Den tunna linjen mellan succé och fiasko

Hur vi förfördelas och gynnas av samhällets måttstockar på kompetens.

Det är hårda bud att vilja bli någon med framgång då ett misslyckande inte bara är ett personligt nederlag, det sänder dessutom ut ett meddelande till omvärlden: jag ville bli något, jag tog ut svängarna, jag flög för nära solen och kraschlandade – kom hit alla som vill ta en titt på den nedfallne Ikaros.

Om inga anbud fås kan den förbisedde lätt räknas som patetisk medan en som är snäppet vassare och gör karriär blir firad och beundrad. Det är vad vi kan materialisera och sälja av våra talanger som betyder något medan våra fåfänga ambitioner är missprydande eller tacksamma föremål för skämt så länge succén uteblir.

Att gå dag efter dag med outnyttjade talanger och behöva ta emot omvärldens kanske något föraktfulla syn är inte direkt stärkande. Men så pragmatisk är världen – som en jury som dömer och ger tummen upp eller ned. Det kan vara panelen i ett tv-program som Idol eller ett bokförlags lektör. Och till råga på allt: även om du kalkylerat rätt om din begåvning är risken överhängande att det du kan aldrig kommer prisas.

Du må känna att ditt genombrott bultar på uppmärksamhetens dörr redo att komma fram liksom en stor eruption. Det är alltigenom en tidsfråga innan du ges vad du förtjänar. Eller? Som den amerikanska författaren Henry Wadsworth Longfellow uttryckte saken någon gång på 1800-talet: ”Vi bedömer oss själva efter vad vi känner att vi kan göra, medan andra bedömer oss efter vad vi redan har gjort.”

Personer med konstnärliga inriktningar befinner sig i särskilt utsatta lägen eftersom det ofta bara är den som verkar med framgång som tas på allvar. Lyckas konstnären tilltala massorna eller kännarna leder det till allmän respekt, men annars infinner sig allmän misstro gentemot dennes begåvning eller valda väg i livet. Psykologen Erich Fromm jämför konstnärens dilemma med revolutionärens: ”den framgångsrike revolutionären är en statsman, den som misslyckas en brottsling”.

Det kan ställas mot ett citat ur Johan Cullbergs studie Skaparkriser som berör liknande problematik: ”Den aktiva konstnären måste för att överleva och motivera sitt vägval vara utrustad med en viss narcissism och åtminstone en portion grandiositet i sin självbild”.

Vad som räknas och vad som förbises

I karismasamhället tenderar sociala, kommunikativa förmågor och personligheten värderas högre än sakkompetens.

En del förmågor räknas, andra inte i ett samhälle. En del av vår självaktning beror därpå. Finns det ingen marknad, yrkeskategori eller annat sammanhang där våra färdigheter kan tas tillvara är vi dömda till att röra oss under radarn. Vem som gör succé och vem som gör fiasko är lika mycket riggat som en rättvis tävling.

I ett karismasamhälle som vårt slår haloeffekter igenom. Haloeffekten anger till exempel att ansiktsdrag kan påverka vad vi anser om en persons kompetens även om vi i övrigt inte vet något om personen. I karismasamhället tenderar sociala, kommunikativa förmågor och personligheten värderas högre än sakkompetens.

Vårt samhälle öppnar och stänger ständigt dörrar. Några på senare tid nya öppna dörrar att försöka kliva in i är onlinepokerspelarens och youtuberns. Dessa känner vi till. Därtill finns de som ännu inte blivit verklighet. I boken Framtidens jobb från 2016 ges förslag på vad som kan bli nya yrken i framtiden varav det spekuleras i robotskötare, hälsoanalytiker, internetavlyssnare, drönarledare och gödseloptimerare. Den pessimistiske tänker förmodligen att de nya yrkena knappast förslår mot alla dem som försvinner i framtiden med ökad automatisering. Slaktare, bagare och plåtslagare är tre yrkesbeteckningar som kan vara obsoleta inom några årtionden. Men det finns fler förstås.

Å andra sidan vill inte alla arbeta. Oavsett vilket måste våra behov att visa vad vi kan och vad vi har inom oss kanaliseras i någon riktning. Kanske tillhör framtiden Homo otiosus, som nationalekonomen Per Krusell med latinsk språkiver kallar en människa med fritid i kontrast med Homo economicus som är en människa som prioriterar nytta. Kanske är då dagen äntligen inne för alla som vill förverkliga sig enligt eget tycke och smak och inte efter den uppsättning yrken samhället har att bjuda på. För Homo otiosus kanske dörrarna står öppna i framtiden.

Mer läsning: Vårt behov av bekräftelse

Källor

Artikel publicerad: 2024.08.16
Författare: Oskar Strandberg