Därför gör oturen ont

När du känner dig förfördelad av överheternas överhet.

Oturen är per definition omotiverad. Fastän det finns ordspråk som att den skicklige förtjänar sin tur är tur och otur de facto inga följdkonsekvenser.

Om du inte tror på ett högre väsen som styr världsordningen befinner du dig på den vetenskapliga arenan där slumpen är allsmäktig. I en sekulär värld är slumpen den högsta instansen.

Vad som därför på ett psykologiskt plan utspelar sig när ”oturen grinar dig i ansiktet” är att du känner dig förfördelad av överheternas överhet. Det är samma smärta som uttrycktes av den som för tusen år sedan riktade sig mot himlen och utslungade orden: ”Åh Gud, vad har jag gjort för att förtjäna sitt straff?” Skillnaden är att det är värre för den icke troende.

Oturen gör än mer ont än ett förmodat straff från Gud. En troende som råkar ut för en olycka kan kanske förena sig med något i sitt öde genom att ana ett narrativ som förklarar skeendet; denna kan ha syndat och därav följer olycka. Men den som inte sysslar med divination och anser sig ha oturen i släptåg har inte mer att tillgripa än det bistra konstaterandet.

Någon kan invända att om man handlar på ett visst sätt så förtjänar man oturen. Att den som handlar illa förtjänar att råka illa ut är lika sant som det är falskt att oturen är selektiv. Oturen väljer inte ut sina offer på några andra grunder än de grundlösa eftersom oturen inte är betingad av moral.

En del kallar sig otursförföljda. De försöker med detta uppmåla något som förkroppsligar oturen. De vill få den att bli något som liknar en gud, vilket man kan tillbe eller på något sätt rikta sig till. Men oturen saknar förtingligande, den agerar blint.

En som påstår sig vara otursförföljd brukar för övrigt ses på med löje, som en inbilsk person. Det är som sagt inte lätt att vederfaras olycka i en sekulär sfär.

Den haltande slutledningen hos den som uppfattar sig vara förföljd av oturen är att detta hade krävt en determinism av tillvaron, något som avfärdas av modern vetenskap. Eller är det så att oturen ligger på lur och är ute efter att snart slå till på nytt mot den förföljde?

Men den som säger sig vara otursförföljd är oftast på sin höjd bara delvis bokstavlig och menar i själva verket att denne har drabbats av bakslag i oproportionerlig omfattning. Och inget kunde vara mer sant än att oturen drabbar oproportionerligt. Sålunda kan somliga i ett bakåtblickande tidsperspektiv med rätta kalla sig otursförföljda – oturen har (bildligt talat) sökt upp dem med ovanligt hög frekvens.

Artikel publicerad: 2023.06.20
Författare: Psykologisktvetande.se