Självmordets mekanismer

Självmord är den största dödsorsaken för män och kvinnor i åldrarna 20–34. Fastän depression är något vanligare hos kvinnor är andelen män som tar sina liv högre. Enligt en rapport från NASP (Nationella rådet för självmordsprevention) var det under 2006 mer än dubbelt så många män (1011) än kvinnor (459) som tog sina liv. (Tillförlitligheten i statistik om självmord försvåras av återkommande oklarheter huruvida dödsfall uppkommit genom olycka eller uppsåt.)

Faktum är att fler kvinnor än män försöker begå självmord, men män lyckas oftare då deras valda metoder är mer dödliga. Den vanligaste metoden bland män är hängning medan det för kvinnor är förgiftning; vidare är skjutning vanligare bland män.

Statistiken visar att måndagar är den vanligaste dagen för självmord. En tolkning är att måndagen som första dagen i veckan framtvingar ett framåtblickande och den depressive ser då inte några ljuspunkter. Ett rekord slogs den 1 januari 2000 då framåtblickandet gällde ett helt millenium.

Variationer för trender i självmordsstatistiken behöver inte sammanfalla med att färre eller fler är desperat olyckliga. Det finns många yttre faktorer som påverkar. Studier visar att när det är stigmatiserat i samhället med självmord minskar frekvensen. Även statistiken i sig kan vara missvisande om samhället har en mer stigmatiserad syn på självmord, då tenderar fler oklara fall inkluderas bland olyckor.

Andra faktorer som påverkar självmordstalen är vilka metoder som finns tillgängliga, om det är ekonomisk svåra eller goda tider samt om det är ljusa eller mörka årstider. Även aktiva insatser i samhället som stödprogram och hur läkemedelsföretag lanserar nya antidepressiva mediciner kan visa sig i statistiken.

Vad som utlöser självmord

Självmord sker ofta impulsivt under påverkan av psykiska störningar (av dem som tar livet av sig beräknas 60–80 procent lida av en depressiv sjukdom) eller pressade livssituationer. Det impulsiva märks i faktumet att många som gör självmordsförsök och överlever inte försöker ta sitt liv på nytt.

Den normala händelsekedjan är att en depression blir alltför svår att uthärda och i brist på utsikter om ett slut på lidandet ser den drabbade som enda lösning att lösgöra sig från pinan genom att avsluta sitt liv.

”En depression ökar drastiskt den subjektiva upplevelsen av psykisk smärta, faktiskt så mycket att den kan förkväva dödsrädslan”, skriver Rush W. Dozier i Rädslor.

I Anteckningar från en orolig planet skriver Matt Haig: ”Jag vet av egen erfarenhet att självmord inte är ett så entydigt val. Det kan vara något man fasar för, men känner sig tvingad till på grund av våndan i att leva är så stor”.

Filosofen Albert Camus skriver i Myten om Sisyfos att självmördarens orsaker är svårbestämda, men att de sällan är överlagda ... en liten detalj i vardagen kan utlösa ”avgörandets ögonblick”.

Författaren Karl Ove Knausgård skriver i Om våren om självmördarnas motiv: ”gemensamt för dem är att de på ett eller annat sätt har förlorat sin anknytning, att något annat än anknytningen har blivit starkare i dem, som gör att de inte längre kan ta emot det som jaget lever i.”   

En av de första att studera självmordet från ett vetenskapligt sociologiskt perspektiv var Émile Durkheim i verket Le Suicide (Självmordet) från 1897. Durkheim skiljer mellan tre sorters självmord:  

Vilken av teorierna som bäst samstämde med verkligheten kunde studeras under ett unikt historiskt skede i slutet av 1960-talet då England övergick från stadsgas till naturgas i hemmen.

Vad händer med självmordsfrekvenser om en metod för självmord försvinner? Det finns två huvudsakliga teorier:

Vilken av teorierna som bäst samstämde med verkligheten kunde studeras under ett unikt historiskt skede i slutet av 1960-talet då England övergick från stadsgas till naturgas i hemmen. Före övergången hade en majoritet av självmorden utförts med gaskranar. När sedan stadsgasen ersattes med naturgas uteblev denna möjlighet (naturgas är ej potentiellt dödlig eftersom det inte innehåller kolmonoxid).

Vad som visade sig var att i takt med att stadsgasen fasades ut sjönk antal självmord i England drastiskt. Det hela kan synas besynnerligt, men det visar på att teorin om koppling stämmer bättre än teorin om förskjutning. De minskade självmordstalen i detta fall visar på vikten av självmordsmetod. Stadsgas hade som metod uppfyllt flera kriterier: hög tillgänglighet (gaskranar fanns i nästan alla hem), den var smärtfri och den kunde utföras utan någon egentlig planering.

Det kan tyckas att självmördares fruktan inför metoden skulle vara obefintlig. Men så är inte fallet – självmordsmetoder kan både tilltala och avskräcka suicidala personer. Nedanstående lista med självmordsmetoder och deras respektive dödlighet fyller i bilden:

  1. Skjutvapen: 82,50 %
  2. Drunkning: 65,90 %
  3. Kvävning, hängning: 61,40 %
  4. Förgiftning av gas: 41,50 %
  5. Hopp: 34,50 %
  6. Droger, gifter: 1,50 %
  7. Skärning: 1,20 %
  8. Andra: 8%

Kännedomen att suicidala personer kan förhasta sig och ibland helt avstå i avsaknad av en föredragen metod är viktig i frågan om man bör försöka hindra människor att ta sitt liv. Det är ett motargument mot idén som hävdar att ett sådant ingrepp är att inte respektera personens egen vilja (att ta sitt liv).

Frågan kring varför det egentligen är eftersträvansvärt att hindra en suicidal person från att ta sitt liv är motiverad. Man kan rentav hävda att förhindrandet är inhumant på så sätt att det hindrar en person att befria sig från sitt lidande eller förmyndaraktigt genom att sätta sig över vad en person gör med sitt eget liv.

Ett självmord behöver inte vara rationalistiskt. Hjärnan prioriterar kortsiktiga belöningar (inkl. kortsiktiga utvägar ur plågsamma situationer), vilket kan få till följd att självmordet väljs som en direkt utväg ur problemsituationen.

Argument för att hindra personer att ta sitt liv är att deras situation ofta blir bättre om de bara klarar sig igenom den värsta depressionen. Personer som försöker ta sina liv handlar ofta desperat, men – ifall självmordsförsöket misslyckas – inser senare att dem vill finna en väg ut ur det mörka.

Självmordet ur ett sociologiskt perspektiv

På grund av det i många samhällen tabubelagda med självmord och den sociala skam som även drabbar de anhöriga väljer en del av att ta sitt liv genom att få det se ut som en olyckshändelse.

På grund av det i många samhällen tabubelagda med självmord och den sociala skam som även drabbar de anhöriga väljer en del av att ta sitt liv genom att få det se ut som en olyckshändelse. Hur vanligt detta är av svårt att säga då mörkertalet av naturliga skäl är stort.

Självmord är förknippat med social skam och det finns en utbredd fördomsfullhet mot att den som tar sitt liv är vek och lider av karaktärsbrist.

Sådana uppfattningar brister i insikt om den svåra depressions kraft. William Styron, en berömd författare som gick igenom en svåruthärdlig depression och var hårsmånen från att beröva sig sitt liv, skriver i sin memoarbok Ett synligt mörker att ”smärtan av en svår depression är helt omöjlig att föreställa sig för dem som inte lidit av den” och ”den tragiska skara som drivs att ta sitt eget liv bör lika litet förebrås som offren för en dödlig cancer”.

Källor

  • Nationella rådet för självmordsprevention (NASP), hämtat 2021-03-14 från https://ki.se/media/139434/download
  • Pinker, Steven (2018), Upplysning nu (övers. Jim Jakobsson)
  • Haig, Matt (2019), Anteckningar från en orolig planet (övers. Karin Andrae)
  • Camus, Albert (2004), Myten om Sisyfos (3e uppl. övers. Gunnar Brandell och Bengt John)
  • Knausgård, Karl Ove (2017), Om våren (övers. Staffan Söderblom)
  • Gladwell, Malcolm (2019), Att prata med främlingar (övers. Malin Haawind)
  • Dozier, Rush W. (1998), Rädslor (övers. Gun Zetterström)
  • Styron, William (1992), Ett synligt mörker (övers. Caj Lundgren)

Artikel publicerad: 2021.04.10
Författare: Oskar Strandberg


Tillbaka till toppen av sidan | Alla artiklar