Varför röstar vi då en röst inte påverkar valutgången?
Moral, uttrycksvärde och matematik kring den enskilda rösten.
Att rösta vid ett riksdagsval är något en stor majoritet av den svenska befolkningen gör (i riksdagsvalet 2018 röstade drygt 87 %). Trots insikten om den egna röstens obetydliga påverkan i sluträkningen väljer de flesta alltså att delta.
En del reflekterar inte vidare på deras rösts betydelse för valets utgång så mycket som idén att rösta för att uttrycka sin mening. Psykologen Barry Schwartz menar att det huvudsakliga skälet till att vi röstar i ett politiskt val beror på röstandets uttrycksvärde, vilket för många skapar en positiv känsla. En psykologisk förklaring som lyfts fram är att det kan vara betydelsefullt för vår känsla av värdighet.
Ett praktiskt och moraliskt grundat beslut
Av rent matematiska skäl finns det ingen egentlig anledning att rösta för den enskilde (om det bortses från det hypotetiska scenariot där valets utgång hänger på en enda röst).
Många som får frågan varför de röstar trots den enskilda röstens negligerbarhet svarar i stil med: ”Men tänk om alla tänkte så?!” Denna inställning ger uttryck för dels det kollektiva i handlandet, dels idén om att det finns en moralisk plikt i att rösta. I båda fallen är skälen avspeglade i ett slags utilitaristiskt tänkande. Även om den enskildes handling inte i sig är betydelsefull för utgången av valet gäller det att handla på ett visst sätt för att motstå en ödeläggande tendens (befarandet att ömsesidig påverkan är giltig) och att sluta upp kring något som anses värdefullt (den politiska demokratin).
”Men-tänk-om-alla-tänkte-så”-argumentet går att skärskåda genom att påvisa det relativa värdets uppgång för den enskilda rösten för varje röstberättigad som tänkte just så. För ju fler som avstår från att rösta desto större blir påverkan från varje röst. Alltså finns det ingen reell risk att tankesättet att avstå rösta på grund av den enskilda röstens negligerbarhet skulle kunna framkalla en ödeläggelse av röstdeltagandet – skälet att inte rösta av bristen på påverkan upphör i takt med att fler anammar tillvägagångssättet.
Bortsett från logiska aspekter går det att hänvisa till psykologiska drivkrafter som medför att fåtalets avvikande handlingar sällan influerar den allmänna tendensen att handla. I W. Somerset Maughams roman Månen och silverslanten utspelar sig följande replikväxling:
”Förstår ni inte att om alla gjorde som ni så skulle världen gå under.”
”Det var det dummaste jag hört. Alla vill inte göra som jag. De flesta är fullkomligt nöjda med att göra som alla andra.”
Många menar att det är en demokratisk skyldighet att lägga sin röst och anspelar då på mindre priviligierade medborgare i länder där demokratiska val inte förekommer. Ur en sådan argumentation kan även en sorts tillbörlig tacksamhet anföras som moraliskt skäl kring varför vi röstar.
För dem som finner det svårt att bestämma sig för vilket parti de ska lägga sin röst på kanske uppfattar ”tacksamhet” annorlunda medan de snarare finner sig ha hamnat i en otacksam situation på grund av de övervägningar de ställs inför. Kanske finner de inte något parti tilltalande och därför saknar ett starkt motiv för att verkställa sitt röstande. Här kan även psykologiska faktorer spela en primär eller sekundär roll: om beslutet är svårt på grund av att inget alternativ tycks klart bättre än de andra kan vi reagera på detta genom att helt avstå. Det sker till exempel då vi känner att rösta avkräver oss ett ställningstagande och då måste någon av valmöjligheterna vara ”värda” vår röst. Denna inställning blir då nästan rakt motsatt till känslan att det är en plikt att rösta.
En moralfilosof hade antagligen sagt att det oavsett den matematiska signifikansen finns en moralisk relevans i handlingen att rösta. Detta utgår från att det finns en potentiell om än marginellt sannolik chans att handlingen medför nytta (förutsatt förstås att den röstande lägger sin röst på den utgång som i sin tur medför störst nettonytta).
Bör vi alltid rösta?
Detta reser motfrågor kring uppfattningen att påvisa plikt och ansvar i handlingen att rösta i ett demokratiskt val. Är röstandet fortfarande ett giltigt uttryck för plikt och ansvar om utförandet präglas av lustfylldhet och oberäknelighet?
Att rösta är fundamentalt för demokratin, men innebär detta att alla röster bidrar till det demokratiska samhällets välmående? Detta är primärt en politisk frågeställning, vilken inte ska beröras här, men det finns psykologiska aspekter som kan vara värda att tas upp.
Människor är som bekant olika i mängder av avseenden. Ett avseende är i hur vi i olika grad äger en vilja att göra våra röster hörda. Ivern att med sin röst påverka utan rationell täckning kunde observeras i det tv-program som i Sverige gick under namnet ”Vem vill bli miljonär?”. I detta frågesportprogram med mycket pengar på spel från början av 2000-talet fanns ett inslag där den tävlande kunde vända sig till publiken i studion för assistans då hon eller han var osäker på svaret. Publiken greppade då – om de ville – sina ”mentometerknappar” och tryckte på ett av fyra alternativ.
Ett tydligt mönster, som framkom av spridningen på svaren, var att bland dem som valde att trycka på ett alternativ fanns det många som inte var säkra på sin sak eller ens hade en aning om det rätta svaret. Dessa begagnade helt enkelt möjligheten att välja ett alternativ av vad man kan döma av lustfyllda motiv.
Detta reser motfrågor kring uppfattningen att påvisa plikt och ansvar i handlingen att rösta i ett demokratiskt val. Är röstandet fortfarande ett giltigt uttryck för plikt och ansvar om utförandet präglas av lustfylldhet och oberäknelighet?
Denna parallell ska inte dras för långt då skillnaderna är stora, men den kan användas för att indikera människors tendens att använda sin möjlighet att påverka även vid tillfällen då de saknar kännedom i ämnet.
Mer läsning: Hur vi påverkas av nyhetsförmedling
Källor
- Schwartz, Barry (2004), Valfrihetens tyranni (övers. Helms, Elisabeth)
- Maugham, W. Somerset (1990), Månen och silverslanten (övers. Jan Wahlén)
Artikel publicerad: 2022.06.26
Författare: Oskar Strandberg
Tillbaka till toppen av sidan | Alla artiklar