Sanningar och lögner

Därför är vår förmåga att avgöra om andra talar sant sämre än vi tror.

Det förekommer emellanåt förenklade bilder av lögnare – som om det alltid gick att avslöja dem, som om dem med inneboende nödvändighet i slutändan måste röja sig själva. Sanningen är att det kan vara svårt att avslöja lögnare.

Om en lögn uppdagas beror på en rad faktorer som lögnarens personlighet och lögnens beskaffenhet. Lögnen bekommer mindre den som är relativt orädd för att avslöjas än den som grämer sig åtskilligt för ett avslöjande. Och den som vet att lögnen inte är av allvarlig art kan ha svårt att hålla sig för skratt medan personen vars lögn kan leda till katastrofala konsekvenser har stort intresse i att hålla sig kontrollerad.

Vår (o)förmåga att avslöja lögner

Vår förmåga att avgöra om andra talar sant eller falskt är sämre än vi tror. Tester har visat att vi är relativt bra på att bedöma rätt i frågan när människor talar sanning medan vi ofta tar fel när personer ljuger, vilket vi alltså är sämre på att upptäcka.

Slutsatsen från detta är att vi förutsätter sanningen. Psykologen Levein kallar det ”truth default”-läget. Och när tvivel uppstår krävs lite för att dessa ska upplösas. Till exempel nya fakta som tycks tillbakavisa dessa. Tvivel kan lätt försvinna vid trovärdiga bortförklaringar. Vi tror på någon trots tvivel, tills vi har tillräckligt mycket tvivel för att välja misstron.

Evolutionära orsaker kan förklara varför vi hellre tror än tvivlar på andra. Vi är produkter av samarbete och att hysa tillit för andra har varit oss till gagn i tusentals år. Nyttan med att lita på andra är överlägsen den att vara inställd på att hysa misstänksamhet. Lyckosam kommunikation och samarbete förutsätter tillit.

Våra falska uppfattningar

När vi gör en bedömning om något är sant eller falskt letar vi efter mönster och vi reagerar på stereotypa saker. Vi utgår från att lögnen visar spår i lögnarens ansikte, men det är sällan en lögn framträder enligt sådana mönster. Vi tenderar att missta oss just därför att personers reaktionsmönster ej matchar våra förväntningar när vi bedömer om någon är sanningsenlig eller ej.

Blott att bli anklagad för att ljuga och de eventuella konsekvenserna av inte bli betrodd kan framkalla nervositet. Personens självkontroll kan påverka vilket intryck han gör i situationer då han ifrågasätts. Att någon förefaller högst besvärad vid konfrontation behöver därför inte tolkas som om en stor lögn håller på att uppenbaras utan att personen har svårt att behärska sig.

De signaler en lögnare som försvarar sig sänder ut är i regel möjliga att feltolka. Signaler som kan upptäckas hos någon som talar osanning är:

I poker väljer vissa att bära solglasögon för att dölja ögonkontakt. Mindre känt är att många professionella spelare dessutom väljer kläder som täcker (eller kan täcka vid behov) halspulsådern. Halspulsådern är synlig hos vissa personer och anledningen att pokerspelare vill dölja den är att den kan avslöja om pulsen slår hårdare än vanligt (något som tyder på upphetsning).

I poker – precis som i övriga livet – kan en bluff förväxlas med nervositet (en spelare tenderar inte bara bli nervös när denne bluffar utan även då denne har en riktigt bra hand).

Vad som undgår oss

När vi tolkar händelser och människor är det mesta materialet vi ställs inför av imperfekt slag. Svaren är med andra ord inte uppdagade utan mer eller mindre skymda. En del kan vi lista ut trots detta och hur väl vi lyckas beror mycket på hur bra vi är att utvinna verkliga fakta ur den tvetydiga informationen. En nyckel till att utvinna sådan fakta är mönsterigenkänning. Den fiktive detektiven Sherlock Holmes var en mästare i att göra slutledningar från mycket ringa information. “Världen är full av fakta som ingen lägger märke till” uttrycker sig samme Holmes i detektivberättelsen Baskervilles Hund.

Mer läsning: Ansiktsuttryck och leenden

Källor

Artikel publicerad: 2023.01.16
Författare: Oskar Strandberg

Tillbaka till toppen av sidan | Alla artiklar