Känslan av att vara otursförföljd

En rad på varandra otursbetingade händelser kan få en person att känna sig ”förföljd” av oturen. Även om de flesta inte tror sig vara otursförföljda i den mening en förtrollning lagts på dem kan de känna att oturen är överrepresenterad i deras liv och det kan påverka deras självuppfattning (det kan också vara omvänt att självuppfattningen påverkar synen på otur).

Från ett rent matematiskt perspektiv är det kort och gott en sanning att vissa personer kommer utsättas för mer oturliga händelser än andra. En fullständigt jämn fördelning av negativa och positiva utfall vore en anomali. Otur är ett möjligt resultat av slumputfall och därför inget som portioneras ut i samma mängd till alla. Sådant är livet, som man säger.

Men hos den som känner sig otursförföljd finns det ofta en subjektiv del i hur verkligheten upplevs och det är vad denna artikel handlar om.

Subjektiva föreställningar

Det finns en subjektiv sida i synen på ens egen fördelning av tur kontra otur och många som anser sig otursförföljda har kommit till denna slutsats genom bristande objektivitet. Centralt är själva upplevelsen och tolkningen av en händelse. En person kan tolka ett mönster av händelser som bestående av hög grad otur medan en annan person tolkar dem som neutrala.

Känslan av att vara otursförföljd kan ofta härröra från ett snedvridet urval av händelser, vilka tas som intäkt för att man är ett ”offer” för omständigheterna. Personer som i allmänhet har en mer negativ läggning tenderar oftare hamna i dessa tankegångar.

Det är lätt gjort att lägga extra fokus på händelser som bedöms som oturliga och när sedan ytterligare händelser med inslag av otur äger rum kan det finnas en benägenhet att upphöja dessa till normalitet (dvs. en normalitet kopplat till den egna personen). Detta utgör ofta en del av självbilden. Det är som dessa personer bara väntar in erfarelsen av ännu något som bekräftar deras öde, nämligen att vara förföljda av otur. I själva verket kan det vara ett syndrom på en vana att tillskriva misslyckanden i otur där det vore värre att erkänna ett tillkortakommande.

Att tycka synd om sig själv

Att uppleva sig själv som kompetent är för de flesta viktigt och otur kan då användas som ”förklaring” till ett misslyckande. Detta ska inte förstås som att otur aldrig existerar, ibland finns det självfallet fog för att anse sig otursdrabbad. Vad som här undersöks är själva känslan av otursförföljdhet och tendensen att identifiera sig som en person med otur.

Att tycka synd om sig själv kan vara en av de bakomliggande orsakerna till synen på sig själv som otursförföljd. Som vi redan berört vill en del hellre se händelser utanför sig själva som bestämmande orsaker i stället för att rannsaka sig själva. Detta gäller särskilt personer som ofta är oförmögna att förändra sin situation och saknar den nödvändiga handlingskraften för detta.

Att en gång råka ut för en ofördelaktig händelse kan också göra att personen fastnar i en ”negativ spiral”. Den oturliga händelsen kan skapa ett behov att försöka uppnå kompensation. Personen kan då försöka på nytt med två tänkbara scenarier, vilka båda ger tillfredsställelse då det antingen leder till revansch eller ny förlust, fast där det senare medför kompensationen att personen får sin misstanke om att vara otursförföljd bekräftad – vi kan beteckna det som en bitter tillfredsställelse.

Känslan av att vara förfördelad kan också vara farlig i den mån att "insatsen" höjs. Den som känner sig maktlös (oturen är en motståndare som är omöjlig att besegra), kan också uppleva minskade hämningar inför risktagande då denne upplever sig ha mindre att förlora.

Motmedlet

Psykologen Rollo May skriver i Frihet och öde att man måste acceptera sitt öde, försona sig med faktumet att man hade otur vid ett givet tillfälle och ”inse att frågan om rättvisa är irrelevant” och därtill finna sig i att ingen kompensation är att vänta. Att acceptera sitt öde när det innehåller bistra faktum är dock inte alltid så lätt.

Att uppleva otur är att känna sig kränkt av livet självt. För oss (icke-religiösa) människor kan ödet ses som den högsta instansen och när vi utsätts för dålig behandling från denna ort är det fullt naturligt att det smärtar. För vår egen skull har vi dock åtskilligt att vinna på att snabbt skaka av oss dåliga nyheter och – som klyschan lyder – i stället blicka framåt.

Den som i stället blir kvar i frustrationens ältande riskerar bli bitter och utdelar redan i tidigt stadium en slutgiltig dom över sitt liv som bestående av lidande och kämpande.

Källor

• May, Rollo (1995), Frihet och öde, (övers. Margareta Wentz-Edgardh)

Artikel publicerad: 2017.05.17
Författare: Oskar Strandberg

Tillbaka till toppen av sidan | Alla artiklar