Fascinationen för det skrämmande

Om vår dragningskraft till att spekulera om katastrofer och mänskliga undergångsberättelser.

ansikte som uttrycker aggressivitetDomedagen är oundviklig, den kan egentligen bara uppskjutas av naturens evinnerliga dansparterners: ordning och kaos. Det finns dels potentiella domedagar (ett meteoritnedslag), dels predestinerade (en utslocknad sol).

Inför scenarier som dessa uppstår ångestfyllda känslor, men vad som är trösterikt i sammanhanget är att sannolikheterna är små eller att händelsen väntar först tusentals, miljontals eller till och med miljardtals år in i framtiden. Kanske är det i sprickan mellan det ångestfyllda och den relativt betryggande avlägsenheten inför hoten som fascinationen inför det skrämmande får sin näring.

Kanske ingår även en estetisk dimension och då kan nämnas begreppet "det sublima" som är strakt förankrad i den idéströmning och epok som kallats romantiken. Det sublima var från början karaktäriserat ungefär som en lustfylld skräck. I en essä refererar författaren Horace Engdahl till dessa idéer genom att påtala det sublimas verkan som del i vårt nervsystem och att "smärtan påverkar oss starkare än njutningen". Han fortsätter: "Det som kan skada oss och bereda vår undergång väcker vår respekt, rentav vår motvilliga, ibland hatfyllda beundran. Får vi det bara litet på avstånd, så att det låter sig betraktas som ett skådespel, ger det en stark lust."

Är vi programmerade att blicka efter katastrofer?

Vi är programmerade till att vara nyfikna och vi duckar inte ens för det eskatologiska. Vi gör spekulationer om framtiden, även sådana där vi utesluter oss själva.

Trots att vi borde skrämmas inför tanken – och förmodligen gör så – kan många av oss inte sluta begrunda en eventuell undergång för människan, jorden eller kanske hela universum. Vi är programmerade till att vara nyfikna och vi duckar inte ens för det eskatologiska. Vi gör spekulationer om framtiden, även sådana där vi utesluter oss själva.

Kanske är vi till och med styrda att blicka efter katastrofer. Som då den upplysta människan i den tekniska tidsåldern förfärade sig att ett millenniumskifte vid år 2000 skulle kunna få katastrofala följder. Inför den befarade datorkraschen i samband med 2000-buggen spekulerades det om allt möjligt från kärnkraftsolyckor till flygplan som skulle falla från skyarna då datasystemen skulle haverera. Det var inte några underliga påhitt utan farhågor som togs på största allvar.

Bakgrunden till 2000-buggen var äldre programvara som fortfarande fanns i stordatorer där årtal angetts med tvåsiffriga tal i stället för fyrsiffriga för att spara på bytes och därav en tänkbar bugg mellan år 1999 och 2000. Hundratals miljarder investerades för att säkra datorsystem inför övergången till ett nytt millenium. Vilket visade sig ha varit helt i onödan – de som inte gjort något alls klarade sig galant.

Undergångsberättelser och domedagsprofetior

Undergången har alltid varit nära om man räknar antalet domedagsprofetior under historiens lopp. Domedagsprofetior kan antingen vara fantasifoster hos enskilda människor eller kollektiva föreställningar. Exemplen på de förra är otaliga och tenderar glömmas bort när personerna gått ur tiden eller när datumen för deras påstådda undergång passerats. Kollektiva föreställningar finns oftast längre bevarade, inte för att de är vitt betrodda utan som antropologiskt vittnesbörd.

Inom olika mytologier finns det domedagsprofetior som levt vidare i generationer. De brukar kännetecknas av en hög halt abstraktion och vaghet om den exakta tiden för undergången. I Bibeln nämns förvisso tusen år, men det är oklart från när dessa tusen år ska börja räknas.

I den fornnordiska religionen förekommer ragnarök. Undergångsberättelsen om ragnarök redogör bland annat för hur onda krafter frigörs efter massiva jordbävningar. En av de onda krafterna, personifierad av vidundret Fenrisulven, kommer då sluka solen varpå vinter och kyla tar vid.

Att en tillräckligt kraftig jordbävning skulle kunna förorsaka en klimatkatastrof som leder till att vinter och mörker blir rådande motsägs inte av modern vetenskap. Men det är sättet det berättas på där personer agerar huvudpersoner i dramat i stället för att blott hänvisa till naturfenomen som gör det till en myt.

Ragnarök beskriver trots allt ingen slutgiltig undergång. En dag ska den långa, mörka vintern efterträdas av ljus och liv ska åter spira. Nya släkten ska vandra på jordens marker. Vad som beskrivs är i själva verket ett cykliskt naturförlopp och det är sådana omständigheter som gällt när jorden undergått sina största omvälvningar. Vår egen art är ett av bevisen för detta. Vi kom till efter att andra arter dött ut, troligtvis genom katastrofer av bibliska mått.

Spår av sådana händelser finns bevarade i form av kratrar. De är förvisso sällan synliga med blotta ögat då spåren sedan länge är övertäckta av växtliv samt utsuddade av erosion och andra geologiska processer. Men spåren är nog för att vi ska fatta vidderna av förödelsen och att vår fantasi ska spela upp dem som filmer i vår hjärna.

Rädslan för den stora smällen

Fast forntidens människor behövde kanske vare sig geologisk eller astronomisk kunskap för att ana kosmiska faror. Fantasin räcker långt för att dra skräckinjagande slutledningar om det stora okända.

Dagens människor kan ha anledning att frukta stora bombers sprängverkan med ödesdigra efterverkningar samt himlakroppar i kollisionskurs mot vår planet.

Det förra är unikt för den moderna civilisationen sedan vi gått in i atomåldern medan det senare hotet har funnits betydligt längre. Hur långt tillbaka människan tänkt fasansfulla tankar om hot från rymden går förstås inte att säga, men svaret finns i hjärnans utveckling.

Under senaste decennierna har kunskap säkerhetsställts, bland annat genom geologiska fynd av kratrar på jorden samt långt tydligare kratrar på månens och Mars yta. Fast forntidens människor behövde kanske inte geologiska bevis för att ana kosmiska faror. Fantasin räcker långt för att dra skräckinjagande slutledningar om det stora okända.

Redan relativt tidigt i människans historia fanns det kanske möjlighet att med egna ögon skåda en komet, den som senare döpts till Halleys komet. Peter Nilson skriver i sin bok Rymdljus: ”Ingen komet som har uppträtt under de senaste årtusendena kan ha liknat detta monster som med korta mellanrum lyste upp himlen och syntes i klart dagsljus. Inget himlafenomen som människor har skådat vare sig innan eller efteråt kan ha överträffat jättekometen”. Denna jättekomet i bana runt solen återkom synlig för vad man kan tänka sig stirrande ögon på jorden under flera århundranden, kanske årtusenden. Nilson skriver vidare: ”Många gånger strök den tätt förbi jorden, och svansen skar som en eldkniv genom stjärnbilderna.” (Författaren tillägger att den skildring han ger om Halleys synbarhet vid denna tid är omtvistad av astronomer.)

Även om vi inte kan skymta en komet på liknande sätt som våra förfäder eventuellt gjorde är de imaginära hoten definitivt kvar. Idag kan den ”stora smällen” dessutom verkställas av två sorters katastrofer, vilkas efterverkningar kan se relativt lika ut.

Vi har ingen statistik att luta oss tillbaka på vad gäller atomkrig – som tur är. Däremot finns det statistik i form av beräkningar hur ofta stora nedslag av kometer eller asteroider sker på jorden.  

Spådomar och sannolikheter

Det är ett faktum att spektakulära och drastiska förutsägelser hamnar i strålkastarljuset framför andra mer modesta sådana.

I boken Our Final Hour från 2003 uppskattar den brittiske astronomen Martin Rees att risken för mänsklighetens utdöende skett före år 2100 är omkring 50 procent. Det som i huvudsak står för den ohyggliga riskbilden är vår destruktiva teknologi och risken att denna kommer till användning på ett ödesdigert sätt.

Our Final Hour är en bok vars tema är just risken för mänsklighetens utsläckande och Rees uppskattning är långt ifrån en rådande uppfattning. Det är ett faktum att spektakulära och drastiska förutsägelser hamnar i strålkastarljuset framför andra mer modesta sådana.

Men oavsett hur välkryddade spekulationer av denna sort är finns det kanske ett inbyggt problem i hur vi fungerar mentalt. Kanske saknar människan förmågan att prioritera abstrakta hot och löper därför stor risk att inte kunna skydda sig själv under vissa omständigheter. Och i vår tidsålder är det kanske mer skrämmande än fascinerande.

Källor

Artikel publicerad: 2023.03.23
Författare: Oskar Strandberg


Tillbaka till toppen av sidan | Alla artiklar