Självöverskattning och bristande självkritik

Därför lär vi oss inte av våra misstag och fortsätter överskatta våra förmågor.

Ett psykologiskt faktum är att vi inte vill kännas vid en del av våra brister. Det finns insikter vi skyr som elden. Men att hålla ifrån sig obehagliga självinsikter är sällan en lyckad strategi för personlighetsutvecklingen.

Därför överskattar vi oss själva

När vi saknar framgång ökar vår fokusering på andra gruppers bristande kunskap för på så sätt höja oss själva gentemot andra. Ju mer vi själva kommer till korta desto mer behov har vi av att försätta oss i tron att andra är dåliga.

En grund till självöverskattning är selektivitet i vår rannsakning: tendensen att minnas när man gör något bra, men inte när man misslyckas. Den som överskattar sig själv har ofta en fallenhet att skyla över eller tona ner sina misslyckanden med svepskäl. Som författaren Nassim Nicholas Taleb skriver: ”Vi människor är offer för asymmetri i synen på slumpartade händelser. Våra framgångar tillskriver vi vår kompetens och skicklighet, och våra misslyckanden skyller vi på yttre händelser utanför vår kontroll, dvs. slumpen”.

En del i överskattningen av oss själva står i relation med vad vi tror om vår omgivning. Undersökningar har visat att majoriteten tror sig vara intelligentare än sin omgivning (vilket är en matematisk motsägelse). Dessutom använder vi ett omvänt självbedrägeri för att kompensera våra tillkortakommanden. När vi saknar framgång ökar vår fokusering på andra gruppers bristande kunskap för på så sätt höja oss själva gentemot andra. Ju mer vi själva kommer till korta desto mer behov har vi av att försätta oss i tron att andra är dåliga.

På liknande sätt kan förnekanden fungera. I stället för att nå en svidande självinsikt sker projiceringar där andra ges egenskaper eller skuld i något man själv gjort sig skyldig till (alternativt del i en skuld som enbart eller till största delen är ens egen), eller inte vill kännas vid.

Studier har visat att inkompetenta personer har sämre metakognition än kompetenta.

Forskning har visat att självbedrägeri kan leda till ökat oetiskt handlande. Som del i självbedrägeriet framställer vi oss för oss själva bättre än vad vi är, vilket inkluderar att minnet av oetiska handlingar träder i bakgrunden, vilket kan resultera i att vi upprepar sådana handlingar.

Förmågan att göra en bedömning av sina egna förmågor kallas ibland metakognition och är en del av vår självkännedom. Studier har visat att inkompetenta personer har sämre metakognition än kompetenta. Det finns en logik i att den som inte behärskar sitt område väl lider större risk att göra en felvärdering av sin förmåga. Och tendensen är att felvärderingen leder till överskattning snarare än underskattning.

Det sköna i att inte lära av sina misstag

Grubbel är en källa till obehag och alstras bland annat av självreflektion. Här kan självbedrägeriet fungera som en försvarsbarrikad mot reflektionen. Att erkänna sina misstag kan vara en dålig strategi om vi vill förbli tillfreds. Som Micael Dahlén skriver i Nextopia är det bäst att ständig blicka framåt, glömma sina misstag direkt och – som han skämtsamt avrundar – ”aldrig lära av sina misstag”. Förvanska dina gamla misslyckanden och minns dem som framgångar är rådet som Dahlén levererar med viss ironi. Om det inträffade nu råkade vara ett misstag så vad spelar det för roll?, ”det förflutna är irrelevant”.

Detta är dock en tveksam strategi ur ett långsiktigt perspektiv om vi vill uppnå en behövlig personlighetsutveckling som kan göra oss mer uppmärksamma på våra misstag. ”Känn dig själv” är en maxim med härstamning från antiken med mycket sanning. I längden mår vi förmodligen bättre och uppskattas högre av omgivningen om vi erkänner våra misstag och lyckas kalibrera våra förmågor på sätt som överensstämmer med verkligheten.

Mer läsning: Vårt behov av bekräftelse

Källor

Artikel publicerad: 2023.02.26
Författare: Oskar Strandberg

Tillbaka till toppen av sidan | Alla artiklar