Nostalgin och dragningskraften till återupplevandet

Symboliserar tillbakablickande i tiden en inre hemlängtan?

Man lutar sig över broräckeOrdet nostalgi härstammar från grekiskans nostos (hemkomst) och algos (smärta) och myntades på 1600-talet om soldater som blivit sjuka på grund av hemlängtan. Från beskrivningen av ett sjukdomstillstånd har termen senare fått innebörden av trånande tillbakablickande i tiden – ett slags hemlängtan likaledes, i metaforisk mening.

Nostalgin bottnar i en önskan att återuppleva. Det kan vara påtagligt eller bara att få rikta tankarna mot dess objekt. Gemensamt är att det uppdagas känslor som åberopar det förflutna.

Vår benägenhet att hemfalla åt nostalgi är större när det rådande frammanar saknad av något: en lycklig ungdom eller en särskilt minnesvärd sommar. De nostalgiska återblickarna är inte sällan bitterljuva: insikten att det förgångna ej kan komma tillbaka blandas med minnena som i sig själva känns behagliga att återvända till.

Nostalgi som fruktlös längtan

Med för stora mängder av det passerade i våra tankar kan vi förlora fokus på det vi har framför oss. Nostalgin fungerar som flykt från vardagen, men den tjänar inte som konstruktiv metod för att ordna tillvaron till det bättre utan hindrar snarare att resurser frigörs åt detta.

Det är ofta omöjligt att återupprepa vad som är föremål för vår nostalgi. Då är försöken att ”spela tillbaka” och ”trycka på play igen” bara vägar till djupare saknad.

Det är dessutom lätt att förväxla omständigheterna: associationer har skapats till en händelse eller plats och det kan föda idén att återupprepa händelsen eller förflytta oss tillbaka till platsen i det vi oss kunna återfå vad vi saknar. Den tyske 1800-talsfilosofen Arthur Schopenhauer berör villfarelsen: "Emellanåt tror vi att vi längtar tillbaka till en fjärran ort, medan vi egentligen bara längtar tillbaka till den tid då vi levde där och var yngre och friskare."

Nostalgi som positiv källa

Att vara ”nostalgisk” kan vara något av ett skällsord. Det utgår från att personen inte förlikat sig med förändringarna och lever kvar i det förgångna. Men det går att se djupare på saken ...

Den romerska filosofen Seneca betraktade det förgångna som en dyrbar tillgång, och då det redan inträffat är det något som tillhör oss själva och inget som ödet längre kan påverka. För honom är inte tillbakablickandet något slappt och passivt. Det är tvärtom ett misstag att inte blicka tillbaka, vilket tyder på att vi är alltför upptagna. Seneca skildrar i Om livets korthet hur det tidigare upplevda skiljer sig från det just pågående som är uppdelat i korta, svårgreppade, ögonblick: "Men det förflutnas alla dagar kommer att infinna sig på din befallning och kommer att låta sig granskas och hållas kvar som du finner för gott (...) Det är ett tryggt och lugnt sinnes privilegium att röra sig över det egna livets delar".

Den antike filosofen var troligtvis rätt ute. Psykologiska studier har, något förvånande, visat att nostalgi kan öka självförtroendet och stärka tillförsikten inför framtiden. Dessutom kan det vara stressdämpande, som något vi kan vila i och använda som en behövlig kontrast mot vad vi för stunden befinner oss i. Nostalgin kan vidare hjälpa oss till stabilitet i tillvaron under perioder som är omtumlande.

Kanske är det de positiva effekterna vi känner av, om bara på en omedveten nivå, som gör att vi lätt återfaller i nostalgiska betraktelser? Så länge vi låter nostalgin insupas med måttlighet behöver vi inte rädas över att känna oss ohjälpligt förlorade i det redan levda.

Mer läsning: Inspirationen och dess väsen

Källor

Artikel publicerad: 2020.09.27
Författare: Oskar Strandberg

Tillbaka till toppen av sidan | Alla artiklar