivningens.
Kring tvåårsåldern börjar barnet lära sig skapa ordföljder med två-tre ord efter varandra. Dessa korta fraser består av ord som beskriver saker och saknar funktionella ord som "när", "på" och "i".
De ord som används vid denna tid är i hög grad konkreta medan abstrakta ord oftast är frånvarande. Att lära sig konkreta ord går betydligt snabbare då direkta kopplingar mellan ord och dess betydelse är lättfattliga. Abstrakta ord kan läras av barnet genom att det hör ordet uttalas i samband med vissa situationer och slutligen uppfattar kopplingen. Abstrakta ord som tidigt kan läras är ”hungrig” och ”ont” på grund av de många situationer dessa uppkommer samt sammanhangens ringa komplexitetsgrad.
Vid en ålder runt fyra år börjar barn prata relativt väl – självfallet är språket i hänseende av ordförråd och grammatikaliska aspekter alltjämt på rudimentär nivå. Förståelse och bruk av ord som är förknippade med abstrakta och mer komplexa sammanhang är ännu inte särskilt utvecklade. Det är också i denna ålder (fyra- till sexårsåldern vanligtvis) som barn har allra bäst förutsättningar att lära sig ett nytt språk.
Det spontana talet
Varför pratar barn ”hela tiden”? Enligt Jean Piaget, en pionjär inom barnpsykologi, är det inte bara för att kommunicera. Han fann tre saker i sina undersökningar:
- Repetition – upprepande av ord bara för tillfredsställelsen att säga dem.
- Monolog – kommenterar sina handlingar och lekar högt.
- Kollektiva monologer – barn som till synes pratar med varandra, men egentligen för sig själva.
Orsakerna till barns beteende i fråga om tal är, enligt Piaget, att de är egocentriska. Barn lever i sin egen värld och filtrerar inte vad de säger. Deras språk utgår i första hand från fantasier och behov snarare än från verkligheten och tidigare erfarenheter, vilket pågår till ungefär sju års ålder. Detta illustrerar en tydlig skiljelinje mellan barn och vuxna; vuxna som är mindre egocentriska och ger plats åt fler perspektiv behåller det mesta av sina tankar inombords.
Källor
- Steinberg, Danny D.; Nagata, Hiroshi; Aline, David P. (2001), Psycholinguistics: Language, Mind and World (2nd edition)
- Karlsson, Lars (2012), Psykologins grunder (5e uppl.)
- Bilden ovan är en modifiering av ett fotografi av Eddie Kopp
Artikel publicerad: 2017.12.09
Författare: Oskar Strandberg
Tillbaka till toppen av sidan | Alla artiklar