Recept på framgång

Synen på vad som är grunden till framgång har ändrats en hel del under de senaste årtiondena. En sak som tydligt förändrats är synen på talang kontra träning. Förhållandet mellan dessa vågskålar har skiftat genom att talangens roll minskat i betydelse.

I The Laws of Success från 1937 av Napoleon Hill anges ett antal regler (“laws”) som underliggande faktorer för framgång. Bland dessa ingår ett bestämt huvudmål, självförtroende, initiativ och ledarskap, fantasi, entusiasm, självkontroll, vana att göra mer än man får betalt för, vinnande personlighet, koncentration och samarbete.

Hill räknar dessutom upp en mängd saker i personligheten som måste korrigeras innan vägen mot framgång kan inledas. Bland annat intolerans, snikenhet, girighet, avundsjuka, misstänksamhet, hämnd, egoism och högmod.

Många av de punkter Hill räknar upp går igen i dagens rika flora av självhjälpsböcker och dylik litteratur. Dels för att Hills bok varit inflytelserik, dels för att själva ämnet ofrånkomligt inbegriper en rad eviga sanningar.

En ”sanning” som bekräftas av Hills bok är att framgångsrecept hos en individ inte enbart handlar om saker att anamma. En del egenskaper är svåra att förvärva då de är inlemmade i personligheten och några sådana egenskaper är ledarskapsförmåga, entusiasm och koncentration.

I fallet oönskade egenskaper kan det röra sig om en ond cirkel där de ”felande” egenskaperna uppstår eller förstärks. Att inte känna sig framgångsrik eller haft turen att leva i medvind kan ofta framkalla egenskaper som avundsjuka och modlöshet. Egenskaper som knappast främjar den personliga succén.

Napoleon Hill ger en sammanfattning av framgång som lyder (fritt översatt): ”På det stora hela en fråga om självanpassning till det ständigt varierade och föränderliga yttre förhållandena i livet, en anda av harmoni och balans.”

I en nyare utgivning i genren skriver Alexander Pärleros (Framgångsboken, 2018) att ”många framgångsrika människor har gemensamt att de alla tydligt vet vad de vill, och att de dagligen ser till att röra sig närmare sitt mål”. Här berörs en viktig aspekt. Att uppnå framgång med något som bara är en bisyssla är inte sannolikt. Personer som kommit långt inom ett område har ofta lagt ned enormt mycket tid.

Det spelar mindre roll om det benämns målvetenhet eller intresse – huvudsaken är att en rejäl satsning görs. Både de som lärt sig behärska ett instrument eller tagit fram en storsäljande produkt har massvis med timmar bakom sig. I fallet musikinstrument är det uppenbart: alla vet att det inte går att bli en professionell pianist genom att öva en timme i veckan. Men även när det gäller framgångsrika entreprenörer krävs det nästan alltid massor av tid fram tills att en framgångsrik idé förverkligas.

Produkten av träning

Att uppnå framgång med något som bara är en bisyssla är inte sannolikt. Personer som kommit långt inom ett område har ofta lagt ned enormt mycket tid.

Numera refereras det ofta till idén om 10 000 timmar som en måttstock på vad som krävs för att träning ska resultera i expertis. Det var i boken Outliers: The Story of Success som Malcolm Gladwell populariserade träningsdos till en preciserad kvantitet (även om talet 10 000 ska ses som ett grovt riktmärke).

Den som är beredd att lägga ner åtskilliga timmar för att nå långt på ett område uppfyller i och med detta den troligtvis viktigaste yttre faktorn. Det kan tyckas som en väl enkel formel: i så fall skulle ju alla kunna bli framgångsrika? Faktiskt hade väldigt många kunnat bli det (notera dock den inneboende självmotsägelsen att ju fler som försöker desto större insats kommer det krävas i takt med att konkurrensnivån ökar), men få är i själva verket beredda att lägga ner all den tid och energi som verkligen krävs. Uppoffringen är förmodligen sällsyntare än talangen.

Att tro på sig själv och framhärda i övertygelsen

Att bli framgångsrik handlar mer om att ändra sitt öde än att skörda sin potential – vilket är ett annat sätt att utrycka att investering i övning eller arbete är viktigare än medfödda talanger samt intelligens.

Angela Duckworths teorier om träningsmängdens betydelse är väl uppmärksammade och i synnerhet hennes begrepp ”grit” som bland annat fokuserar på passion och ihärdighet. De faktorer som ingår i Duckworths grit-begrepp kretsar precis som ”10 000 timmars-regeln” mer kring hur personen går tillväga (träning) än vilka givna förutsättningar (talang) personen har. Att bli framgångsrik handlar mer om att ändra sitt öde än att skörda sin potential – vilket är ett annat sätt att utrycka att investering i övning eller arbete är viktigare än medfödda talanger samt intelligens.

Att vägra lyssna på andra och blint tro på sig själv är inte den bästa metoden för alla områden i livet. Men när det kommer till att bli framgångsrik, vilket ofta kräver något extraordinärt i form av bedrifter och uppoffring gäller sällan det typiska. De som kämpar på fastän andra i omgivningen inte visar någon entusiasm eller rentav säger att det hela är dömt att misslyckas följer inte den typiska sociala koden. Men just därför kanske de råkar vara en av dem som har något speciellt på gång. De som framhärdar i sin övertygelse kommer givetvis många gånger vakna upp till den bittra insikten att deras idé kanske inte var fullt så god som den först verkat, men i några fall visar det sig att den var det.

En vital ingrediens i receptet på framgång är att kunna misslyckas och försöka igen. För detta krävs övertygelse och envishet. Att lyckas på första försöket är undantag i vägen mot stora framgångar. Den fenomenala schackspelaren Bobby Fischer sa en gång ifråga om förluster: ”If I lose, I take my medicine”. Man kan tolka uttalandet som att vid bakslag finns bara ett motmedel, nämligen mer övning. Det ökar chansen till att det blir vinst nästa gång. ”Om jag förlorar tar jag min medicin” är antitesen mot reaktioner som ”Om jag misslyckas, ger jag upp” eller ”Det är ingen idé, det går kommer aldrig att gå”.

De flesta människor är av naturen svaga inför motgångar, de vill gärna att utfallen snarast ska harmoniera med önskningarna. Det som går lätt är angenämt. Varför göra sig en massa besvär? Om jakten blir kort och ett djur kan fällas med första kastade spjutet och man sedan kan ta igen sig hela dagen, vad vore bättre? Vi tycker om att leva i Schlareffenland, men de som når resultat som är svåra att uppnå har övervunnet sin inneboende lättja.

Målmedvetenhet

Mycket av det redan sagda kan summeras i målmedvetenhet. Detta är en otroligt viktig egenskap i sammanhanget och ibland kanske den enskilt viktigaste för om en person når långt inom sitt område. Även om talang är viktigt är det ofta de bland talangerna som har viljan att skörda sin talang som lyckas medan de andra förblir talangerna som aldrig nådde hela vägen.

På senare tid har som sagt vikten av träning uppvärderats och talang nedvärderats. Det som många betraktat som talang tenderar vid en närmare granskning ofta vara frukten av omfattande träning. Att säga att målmedvetenhet är en kritisk faktor för att nå framgång är inte särskilt radikalt längre.

Intelligens

När man mäter intelligens brukar intelligenskvot (IQ) användas. Ju högre IQ, desto större chanser till att lyckas. Nja, studier har visat att hög intelligens bidrar till att komma in på högre utbildningar som i sin tur ofta ger välavlönade arbeten. Men effekten planar ut snabbt efter omkring ett IQ på runt 115. Trots att högre intelligenskvoter än så medför större intellektuell kapacitet har detta ingen märkbar inverkan på hur väl yrkes- eller akademiska karriärer artar sig.

Naivitet och mod

Att lyckas förverkliga något stort kan dessutom bygga på en dos naivitet. Det naiva kan tjäna som ersättning om det stora självförtroendet inte finns där eller andra fördelaktiga förutsättningar. Att vara alltför skeptisk till ett projekts utsikter att lyckas leder ofta till att ingenting blir av. Den som däremot gör slag i saken utan egentligt goda grunder ger sig i alla fall chansen även om det oftast blir bakslag.

Det som här kallas naivitet är näraliggande det impulsiva hos någon som chansar. Här kan vi tala om disposition för framgång på en biologisk nivå. Signalsubstansen serotonin finns i kroppen hos alla människor, fast i varierad mängd. Serotonin fungerar bland annat som impulshämmande och personer med låga nivåer av serotonin är därför mer benägna att handla impulsivt. Det kan förstås vara en nackdel, men att handla utan alltför mycket restriktioner kan också vara det som skiljer dem som lyckas mot dem som inte gör det. Reaktionen inför framgångsrika människor kan ibland vara något i stil med: "men den här personen verkar ändå inte så smart". Tja, kanske var det våghalsigheten som ledsagat till framgång.

En del människor är alltför försiktiga ifråga om risktagande för att de ska ge sig in på sådant där utgången är osäker. Att vara en risktagare är inte nödvändigtvis detsamma som att vara irrationell. En risktagare kan vara en person som ser en investering med 60 procent chans att lyckas som en möjlighet medan den försiktige snarast ser det som en 40-procentig risk att förlora.

Vinster och förluster i det monomana beteendet

Det är inte för inte som många introverta och ibland rentav världsfrånvända människor anses som de främsta på olika områden.

Några av dem som blivit extremt skickliga inom ett område har ofta gjort det på bekostnad av annat. Det kan vara författaren som sitter framför sin skrivmaskin varje kväll, schackspelaren som oförtrutet studerar parti efter parti eller pianisten som låter sina fingrar löpa genom en skala för tusende gången. Alla väljer dem att lägga en stor del av sin tid på en enda sak. Det är ofta i slutändan vad som ger dem fördel mot andra, konkurrenter inom samma område, men det har också inneburit att de ägnat sig mindre åt sociala angelägenheter.

Det är inte för inte som många introverta och ibland rentav världsfrånvända människor anses som de främsta på olika områden. De excentriska drag man hittar hos många av dessa kommer sig ofta av att de inte tillbringat lika mycket tid i sociala gemenskaper och tillägnat sig ett ”normalt beteende”. I stället för människor har ting, i form av affärsidéer, konstnärligt skapande etcetera, upptagit en stor del av deras tid.

Fast man ska inte överbetona denna tendens … På 1980-talet gjordes en studie av amerikanska forskare som följts sedan 1950-talet när de just var i startskedet av sina akademiska karriärer. Sedan delades gruppen av de kartlagda upp i två kategorier, de som var mycket framgångsrika och de vars karriärer stannat av. Svaret som skulle besvara vilka faktorer som skiljt dessa åt lät dröja. Man hittade inte några förutsedda samband. Först efter att ha fördjupad sig i omkringliggande omständigheter upptäcktes ett samband med hur forskarna delade in arbete och fritid. De som hade presterat bäst och tilldelats priser och invalts i akademier hade fler fritidsintressen utanför arbetet och var mer fysiskt aktiva. De mindre framgångsrika var alltså de som ägnade mest tid åt sitt forskningsarbete. Studien visar hur viktigt det kan vara med fritidsintressen av det stimulerande slaget, vad som går under beteckningen djuplek, samt fysiska aktiviteter.

Källor

Artikel publicerad: 2021.12.04
Författare: Oskar Strandberg


Tillbaka till toppen av sidan | Alla artiklar