Koncentration och distraktion

Våra försöka att hålla fast i vad som sker: från deep work till multitasking.

Koncentration och distraktion kan ses som två motpoler, vilka utkämpar en duell om herraväldet över oss. Distraktioner är angenäma ibland, men de kan hindra oss från att få saker gjorda. Om vi söker oss till dem rutinmässigt kan de också ändra vårt beteende mer grundläggande.

Distraktioner som beroende

Ett beroende av distraktioner kan uppstå genom att man sällan ägnar sig länge åt en syssla utan strax söker omväxling. Omväxling förnöjer som det heter, men att söka sig till distraktioner innebär samtidigt att förmågan att koncentrera sig på en sak länge försämras. Vanan präglar vårt beteende och har man väl börjat att ständigt nyttja alla möjligheter till distraktioner, som att avbryta arbetet med att kolla mejl eller googla något, blir det allt svårare att avstå från sådana avbrott.

Med tiden kommer vi så fort vi upplever motstånd i arbetet, tristess eller störningsmoment vara mer benägna att söka en distraktion och pausa arbetet. Därmed kommer vi få mindre gjort. I en artikel skriver Adam Cwejman om detta som en störningskälla till vår koncentration: ”I en värld av valmöjligheter i varje given stund är vår självdisciplin det enda värn vi har mot det splittrade medvetandet”.

Deep work

Cwejman refererar till ”Deep work” (djupjobb) som är Carl Newports begrepp, och även titel på hans bok, kring att ägna sig åt avancerade uppgifter under en längre tid utan att avbryta inför pockande distraktioner. Att vara beroende av distraktioner kan låta som ett i-landsproblem, men det kan vara skillnaden mellan en framgångsrik och en förspilld arbetskarriär. Distraktionerna kan stjäla massor av tid och bli skillnaden mellan vad vi uträttar och kunde ha uträttat. Distraktionerna gör oss till passiva mottagare av intryck snarare än aktiva producenter av gärningar. Distraktionerna mal ner vår förmåga till kreativitet och fördröjer oss i våra projekt.

Cwejman refererar också till Newports begrepp ”digitala fiskar”, de som låter sig insvepas i ett virrvarr av distraktionerna på nätet, som står i kontrast med ”analoga aristokrater”, de som håller de ständiga flödena på nätet på avstånd och behåller fokus åt arbeten och projekt. (”Analog aristokrat” ska inte ses som en motståndare till internet och digital teknik, mer som någon som nyttjar tekniken utan att fastna i den eviga strömmen av information). På sikt blir de ”digitala fiskarna” alltmer osjälvständiga och dessutom utrustade med kortare minne på grund av de ständiga avbrotten. De ”analoga aristokraterna” däremot lär sig hantera och använda information till något produktivt samt förbli självständiga genom en selektiv inställning till informationsflödet.

Problemet med multitasking

Att koncentrationsförmåga och distraktioner inte går ihop är logiskt. Frågan är dock hur vi ska rädda vår koncentrationsförmåga i en tillvaro där möjligheter till distraktionerna blir allt fler. Ett förslag är att kringgå dilemmat genom att splittra sin koncentration. Detta kallas med en anglicism multitasking och termen ger antydan om att kunna vara mer produktiv genom att ha flera saker på gång samtidigt. Men multitasking (som kan översättas till simultanförmåga, men också används som ett verb: att ”multitaska”) har i studier visat sig inte leda till ökad produktivitet. Om man inte nöjer sig med resultat av lägre kvalitet vill säga. 

Multitasking strider mot vår naturliga potentiellt till att utföra kvalitativa arbeten om vi får ägna oss en sak en längre tid. Det är då vi kan göra en del av de saker som är unika för människan som art, som kreativa uppgifter eller precisionsarbeten. Multitasking låter oss däremot inte uppnå höjden av vår förmåga.

Att hålla fast i det som pågår

"Att kunna koncentrera sig är i själva verket detsamma som att kunna vara ensam med sig själv", skriver psykologen Erich Fromm som för in perspektivet att distraktionen också kan vara en flykt bort från oss själva.

Många av oss har en förmåga att ständigt söka oss bort från stunden vi är i. Hur lätt är det inte att avledas från vad som pågår? Vi har på stereon, men när det blir tyst inser vi att vi missat låten som just spelats – våra tankar hade tagit vägen någon annanstans. "Vad jag gör just nu måste vara det enda viktiga för mig, mitt livsintresse för ögonblicket", lyder några uppmanande ord från Fromm.

Vi behöver koncentrationen som medel för att ta in vad som händer i stället för att sväva ut. Och inte bara när vi är med oss själva. Fromm igen: "Att vara koncentrerad i umgänget med andra betyder att först och främst kunna lyssna". Den okoncentrerade i diskussionen är den som avbryter någon annan för att den inte lyssnar.

Att kunna byta spår och ibland glida in i fantasins värld är en möjlighet våra hjärnor ger oss och inget vi måste motverka. Samtidigt kan det finnas anledningar att inte ha detta som huvudspåret. Risken är att vi missar det viktigaste, det som kan erbjuda våra sinnen och uppmärksamhet allra mest stimulans.

Källor

• Cwejman, Adam, Axess nr 3 2020, ”Analoga aristokratier”
• Fromm, Erich (1995), Kärlekens konst (övers. Assar Asker)

Artikel publicerad: 2022.01.25, reviderad version återpublicerad 2023.02.26
Författare: Oskar Strandberg

Tillbaka till toppen av sidan | Alla artiklar