Självmordets mekanismer

Utlösande faktorer, sociologiska perspektiv och statistik.

Självmord är den största dödsorsaken för män och kvinnor i åldrarna 20–34. Fastän depression är något vanligare hos kvinnor är andelen män som tar sina liv större. Enligt en rapport från NASP (Nationella rådet för självmordsprevention) var det under 2006 mer än dubbelt fler män (1011) än kvinnor (459) som tog sina liv. Sett över befolkningsgrupper gäller högre suicidtal på landsbygd samt vid lägre utbildningsnivå.

I hela världen ligger den totala självmordsfrekvensen stadigt på omkring 10:100 000 medan den för Sverige 2019 låg på cirka 12,4:100 000, enligt WHO. (Tillförlitligheten i statistik om självmord försvåras av återkommande oklarheter huruvida dödsfall uppkommit genom olycka eller uppsåt.)

Faktum är att fler kvinnor än män försöker begå självmord, men män lyckas oftare då deras valda metoder är mer dödliga. Den vanligaste metoden bland män är hängning medan det för kvinnor är förgiftning; vidare är skjutning vanligare bland män.

Statistiken visar att måndagar är den vanligaste dagen för självmord. En tolkning är att måndagen som första dagen i veckan framtvingar ett framåtblickande och den depressive ser då inte några ljuspunkter. Ett rekord slogs den 1 januari 2000 då framåtblickandet gällde ett helt millenium.

Variationer för trender i självmordsstatistiken behöver inte sammanfalla med att färre eller fler är desperat olyckliga. Det finns många yttre faktorer som påverkar och studier visar att när det är stigmatiserat i samhället med självmord minskar frekvensen. Även statistiken i sig kan bli missvisande om samhället har en mer stigmatiserad syn på självmord, då tenderar fler oklara fall inkluderas bland olyckor.

Andra faktorer som påverkar självmordstalen är vilka metoder som finns tillgängliga, om det är ekonomiskt svåra eller goda tider samt om det är ljusa eller mörka årstider. Även aktiva insatser i samhället som stödprogram och hur läkemedelsföretag lanserar nya antidepressiva mediciner kan visa sig i statistiken.

Vad som utlöser självmord

Självmord sker ofta impulsivt under påverkan av psykiska störningar (av dem som tar livet av sig beräknas 60–80 procent lida av en depressiv sjukdom) eller pressade livssituationer. Personligheten kan spela in och personlighetsdrag som impulsivitet ökar suicidrisken. Det impulsiva märks i faktumet att många som gör självmordsförsök och överlever inte försöker ta sitt liv på nytt.

Den normala händelsekedjan är att en depression blir alltför svår att uthärda och i brist på utsikter om ett slut på lidandet ser den drabbade som enda lösning att lösgöra sig från pinan genom att avsluta sitt liv. ”En depression ökar drastiskt den subjektiva upplevelsen av psykisk smärta, faktiskt så mycket att den kan förkväva dödsrädslan”, skriver Rush W. Dozier i Rädslor.

Filosofen Albert Camus skriver i Myten om Sisyfos att självmördarens orsaker är svårbestämda, men att de sällan är överlagda ... en liten detalj i vardagen kan utlösa ”avgörandets ögonblick”.

Författaren Karl Ove Knausgård skriver i Om våren om självmördarnas motiv: ”Gemensamt för dem är att de på ett eller annat sätt har förlorat sin anknytning, att något annat än anknytningen har blivit starkare i dem, som gör att de inte längre kan ta emot det som jaget lever i.”

Självmördarens egen version kan framkomma i form av självmordsbrev (ca en tredjedel lämnar sådana efter sig).

Självmordets metoder

Vilken av teorierna som bäst samstämde med verkligheten kunde studeras under ett unikt historiskt skede i slutet av 1960-talet då England övergick från stadsgas till naturgas i hemmen.

Det kan tyckas att självmördares fruktan inför metoden skulle vara obefintlig. Men så är inte fallet – självmordsmetoder kan både tilltala och avskräcka suicidala personer. Nedanstående lista med självmordsmetoder och deras respektive dödlighet fyller i bilden:

  1. Skjutvapen: 82,50 %
  2. Drunkning: 65,90 %
  3. Kvävning, hängning: 61,40 %
  4. Förgiftning av gas: 41,50 %
  5. Hopp: 34,50 %
  6. Droger, gifter: 1,50 %
  7. Skärning: 1,20 %
  8. Andra: 8 %

Vad händer med självmordsfrekvenser om en metod för självmord försvinner? Det finns två huvudsakliga teorier:

Vilken av teorierna som bäst samstämde med verkligheten kunde studeras under ett unikt historiskt skede i slutet av 1960-talet då England övergick från stadsgas till naturgas i hemmen. Före övergången hade en majoritet av självmorden utförts med gaskranar. När sedan stadsgasen ersattes med naturgas uteblev denna möjlighet (naturgas är ej potentiellt dödlig eftersom det inte innehåller kolmonoxid).

I takt med att stadsgasen fasades ut sjönk antal självmord i England drastiskt. Det hela kan synas besynnerligt, men det visade att teorin om koppling stämmer bättre än teorin om förskjutning. De minskade självmordstalen i detta fall illustrerar vikten av självmordsmetod. Stadsgas hade som metod uppfyllt flera kriterier: hög tillgänglighet (gaskranar fanns i nästan alla hem), den var smärtfri och den kunde utföras utan någon egentlig planering.

Varför vi bör försöka förhindra att någon tar sitt liv

Kännedomen att suicidala personer kan förhasta sig och ibland helt avstå i avsaknad av en föredragen metod är viktig i frågan om man bör försöka hindra människor att ta sitt liv. Det är ett motargument till idén som hävdar att ett sådant ingrepp är att inte respektera personens egen vilja (att ta sitt liv).

Frågan kring varför det egentligen är eftersträvansvärt att hindra en suicidal person från att ta sitt liv är motiverad. Man kan rentav hävda att förhindrandet är inhumant på så sätt att det hindrar en person att befria sig från sitt lidande eller förmyndaraktigt genom att sätta sig över vad en person gör med sitt eget liv.

Ett självmord behöver inte vara rationellt. Hjärnan prioriterar kortsiktiga belöningar, vilket kan få till följd att självmordet väljs som en direkt utväg ur problemsituationen.

Argument för att hindra personer att ta sitt liv är att deras situation ofta blir bättre om de bara klarar sig igenom den värsta depressionen. Personer som försöker ta sina liv handlar ofta desperat, men – ifall självmordsförsöket misslyckas – inser senare att de vill finna en väg ut ur det mörka.

Vad bör man säga till någon som hotar att ta livet av sig? Ingen vill egentligen ta sitt liv (undantag är främst de som drabbats av obotliga sjukdomar med plågsamma inslag), utan idén uppstår ur sakförhållanden som gör livet outhärdligt. Av samma anledning är det viktigt att dessa får höra att det kan finnas bättring i antågande och med ökat hopp kan de förnya sin livsvilja.

Självmordet ur ett sociologiskt perspektiv

På grund av det i många samhällen tabubelagda med självmord och den sociala skam som även drabbar de anhöriga väljer en del av att ta sitt liv genom att få det se ut som en olyckshändelse.

En av de första att studera självmordet från ett vetenskapligt sociologiskt perspektiv var Émile Durkheim i verket Le Suicide (Självmordet) från 1897. Durkheim skiljer mellan tre sorters självmord: 

Självmord är förknippat med skam och det finns en utbredda fördomsfullhet mot att den som tar sitt liv. Ofta handlar det om att självmördaren är vek och lider av karaktärsbrist. Sådana uppfattningar brister i insikt om den svåra depressions kraft. William Styron, en berömd författare som gick igenom en svåruthärdlig depression och var hårsmånen från att beröva sig sitt liv, skriver i sin memoarbok Ett synligt mörker att ”smärtan av en svår depression är helt omöjlig att föreställa sig för dem som inte lidit av den” och ”den tragiska skara som drivs att ta sitt eget liv bör lika litet förebrås som offren för en dödlig cancer”.

Ifråga om synen på att ta sitt liv kan det vara intressant att beakta skillnaderna i orden självmord och frivillig död. Första gången ordet suicide (självmord) användes var 1642 medan vol ontaire (frivillig död) länge användes i Frankrike. Förvisso användes “self-slaughter” (fornengelska: selfcwalu) tidigare i England.

På grund av det i många samhällen tabubelagda med självmord och den sociala skam som drabbar de anhöriga väljer en del av att ta sitt liv genom att få det se ut som en olyckshändelse. Hur vanligt det är med sådana fall är svårt att säga då mörkertalet av naturliga skäl är stort.

Självmord och statistik – en oklar bild

Sverige är ett av länderna i världen mest högst levnadsstandard. Det är också ett land i vilket medborgarna anser sig jämförelsevis lyckliga, i en sammanställning av Worldpopulationreview.com hamnar Sverige på plats 7 av 149 länder.

Men samtidigt ligger Sverige på plats 60 av 170 länder i en sammanställning över självmordsfrekvens från 2015 (ca 1 500 självmord begås årligen i Sverige). Trots att Sverige är ett av världens rikaste länder och placerar sig högt i jämförelser av självuppskattad lycka är det vanligare med självmord i Sverige än i länder som Albanien, Bangladesh, Rumänien, Libanon och Venezuela.

Om självmord är det yttersta beviset på låg uppskattning av ens livssituation tycks de statistiska sambanden märkliga tillsammans med sådana sammanställningar. Det svar som ges av psykologin är att den relativa olyckan eller fattigdomen. Det känns följaktligen än värre att omges av lyckliga och välbeställda människor, vilket är fallet i länder som Sverige, om man själv ser sig som olycklig eller i ekonomiskt trångmål.

Sverige är inte ensamt om att uppvisa detta till synes paradoxala samband. Samma sak gäller flera välfärdsländer. Finland, exempelvis, som toppar listan av världens lyckligaste länder av Worldpopulationreview.com har ännu högre självmordsfrekvens än Sverige. Vill man hårdra dessa samband kan jämförelsen med andra i sin närhet bli en livsfara medan vidgande perspektiv där livssituationen betraktas på en global skala en möjlig livräddare. Det är en grov psykologisk förenkling, men kanske ändå ett faktum värt att beakta.

Mer läsning: Lidande hos kropp och själ

Källor

Artikel publicerad: 2021.04.10, uppdaterad 2022.03.14
Författare: Oskar Strandberg

Tillbaka till toppen av sidan | Alla artiklar